Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

81. Finska gåtor.


Om de finska ordspråken äro till antalet många tusen, äro de finska gåtorna icke färre. Folket älskar mycket denna sinnrika lek med tankar, varigenom barnens förstånd övas från späda år att leda sig från det bekanta till det obekanta. Därför brukas också ett straff för den, som ej kan gissa ett visst antal gåtor. När familjen sitter samlad i stugan under de långa höst- och vinterkvällarna, finnes vanligen någon gåtkunnig, som ställer de övriga på prov, och är där någon, som lämnar tre gåtor olösta, blir han förvisad till Hymylä. Detta ord kan översättas med Iyöjets gård eller Narrgården och betyder en ort, där man är illa utsatt för allehanda begabbelse. Emedan en del gåtor kunna uttydas på flere sätt, blir där stundom tvist, om straffet bör tillämpas, och mången förklarar från början, att han ej ämnar gå till Hymylä för mindre än sex gåtor.

Har nu en blivit svarslös, så att blott en gåta fattas i det bestämda antalet, viskas det om honom: »Nu vanda sig hans ögon redan till Hymylä.» Är antalet fullt, börjar den, som framställt gåtorna* att uppräkna alla dem, som förblivit olösta, och säger för varje gåta:

»Hyj, hyj, till Hymylä!

Icke visste du den heller.»

Den straff skyldiga utspökas nu på det löjligaste vis och skickas till Hymylä, vilket sker så, att han utvisas ur stugan. Därpå berättas, huru han blivit mottagen och undfägnad i Hymylä. Barnen i Narrgården skickas att se, varför hundarna skälla, och återkomma med det svar, att en trasig tölp är i antågande, att hans häst är en råtta, hans kusk en katt, hans släde en söndrig slev o. s. v. Hymylävärdinnan fäller av förundran det nyss bakade brödet i askan; en annan spiller välling över den nykomnas huvud. Denna vill då tvätta sig och förses med en tjärpyts, varefter han tillsäges att torka sig ren på dun, agnar och sotiga taksparrar. Hymyläfolket frågar, vad nytt man hör i världen, och när han icke vet be- rätta annat än desamma olösta gåtorna, förundrar sig hymyläfolket över en sådan stackare, varpå han slutligen säges få mat, som består av slaskvatten, potatisskal, fiskben, mögligt bröd och andra läckerheter.

Efter en sådan resebeskrivning anses den resande hava återkommit, inkallas i stugan och tillfrågas, huru det nuförtiden står till i Hymylä. Han berättar då något efter egen smak, t. ex. huru man där kokade gröt med en yxa och högg ved med en gryta, huru korna bakade bröd och kvinnorna stodo klavade i ladugården m. m. Nu är han fri från sitt straff, får återtaga sin plats i sällskapet och själv börja att förelägga gåtor för någon annan, som i sin tur kan dömas, om han står svarslös. Ingen vill gärna resa till Hymylä, och därför anstränga alla sin skarpsinnighet både att gissa och minnas gamla gåtor samt att uppfinna nya. Det är icke lätt för en främling att skicka dessa väl övade gåtgissare till Hymylä; mycket lättare kan han själv befinnas värdig att anträda resan.

(Efter E. Lönnrot.)

Efterföljande gåtor må tjäna som prov:

1. Guld på gården ligger, ingen tager upp det. [1]

2. Utan händer, utan fötter, kliver upp för branta väggen, sitter ned på spiseln. [2]

3. Matbord under, kvarn där ovan, ovan kvarnen växer småskog. [3]

4. Gumman i en vrå av stugan är försedd med hundra tänder; tuggar maten, sväljer icke. [4]

5. Drunknar ej i vattnet, brinner ej i elden, får ej rum i jordens sköte, vidrör allt som finns i världen. [5]

6. Föddes på en gång med världen, dör ej, förrän världen slutar, är ej än fem veckor gammal. [6]

7. Trånga vikar, långa uddar, varje slutas med en bergklack. [7]

8. Fadern själv ännu är ofödd; sönerna gå re’n i kriget. [8]

9- Först så drager man av huden, innan man kan klippa fåret. [9]

10. Söker oupphörligt, finner och är missnöjd. [10]

11. När i Helsingfors det hugger, flyga spånorna kring landet. [11]

12. Herrskapsmat och kungsmat, duger ej åt grisen, hunden rör den icke. [12]

13. Övre delen lever, undre delen lever, mitten lever icke. [13]

