Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

40. Om att förutsäga väderlek.


Lärda män och naturforskare hava förgäves bemödat sig att utgrunda säkra regler för blivande väderskiften. Emellertid hör man gammalt folk omtala särskilda märken och tecken, som anses bebåda omväxling i väderleken.

Väderlekstecknen kunna indelas i flere grupper. En grupp angår veckodagarna. Märken, som hänföra sig till dem, sakna all betydelse. En annan grupp bilda de likaledes betydelselösa märkena rörande den blivande väderleken under de olika årstiderna och månaderna: »på snö-år följer rikt år»; »mars torr, april våt och maj kall fyller bondens lador all» o. dyl. En särskild grupp bilda de s. k. bemärkelsedagarna. Märkligast bland dem äro de frostfarliga »järnnätterna» io—12 juni, vidare den frosttid, som ofta inträder i början eller mitten av maj och då är synnerligen skadlig för växtligheten, samt »fruntimmer sveckan» den 19—26 juli, vilken med skäl är beryktad för ihållande regn. Detta beror därpå, att regntiden i hela mellersta och norra Europa infaller i juli och augusti.

Flertalet av de omnämnda »tecknen» sakna all betydelse för bedömande av omslag i väderleken. Månskiften, månens upp- och nedstigande i djurkretsen, planeternas inbördes ställning (»mycket planeter i rörelse» i almanackan) äro ock betydelselösa såsom väderleksmärken. Men de tecken, som grunda sig på iakttagelser i naturen, främst ljusföreteelser på himmelen, hava ett ganska stort värde, varför även sjömän, fiskare och lantbrukare hysa stor tillit till dem. Bland sådana på luftens beskaffenhet tydande märken må nämnas följande. Vädret blir vackert, om stjärnorna tindra klart, eller om nymånens horn äro skarpa Däremot stundar fult väder och regn, då »solen bäddar under sig» (går ned i en molnbank), då »fjädermoln synas på klar himmel, spridda och vågiga», eller då himmelen överdrages med en tunn slöja av fjädermoln, i vilken »gårdar och ringar kring solen och månen» visa sig. Ofta hör man likväl sägas, att dessa märken icke slå in. Detta kommer därav, att väderleksföreteelserna äro invecklade och bero av många orsaker.

Vill man bli en tillförlitlig väderspåman, bör man känna den samtliga väderleken i ett större område kring det land, i vilket man bor. I Helsingfors finnes en särskild inrättning (meteorologiska centralanstalten), där man gör väderleksiakttagdser. Genom telegrafen får man där kännedom om lufttrycket, luftvärmen, himmelens utseende, vindens riktning och styrka m. m. på en mängd orter i Europa. Dessa meddelanden införas med särskilda tecken på en karta. Sammanbinder man nu med en linje alla de or- ter, där lufttrycket är lika, får man en s. k. isobar (linje för lika lufttryck). Dessa isobarer hava oftast utseende av slutna, cirkelformiga eller ovala linjer. Begränsa de ett område med lågt lufttryck, benämnes detta lufttrycksmini-mum, i motsatt fall, d. v. s. om lufttrycket är högt, luft-trycksmaximum. — Lufttrycksminima äro egentligen stora luftvirvlar eller oväder, som uppstå ute på Atlantiska havet och fortskrida därifrån i ostlig riktning över Europa, oftast över dess nordliga delar. De föra med sig mulen himmel och stor fuktighet samt åtföljas av starka vindar vilka kretsa runtomkring och inåt virveln motsols. Då ett sådant oväder nalkas, faller barometern, och vi se ofta på den klara himmelen i väster fina moln i form av strimmor eller fjädrar skjuta upp. De betäcka inom kort hela himmelen och tyckas sammangå i två på motsatta sidor av himlavalvet belägna punkter (»Noaks ark» eller »väderrot»).

— Kring ett lufttrycksmaximum kretsa vindarna medsols och utåt från mitten av det höga lufttrycket. Då är luften vanligen torr, himmelen molnfri, och barometern står högt. Ett lufttrycksmaximum medför om sommaren hetta, om vintern köld.

Den meteorologiska anstalten har till uppgift att genom beräkningar och jämförelser mellan dagens väderleks-karta och de föregående dagarnas sluta sig till de förändringar, som äro sannolika. Vanligen visa sig dessa beräkningar riktiga blott för en dag eller på sin höjd för två dagar framåt. Även en enskild iakttagare, som ej har tili’ gång till en väderlekskarta, kan bli en rätt god spåman, om han har en barometer och lägger på minnet tillförlitliga märken av moln och dylikt, som bebåda väderleks-förändringar.

Av stor vikt vore det att kunna förutsäga väderleken för en längre tid framåt. Under de sista tiderna har man sökt finna ett pålitligt märke, varav man kunde sluta sig till, om en stundande vinter skall bliva kall eller blid, om våren skall komma tidigt eller sent. Ett sådant märke tror man sig hava funnit i Atlantiska havets större eller mindre värme. Då Atlantens vatten redan i december är avgjort kallare än vanligt, blir vintern kall och våren sen; om det vid samma tid är avgjort varmare än vanligt, blir vintern blid. Av vattnets värme i juli anser man sig kunna i någon mån sluta sig till väderleken i augusti och september, ehuru med mindre säkerhet.