De Linnéska samlingarna. Linnean Society i London, Linnéska samfundet i Stockholm. Ett hittills okändt Linné-minne i Sverige

←  Linnés Orestes och brefvexlingen med honom. Linnés sista dagar. Hans familjeförhållanden
Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf
av Carl von Linné Arvid Ahnfelt

De Linnéska samlingarna. Linnean Society i London, Linnéska samfundet i Stockholm. Ett hittills okändt Linné-minne i Sverige


[ 135 ]

VIII.

De Linnéska samlingarna. Linnean Society i London och andra Linné-samfund. Ett hittills okändt herbarium, inlagdt af Linné.


I en lefnadsteckning öfver den engelsman,[1] som inköpte de Linnéska samlingarna, har författarinnan anmärkt, att Europas literära stiftelser och lärda akademier vanligen för sitt ursprung och sin framgång haft att tacka antingen stora donationer af kunglig ynnest eller någon redan känd vetenskapsmans afgörande inflytande. Linnean Society i London är nästan ett ensamt stående exempel på en institution, som härleder sig från en ung, af ryktet okänd man, utan rang, rikedom och annat understöd, hvilkens vetenskapliga nit förmådde honom att uppoffra ett anspråkslöst ekonomiskt oberoende, i det han på bekostnad af sitt fädernearf grundade ett lärdt samfund samt gaf det dess namn, karakter och syfte.

Det var mot slutet af år 1783, som James Edvard Smith, ännu blott medicine student och tjugufyra år gammal, kort efter den yngre Linnés död fick veta af presidenten i Royal Society, Sir Josef Banks, att professor Acrel i Upsala utbjöd den store Linnés och hans sons bibliotek och samlingar för en summa af omkring 1000 pund st.[2] Sir Josef afstod för sin del från anbudet, men uppmanade sin unge vän att blifva köparen. I följd af detta råd inledde denne omedelbart underhandlingar i ämnet och erhöll efter någon brefvexling med sin fader de nödiga penningemedlen. Väl voro samlingarna hembjudna åt akademien i Upsala, men Gustaf III vistades för tillfället i Pisa och [ 136 ]universitetets kansler lyssnade till rykten, att de förmenta dyrbarheterna icke voro af något synnerligt stort värde. Då konungen hemkom var det redan för sent att göra någon ändring, och den seglare, han berättas hafva utsändt för att på hafvet återtaga skatterna, tillhör troligen de välmenta myternas område. I hvilket fall som helst landade imellertid samlingarna vid sin bestämmelseort i oktober 1784, tio månader sedan det första anbudet gjordes.[3] De vigtiga dokumenten, herbariet och bokförrådet ådrogo sig genast vetenskapsmännens uppmärksamhet både i England och på kontinenten samt framkallade lyckönskningsskrifvelser från de mest framstående naturforskare, och den oegennyttige unge köparen hedrades med ledamotskap i Royal Society.

Det var nu en fråga af stort intresse, att göra samlingen så värdefull som möjligt för vetenskapens framsteg, genom att gifva naturhistoriens idkare tillträde till densamma. Efter en resa på fastlandet beslöt Smith i samråd med sina insigtsfullaste vänner att bilda ett samfund för naturstudier med namnet Linnean Society och under auspicier af Sir Josef Banks, dr Goodenough, sedermera biskop af Carlisle, Mr Marsham och andra. Det första inledande sammanträdet hölls på Marlborough-kaféet den 26 febr. 1788, hvarvid dr Smith utsågs till president. Efter ytterligare ett par möten invigdes Linnean Society den 8 april samma år medelst ett föredrag af ordföranden om naturvetenskapens utveckling. Detta tal utgör det första bidraget till samfundets handlingar, hvilka dock ej började utgifvas förr än tre år senare. På den första tryckta förteckningen öfver medlemmarna finnas nästan alla bemärkta engelska naturhistoriker från denna tid; bland svenskar förekomma namnen Thunberg och Afzelius.

