Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

39. Svanen.


Från molnens purpurstänkta rand sjönk svanen lugn och sall och satte sig vid älvens strand och sjöng en junikväll.

Om nordens skönhet var hans sång, hur glad dess himmel är, hur dagen glömmer, natten lång, att gå till vila där.

Tlur skuggan där är djup och rik inunder björk och al, hur guldbestrålad varje vik och varje bölja sval.

Hur ljuvt, oändligt ljuvt det är att äga där en vän; hur troheten är hemfödd där och längtar dit igen.

Så ljöd från våg till våg hans röst, hans enkla lovsång då, och snart han smög mot makans bröst och tycktes kväda så:

Vad mer, om än din levnads dröm ej sekler tälja får!

Du älskat har på nordens ström och sjungit i dess vår.

Runeberg.