14. Hästen är i stallet, svansen uppå taket. [14]

15. Ropar oupphörligt, men blir aldrig hes. [15]

16. Fadern rak och modern vriden, döttrarna om livet platta, sönerna ha runda kinder. [16]

17. Springer utan fötter, flyger utan vingar på en dag kring tio byar. [17]

18. Korpen flyger, vattnet rinner, ständigt från hans båda vingar. [18]

19. Tvenne skepp på stora havet segla, segla oupphörligt; aldrig råka de varandra. [19]

20. Två små gyllne duvor flyga upp till solen, upp till månen; bliva kvar på tankens kulle. [20]

21. Tvenne stå, och tvenne ligga, en går ständigt fram och åter. [21]

22. Bördan tröttnar, icke bärarn. [22]

23. Genast när du öppnar dörren, kommer en emot och kysser. [23]

24. Sommaränka, vinteränka, men var höst står hon i bruddräkt. [24]

25. Silverpärlor föllo på en gyllne vävnad: månen såg dem, solen tog dem. [25]

26. Loppan sprang en dag i skogen, ficks ej hem med tusen hästar. [26]

27. Varje dag tre gånger påklädd och dock mesta tiden naken. [27]

28. Färdas som en kung kring landet, gästar årligt minsta koja. [28]

29. Går till skogen, ser åt hemmet, kommer hem och ser åt skogen. [29]

30. Flög en fågel vinglös, satt i trädet fotlös, sköts av jungfru munlös utan pil och båge, stektes utan panna, utan salt förtärdes. [30]

31. Liten lunsig gumma utan fot och huvud skaffar bröd åt alla. [31]

32. Liten tall på tuvan växer, bär en guldgul honungskaka. [32]

33. Föll en droppe mjölk i pörtet, litet vassla föll på golvet, ficks ej bort med kvast och vinge, ej med kniv och ej med hyvel. [33]

34. Kan ej tänka, kan ej tala, säger sanningen åt alla. [34]

35. Mörklätt dvärg med krokig näsa vårdar alla gårdens skatter. [35]

36. Svarta hönan ligger över röda ägg. [36]

37. Vem är det, som alltid grinar? [37]

38. Fyra fålar vila, en går runtomkring i stallet. [38]

39. Se, din broder går bredvid dig, räcker hand men talar icke. [39]

40. Dina egna fylla stugan, och du känner ej igen dem. [40]

41. Liten fågel linsvans pryder hus och kyrka. [41]

42. Har om dagen kött och blod, men om natten intet. [42]

43. Mördaren blev upphängd, alla döda fördes hem, graven vändes upp och ned. [43]

44. Fågeln står på stickans ände, talar utländskt språk. [44]

45. Vävs ett täcke högt i luften, fransarna på marken hänga. [45]

46. Åkern vit och kornet svart; den, som kan, han sår där. [46]

47. Barnen giva di åt modern. [47]

48. Trött blev vägen, källan törstig och det goda brödet hungrigt. [48]

  1. Solskenet.
  2. Degen i tråget.
  3. Mage, mun och huvud.
  4. Ullkardan.
  5. Ett namn.
  6. Månen.
  7. Fingrarna.
  8. När man flintar och gnistorna flyga.
  9. Skon avtages först och sedan strumpan.
  10. Fiskaren lappar sin not.
  11. Penningar eller böcker.
  12. Salt.
  13. Ryttaren, hästen och sadeln.
  14. Elden och röken.
  15. Forsen.
  16. Humlestören, rankan, bladen och knopparna.
  17. Ryktet.
  18. Båten och årorna.
  19. Solen och månen.
  20. Ögonen.
  21. Dörrposterna, tröskeln och dörren.
  22. Roddaren och båten.
  23. Stugans värme.
  24. Rian.
  25. Daggen.
  26. Gnistan och skogselden.
  27. Matbordet.
  28. Julen.
  29. Yxan på mannens axel.
  30. Snön och solen.
  31. Mjölsäcken.
  32. Hjortron.
  33. Solsken och månsken.
  34. Besmanet.
  35. Nyckeln.
  36. Grytan på glöden.
  37. Väggspringan.
  38. Strumpstickorna.
  39. Skuggan.
  40. Egna fjät.
  41. Synålen.
  42. Skon.
  43. Noten, fiskarna och håven.
  44. Sprakande pärta.
  45. Molnet, som regnar.
  46. Papperet och det skrivna.
  47. Floderna och havet.
  48. Frälsarens lidande.