Det växande antalet ledamöter framkallade nödvändigheten af en särskild lokal för samfundet. Omkring 1802 finna vi det samma inrymdt i Panton Square, i en bygnad som stod i samband med Westminster Library,[4] och vid samma tid erhöll [ 137 ]sällskapet regeringens sanktion. Ett par år efter Sir Josef Banks' död (1820) utbytte Sir James Smith sin vistelseort i London mot födelsestaden Norwich, der han tillbragte sitt återstående lif. Denna omständighet hindrade honom dock icke från att fortfarande visa ett lifligt och verksamt intresse för sin skapelse. Han tillbragte vanligen två eller tre månader årligen i London för att upprätthålla förbindelsen med Linnean Society, hvars medlemmar ock fortforo att välja honom till president, ända till dess hans död 1828 afbröt denna hans fyrtioåriga funktion. Efter hans frånfälle inköpte sällskapet alla de Linnéska samlingarna med undantag af mineralierna.

Och om nu någon frågar hvad Linnean Society uträttat under sin nittioåriga tillvaro, kunna dess medlemmar med stolthet hänvisa på omkring sextio band af ett inom vetenskapens verld erkändt förträffligt innehåll.

Sällskapets ordinarie sammanträden ega rum en gång i månaden, med undantag af juli, augusti, september och oktober, och den årliga högtidsdagen firas på Linnés födelsedag. Inträdesafgiften för medlemmar kan med ens erläggas med 30 pund st. eller ock med 3 pund om året, till dess denna summa är fyld.

Efter föredömet af Linnean Society stiftades i Stockholm den 23 maj 1832 Linnéska Samfundet; dock hade en sådan förening redan i 26 år egt bestånd inom en liten krets på Gotland, men den förflyttades nu till hufvudstaden. Om sällskapets verksamhet innehåller Aftonbladet 1833, n:o 119, nedanstående meddelande:

»Det Linnéska samfundet, som för ett år sedan stiftades härstädes, ungefär efter mönstret af Linnean Society i London, för att befordra naturalhistoriens praktiska utbredande i fäderneslandet, firade i går sin andra årssammankomst. Den öppnades af f. d. statsrådet Skjöldebrand med ett tal, hvaruti erinrades om det på en gång sköna och nyttiga uti samfundets syftemål samt framstäldes vetenskapernas och fosterlandets förbindelse till Linnés minne. Sällskapets ordförande, grefve Taube, yttrade sig i korthet om hvad som passerat sedan senaste sammankomsten. Man förnam deraf bland annat, att antalet af sällskapets ledamöter under sista årets lopp växt från 300 till 700.» [ 138 ] Planerna för sällskapets arbeten voro icke tilltagna i liten skala, men motsvarades ej af resultatet. Blott en årgång handlingar är utgifven och denna är af temligen torftig beskaffenhet.

I utlandet hafva flera Linné-sällskap visat sig i stånd att upprätthålla det ärorika namn de valt, så t. ex. Société Linnéenne de Bordeaux, som stiftades den 25 juni 1818 och erhöll kunglig sanktion den 15 juni 1828. Samfundets arbeten åsyfta i allmänhet naturens studium. Hvarje år eger en pristäflan rum medelst insända afhandlingar. Från 1826 till 1829 utgaf sällskapet sina handlingar under titeln »Bulletin d'histoire naturelle de la Société Linnéenne», sedermera under benämningen »Actes de la Société Linnéenne», omfattande botanik, zoologi, geologi m. m. Sammanträden ega rum den första och tredje veckan i hvarje månad. Vidare nämna vi Société Linnéenne de Normandie, Société Linnéenne de Lyon och det australiska Linnean Society of New South Wales.

Vi stå härmed vid slutet af vår anspråkslösa framställning af allt sådant, som synts oss lämpligen tillhöra ett biografiskt arbete öfver Linné. Imellertid har hr professor Herman Sätherberg satt oss i tillfälle att göra ett vigtigt tillägg. Den föreställningen har varit gängse, att ingen naturhistorisk samling af Linnés egen hand vore att finna i hans fosterland; så förhåller det sig dock ej. Professor Sätherbergs åt oss godhetsfullt öfverlemnade uppsats härom lyder som följer:

Uppgift rörande ett dyrbart minne efter den store Linné.

