Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

21. Storkyro.


(Österbotten.)

Hela det österbottniska slättlandet är gammal havsbotten, som blivit torr, då landet höjt sig, och dess jord är danad av havets slam. Längre i norr, där havsbottnen varit sandig, utbreda sig Limingo ängar i vida, oöverskådliga gräsfält, bevuxna med vide och unga björkar. I södra Österbotten har havet avsatt en fruktbar lergrund, och där har människohanden plöjt Storkyros åkrar.

Skogen har längesedan försvunnit från dessa fält och liksom dragit sig tillbaka till randen av horisonten. Rullstenar av alla tänkbara former och storlekar ligga kringkastade över fälten, stundom enstaka, stundom i väldiga kummel staplade över varandra. Landsvägen slingrar sig mellan åkrar, ängar, gärdesgårdar, trevna, välbyggda hus med höga fönster, och icke en kulle höjer sig över denna vida landsträcka. Men fullkomligt jämn är likväl icke dess yta, ty vårbäckarna hava skurit djupa rännor däri, och en bred älv har urholkat sin strömfåra i den lösa lergrunden.

Detta land är alltså flackt och enformigt, men dess fruktbarhet och dess ödling glädja vandrarens blickar. Så långt hans ög ser, gunga i juli de rika axen såsom ett hav av gröna vågor för sommarvinden. När han tänker på alla de sorger och försakelser, mot vilka vårt folk kämpar mångenstädes i de fattiga inlandsbygderna, röres hans hjärta vid anblicken av dessa ymniga skördar, dem Gud låter uppblomstra här nära kusten av Bottenhavet. Han vandrar på tröskeln av Finlands yppersta kornbod, hembygden för den berömda vasarågen, som för sin godhet och grobar het betalas så dyrt i främmande länder. Och när han ser de välbyggda gårdarna, det flitiga, välbärgade folket, de mätta hjordarna, prisar han Skaparens godhet, som utdelar sina olika gåvor åt skilda bygder, — åt somliga skönhet, åt andra välstånd, åt alla sin faderliga vård och sin hugsvalande nåd.

Vem kunde väl hava hjärta att härja en så vacker odling, att ödelägga dessa välsignade, fruktbara fält? Och likväl har även denna bygd varit ödelagd och dränkt uti blod av krigets fasor. Dessa skördar ha varit nedtrampade av stridshästarnas hovar; dessa stränder vid älven ha skådat förfärande strider, blödande nederlag. Än i dag stöter ofta plogbillen i den fredliga åkern mot en förrostad järnkula eller ett till hälften multnat människoben. Plö-jaren betraktar dem likgiltigt, kastar dem åt sidan och fortsätter sin fåra. Vad vet han om segrarnas jubel eller de slagnes förtvivlan på den plats, där han går? Han är lycklig och lugn, han tänker på nästa års gungande skördar och sår sitt korn i det forna slagfältet, där hans fäder ha blött.