Boken om vårt land/Kapitel 98
|
(Kv. 2.)
I många år bodde Väinämöinen på den namnlösa udden. Jorden var öde och ofruktbar; intet träd växte, ingen fågel sjöng i de vida ödemarkerna.
Då eftersinnade Väinämöinen, vem som skulle befrukta jorden. Åkerns unga gosse, Sampsa Pellervoinen, gick ut att så. Han sådde tallar på moarna, granar på kullarna, ljung på hedarna, och lövträd uti de fuktiga dalar. Väinämöinen gick ut att skåda Sampsas verk, och se, alla växter frodades härligt, men gudarnas heliga träd, eken, ville ej växa vid flodstranden.
Efter en vecka uppstego fem av vattnets unga tärnor på stranden och begynte att bärga hö på den dimmiga udden. Då steg jätten Tursas ur havet, tände eld i tärnornas hö och nedlade i askan kärlekens blad, ekollonet. Härav växte en ek, sköt hastigt i höjden, nådde himmelen med sin topp, hämmade med sina grenar molnens flykt och bortskymde sol och måne, så att de icke lyste på jorden.
Nu blev ett sådant mörker, att människorna på jorden och fiskarna i havet ledsnade att leva. Ingen man var nog stark att fälla denna ek, och Väinämöinen nödgades anropa sin moder Ilmatar om bistånd av vattnets makter.
Ur det djupa havet uppsteg en liten man. Icke var han en av de största, icke heller en av de minsta: lång som en mans tumme. Han bar hjälm och handskar, bälte, skor, yxa, alla av koppar. Väinämöinen tyckte mannen vara nog karlavulen, men nästan för liten. ”Varifrån är du, pyssling?” frågade han. ”Vill du anses för hjälte, du?”
”Man är jag så väl som andra”, svarade pysslingen. Och i samma stund växte han jättestor, så att hans hjässa uppnådde molnen. Han lyfte sin gnistrande yxa, elden sprakade under hans hugg, och vid tredje hugget fällde han eken. Den, som fick en kvist av gudarnas heliga ek, fick därmed beständig lycka. Av dess topp ficks trollmedel, av dess löv tjusningsmakt och av spånorna blevo skepp på havet.
Nu lyfte åter sol och måne, molnen duggade, träd och örter frodades, fåglarna sjöngo, och blomster betäckte fälten. Kornet allena ville ej gro i jorden.
Väinämöinen gick tankfull vid havets strand och fann där sju olika sädeskorn. Dem lade han i ett ekorrskinn och gick ut att så. Då kvittrade bofinken: ”Fäll skogen! Bränn sveden! Annars växer ej Osmos korn, annars frodas ej Kalevas havre.”
Väinämöinen fällde skogen, men en enda björk lät han stå. Luftens örn kom flygande. — ”Varför har du kvarlämnat björken?” — ”För att luftens fåglar må hava ett viloställe.” — ”Däri har du gjort väl”, sade örnen. Varpå han lånade eld från blixten och antände sveden. Väinämöinen utsådde i askan de sju sädeskornen och nedkallade över dem jordens kraft, himmelens regn. Ukko hörde hans bön, den första sveden bar rika ax, och vårens fågel, göken, inbjöds att sjunga i den ensamma björken rikedom åt Finland.