I undertecknads ego finnes ett af Linné inlagdt herbarium, innehållande mer än 1500 växter från olika länder och verldsdelar. Det inropades åt mig år 1829 på en auktion vid Tullinge egendom i Botkyrka socken efter en derstädes året förut afliden enkefru Henrietta Margaretha Tottie, född Schröder. Vid auktionstillfället uppgafs af sterbhusets utredare, att växterna i nämnda herbarium, enligt i lifstiden gjord berättelse af den nu aflidna, voro inlagda af Linné och af honom med namnunderskrifter försedda. [ 139 ] Af hvilken anledning den store naturforskaren kommit att rikta Tottieska familjen med en sådan skatt, känner man icke närmare; men genom de upplysningar jag erhållit af nu lefvande personer inom nämnda slägt, tror jag mig kunna gissa till, hur det med denna sak sig förhåller. Grosshandlaren Charles Tottie (född 1703, död 1776) och hans son Anders Tottie (född 1739, död 1816) voro samtida med Linné. Anders T. ingick med sin kusin Carl Christ. Arfvedsson år 1772 kompaniskap, under firma Tottie & Arfvedsson. Han var gift med den ofvannämnda Henrietta Margaretha Schröder, i hvilkens sterbhus det ifrågavarande herbariet inropades. Min sagesman, löjtnanten P. R. Tottie, har mig berättat, att grosshandlaren Anders Tottie egde vid Stora Bondegatan här i Stockholm »en rikt påkostad» malmgård med jordegor, trädgård, orangeri, rika naturhistoriska samlingar af mineralier, snäckor och blommor etc., samt ett stort naturhistoriskt bibliotek. Af detta kan man se, att det Linnéska herbariet tillhört en sann vän af naturforskningen. Att en man med sådan kärlek till naturstudierna icke lärer hafva försummat att ställa sig i närmare beröring med »blomsterkungen» kan man taga för afgjordt; och hans personliga bekantskap med Linné röjer sig också på ett ställe i herbariet. Man finner nämligen följande anteckning på det bladet, som innehåller ett exemplar af Smultronblomman (Fragaria vesca): »Herr Arch. har observeradt på sig sjelf det hon har en besynnerlig effekt emot gickt, dermed han cureradt sig både i fjol och förråret, och dess kraft lär vara att sölvera grus i kroppen.» (Vi veta att Linné hade stort förtroende till smultrons verkningar i detta hänseende.)

Det har blifvit mig berättadt, att Tottie var medlem af Ostindiska kompaniet. Så varmt intresserad för naturforskning som han var, försummade han då säkerligen icke att, med de relationer och det inflytande han på denna väg hade, gå Linné till mötes vid dennes oförtröttade sträfvanden att från jordens alla länder rikta sina naturhistoriska samlingar. Detta är visserligen blott en gissning; men man kan taga för afgjordt, att Linné icke skulle hafva velat afhända sig ett så stort och omsorgsfullt inlagdt herbarium, samt med så många omständliga anteckningar [ 140 ]sedt, så framt icke den person, till hvilken han öfverlåtit detsamma, hade varit med honom på ett eller annat sätt närmare förbunden.

Utom den uppgift, som i Tottieska sterbhuset lemnats om herbariets härkomst, finnas inom herbariet sjelf ännu mer talande bevis för dess äkthet. Dessa äro följande:

1:o) Linnés välbekanta handstil.

I de under växterna skrifna namnen igenkänner man L:s stil. Det är kändt att han hade mycket olika handstil på olika tider under sitt lif; och man igenfinner här de olika variationerna af stilar: ibland smågnetiga och ojemna, men i de flesta fall ovanligt rediga, ja någon gång temligen prydliga. Jag har icke allenast jemfört dem med de stilar af Linné, som finnas vid Upsala akademi och i Kongl. Vetenskapsakademien i Stockholm, utan har jag äfven låtit i London förevisa en del af herbariet för sekreteraren i Linnean Society, Rich:d Kippist (»Libr. L. S.»), hvilken jemfört växterna med det derstädes förvarade stora herbariet, som tillhört Linné. Med anledning häraf har nämnde sekreterare i en serskild skrifvelse intygat att: »from the great similarity in the handwriting in many cases (especially that of the ornamented hands in which the name of the genus is occasionally written in detached capitals) I am disposed to believe that these plants must have passed thro his hands and been named by him: possibly as a present for some one of his pupils.»

Ehuru Linnés stil var mycket varierande, så igenkänner man den nästan alltid på hans egendomliga sätt att skrifva bokstafven L (£) och på hans stora V. (Han skref nämligen U på det viset.) I herbariet igenfinner man dessa karaktäristiska bokstäfver på många ställen. Man behöfver blott framplocka alla de blad i herbariet, som hafva bokstafven £ till initial för växternas namn, och man skall icke kunna draga i tvifvel, att Linnés hand har skrifvit dessa namn. Och redan detta kunde vara nog för att öfvertyga om att Linnés hand äfven gjort de andra underskrifterna i herbariet; ty icke kan man antaga att han bland halftannat tusental af namn skulle hafva lånat sin penna uteslutande åt de namn, som börjas med bokstafven L.

2:o) Vid rotändan af en stor mängd växter finnes fastklistrad [ 141 ]en blomsterurna i kopparstick, hvilken gifver ett prydligt och mera lefvande utseende åt växten, som på detta sätt synes liksom växande i en blomkruka. Dessa urnor äro af flera olika storlekar och former samt signerade med initialerna till Linnés namn (C. L.). Dylika urnor lära, enligt sekreterarens i Linnean Society intyg, äfven förekomma i det herbarium af Linné, som finnes på sistnämnda ställe. Han yttrar nämligen härom i sitt intyg följande: — — — »He (Linné) did occasionally employ engraved vases, instead of slips of gumpaper, to prevent the specimens from becoming detached from the paper to which they had been glued.»

Utom dessa bevis för herbariets äkthet finner man många sådana i de intressanta anteckningar, som äro gjorda på en mängd blad i samlingen, och af hvilka flera onekligen förråda Linnés skaplynne (se t. ex. anteckningen om Sisymbrium Sophia) och vidsträckta erfarenhet i afseende på växternas karaktärer, utbredning och nytta. Se här några prof:

»Sisymbrium Sophia (Hundsenap).»

»På apothequen kallas hon Sophia chirurgorum. Då man ser henne växa på taken, skulle man undra hvad nytta hon der skulle giöra, men den visa skaparens inrättning lyser här uti som i alt annat, ty som hon eij sår sig förr änn om våhren spricka ej skidorna sönder om hösten, utan fröen sitta in i öfver vintren. Då nu marken blir täckt med snö och små fåglarna eij hafva annat att äta, plocka de sönder fröhusen af denna och äta upp frön, och derföre har skaparn satt den på taken, at de ei af något skulle hafvas(?), hvilket annars skulle ske om hon stog på marcken.»

»Ozalis acetocella (Syrväpling).»

»Ostro-Goth. Giök-mat. Hon växer altid i buskar och i synnerhet i Enbuskar, men aldrig på slätt fält. Af dess blad kan man se, om det blir regn eller klart väder, ty då de sloka ned blir det solskien, men då de spärra ut blir det rägn. Bladen hafva en angenäm syrlig smak, hvarföre hon på Apothequen kallas Acetocella. De gamla hafva kalladt henne Hallelujah. Roten består af fiäll, och när hon rånnar gier det tillkänna att der är [ 142 ]acidum i jorden, ty alt rödt i regno vegetabili gier acidum tillkänna. Blomman alt öfvermåttan fin. Är en bland de Sybtilaste blommor. Blomman är helt fin och hvit, med högröda strimmor. Bladen äro hiertlika och sitta altid 3 i hop.»

»Polygonum viviparum.»

»Hon växer endast i de Norrska delar i Europa. På denna enda ört grundar sig hela Samojedernes Oeconomie, ty då Professor Gmelin kom dit litet för midsommaren låg snön öfver alt på marken, men sielfva midsommarsdagen klarnade det upp, och snön smälte bort, och kort derpå vart der grönt på marken, och alt i blomma! Då gingo Samojederne ut man ur huset att skära upp dennas rötter, dem de mala sönder, torka och baka till bröd, hvaraf de lefva hela åhret. men detta stringerar något. Hon är vivipara ty bloman mognar så hastigt at fröna spricka och skiuta ny stielk och straxt den faller på jorden tar den rot, orsaken är at kiölden ej må skada frön.»

»Tulipa vel Fritillaria Meleagris.[5]

»Denna örten är aldeles Utländsk, men har nu på 20 år blifvit allmän på kungsängen vid Upsala, hvarest hon säkert kommit ifrån någon Botanisk trädgård; finnes äfven vid Götheborg och uppå de Pyreneiska Bergen.»

»Berberis vulgaris.»

»Denna är nu Svensk, det hon eii så mycket länge varit, är mycket tjänlig till häckar för sina taggar, är lätt att plantera, emedan hon tar rot allenast man lämnar en liten qveeke (?) sit- tijande qvar vid qvisten. — — — — — Har en mycket curieus blomma, dess nectaria ähro mycket irregularia; Hon måtte så ha kommit ur trägården, i skogen at foglar fördt fröen med sig, hon växer nu så allmänn at om 100 åhr lära våra efterkommande undra at vi eij sedt den örten långt förr som då lärer blifva dem så allmän. Hr Cammarherren Ankarkrona har vist at dennas saft af bären kan brukas som Citron i Punch, utan at det på något sätt kan tiännas, bara at det giör Punchen röd. Vid hvart blad sitta 2:ne kiortlar, som äro nectaria.»

[ 143 ]»Valeriana (Venderot) officinalis.»

»Växer altid i våra kärr. Roten har en synnerlig lugt, och fäigna kattor sig mycket åt den om man binder henne på en trå, så kunna kattorne gå hela dagen kring henne och roa sig at giöra skutt efter henne, men när de änteligen fådt henne, bry de sig mindre derom. Hon har en särdeles kraft mot fallande soten. En Italiensk adelsman som hettadt Columella fick i sin barndom Epilepsi som han mycket plågades utaf, men han curerade sig sedan med denna, at han aldeles blef fri för henne. Roten ser altid afbeten ut.»

»Adoxa Muschatellina.»

»Dennes rot lugtar som Muscot, hvarföre hon ock annars kallas Muscatellina. Hon har 5 blommor i en klase af hvilka de som ähro Laterales hafva 10 stamina och 5 pistiller, men den som är öfverst eller terminatrix har 8 stamina och 4 pistiller; och i sådana händelser rättar man sig efter terminatrix.»

»Trollius Europeus.» (Smörbollar.)

»Denna ört får eij heta Ranunculus som en del mena, ty hon har ingen Calyx, ock dess utom äro Nectaria mycket olika. I Holland brukas den till prydnad i Trädgårdarne. I Siberien varierar hon mycket till färgen ock med Nectaria som i Längden gå up emot Petala. Kallas Helleborus niger, är giftig ock ätes eij af något kreatur.»

»Tordylium Anthiscus.»

»En bland de örter som ähro sällsynta så att den på intet ställe finnes i någon qvantitet. I oeconomien veta vi intet derom. Hon het förr sphondylium, men som det var ett insect så är för all oredas undvikande hon kallad Tordylium.»

»Sagina procumbens.»

»Har ganska små petala, Montabanus har ment denna vara Hysopum Salomonis som af konung Salomon hölts för denn minsta vext emot cederträdet, som var det största. Af Doct:r Hasselqvist, som är ute och reser på den orten, kunna ni bäst få underrättelse.»

»Lemna trisulca» — Är kallad Lenticula.»

[ 144 ]»Plinius säger väl, att på ingen ört växer det ena bladet ur det andra, men på denna sker det ändock.»

»Onopordon Acanthium (Åsnetistel).»

»Är biennis, växer up med stora hvita blad. Till ingen nytta ännu bekandt, än at hon giärna ätes af Åsnor, som älska alla slags Tistel. Den brukas äfven i Spanien till mat och kallas der Cynara. Dioscorides[6] berättar att dennes saft brukad in och utvärtes skulle vara god mot kräftan, hvilket Tyskarne ännu bruka. I Scåne glör den mycket hinder i Sädesåkrarne.»

»Brovallia Demissa.»

»Har fådt namn efter Biskop Browallius i Åbo. En rar växt som kom för få år sedan ifrån America ock blommade första gången i Enropa år 1736 uti Celsii Trädgård i London, der hon af Linneus först beskrefs. Är Perennis ock står hälst i Skuggan. Liknar mycket Ruelliæ Genus.»

»Glaux maritima.»

»Är en hafsört, som växer på Kungsängen, är äfven något salt, och är således reliquier sedan fordom hafvet här stod.»

»Cochlearia officinalis

»537 H. U. Beskrefven Ackt: Stockh: 1743 p: 108. Denna växer vild på stränderna i Öster- och Vester Siön. Hon har hvita blommor, och behöfver eii mera skötsel än att man kastar fröen ut vid något sidländt ställe. Af denna ha vi åtskilligt i Apothequen, då saften utkramas och drickes i miölk. När Båtsmännerna som kommit ifrån Långa resor ähro styfva och Skabbiga af för myckan sälta stiga de till Lands och söka vid stränderna efter denna hvilken då de fådt ätit blifva de friska och sunda om några dagar.»

»Viscaria.»

»Sättes i Hollands Trägård och blir stora buskar, kryper förrän den blommar men rätar sedan upp sig.»

»Spartium Scoparium.»

»Växer i ymnoghet på torra Sandåsar i Schleswig där hon mycket Clasar sig och tillika pryder.»

[ 145 ] »Orobus vernus» (Kråk-ärter).

»Denna hörer till Diadelphia ty hon har Stamina af hvilcka 9 sitta i en klase och den 10:e särskilt.

Växer altid i skugga, och i synnerhet bland hasselbuskarne der hon trifves bäst och frodigast. I Holland planteras den till prydnad i trägårdar.

De små knylar som sitta vid röttren ätas gärna af Svinen. Skielfva röttren kunna tiäna enom till föda i nöden .»

»Caltha palustris

På Svenska kalf-leka, och i Upland miöhlkrostor (?) ― ― ― ― Hon är närmast slägt med Hellebonus, Trollius eller prustrot och hörde hon och till samma Genus om hon hade nectarier inuti. ― ― ― ―

Somliga plä taga blomknopparna af henne innan de slå ut, och lägga in dem i Sallaka och sedan krama ur dem, och preparera dem som capris; då få de en sådan smak hvarföre och holländarne kalla dem Svenska Capriser.

»Statice 253, (Strandblomma) armeria

»Denna ser man växa vill tusendetals vid Holländska stränderna. Brukas på Rabatter. Hon planteras i Trägårdarna i Holland, och växer lätt, allenast hon får stå i litet sand, hon blommar hela sommaren och pryder braf.»

Det är för våra läsare bekant att Linné åren 1735-38 vistades i Holland. Om hans vistelse der påminna, som vi nu sett, flera af dessa anteckningar.

Långt ner i kanten på ett blad se vi namnet v. Royen antecknadt, hvilket påminner om hans beröring med denne botanist, som var professor i Leyden.

En annan anteckning erinrar om Linnés besök i Lappland och Lycksele socken. På ett blad, som innehåller ett exemplar af Melampyrum pratense, läser man nämligen följande: »Melampyrum Flora Sv. 513 Svecis: kohvete. Lyckselensibus kovall».



  1. Lady Smiths biografi öfver sin bortgångne make, J. E. Smith.
  2. Lady Smiths biografi öfver sin bortgångne make, J. E. Smith.
  3. De Linnéska samlingarna voro inpackade i 26 stora kistor. Herbariet upptog 19000 arter, biblioteket omkring 3000 volymer.
  4. Efter flera ombyten af lokal har Linnean Society sedan 1857 stannat i Burlington House, Piccadilly.
  5. »Vår vanliga »Kungsängs-lilja».
  6. En grekisk läkare, som lefde i 1:a århundradet efter Kristus.