Det ödesdigra brevfragmentet
| ← Titel och innehåll |
|
Krymplingen → |
| På Wikipedia finns en artikel om Det ödesdigra brevfragmentet. |
DET ÖDESDIGRA BREVFRAGMENTET
Ganska länge dröjde det, innan min vän Sherlock Holmes återhämtade sig från den överansträngning, för vilken han våren 1887 varit utsatt. Alla de omständigheter, som äro förbundna med Holland—Sumatra-kompaniet och baron Maupertuis' jättestora planer, ha ännu ej hunnit falla i glömska, och ha dessutom så mycket med politik och finansiella företag att skaffa, att de ej utgöra något lämpligt ämne för dessa små skisser. De ledde emellertid på ett indirekt sätt till lösningen av ett högst egendomligt och komplicerat problem, som gav min vän tillfälle att framhålla värdet av ännu ett vapen bland de många han använde i sin långa kamp mot förbrytelser av alla slag.
När jag slår upp mina anteckningar, ser jag, att det var den 14:de april, som jag från Lyon fick ett telegram med underrättelse om, att mr Holmes låg sjuk på Hotell Dulong. Inom tjugufyra timmar var jag vid hans sida och fann till min stora glädje, att symptomerna ej voro så allvarsamma, som jag fruktat. Hans järnkonstruktion hade likväl fått en knäck, orsakad av överansträngning. I två hela månader hade han utan rast eller ro lett en högst viktig undersökning och då aldrig arbetat mindre än femton timmar om dagen. Själv har han försäkrat mig, att han mer än en gång utan minsta vila »hållit i» fem dygn i sträck. Den lysande framgång, hans bemödanden rönte, kunde likväl ej rädda honom från en reaktion efter de oerhörda ansträngningarna, och vid den tidpunkt, då hela Europa genljöd av hans namn och golvet i hans rum fotshögt var betäckt med lyckönskningstelegram, fann jag honom vara ett rov för den djupaste nedslagenhet. Till och med medvetandet om att han lyckats, där tre länders förenade polismakt ej uträttat någonting, och att han överlistat Europas skickligaste svindlare, förmådde ej rycka honom ur hans apati.
Efter tre dagar voro vi åter vid Baker Street, men jag insåg tydligt, att min vän behövde luftombyte, och tanken på att under vårens härligaste tid tillbringa en vecka på landet var särdeles lockande även för mig. Min gamle vän, överste Hayter, som jag under afghanska fälttåget skött för en svår sjukdom, hade nu hyrt sig en villa nära Reigate i Surrey och hade ofta bett mig komma och hälsa på honom. Sista gången vi råkats hade han tillagt, att om min vän ville följa med, skulle han bli mycket välkommen. Litet diplomati var av nöden, men när Holmes hörde, att översten var ungkarl och att han skulle få njuta sin fulla frihet, gick han in på mitt förslag; en vecka efter vår ankomst från Lyon befunno vi oss således under överstens gästfria tak. Hayter var en präktig gammal soldat, som sett mycket av världen; han fann snart, att Holmes och han själv hade många gemensamma intressen.
Samma kväll vi anlänt sutto vi efter middagen i överstens arbetsrum; Holmes låg och vilade sig på soffan, Hayther roade sig med att visa mig sin lilla samling skjutvapen.
»A propos», sade vår värd helt plötsligt, »jag skall ta en av de här pistolerna med mig, när vi gå till sängs, i händelse vi skulle bli alarmerade.»
»Alarmerade?» upprepade jag frågande.
»Ja, vi ha haft det litet oroligt här alldeles nyss. Förra måndagen gjorde man inbrott hos gamle mr Acton, en av magnaterna här i trakten. Skadan var inte stor, men tjuvarna äro ännu på fri fot.»
»Någon ledtråd?» frågade Holmes och kastade en skarp blick på översten.
»Inte den minsta. Men affären är ju ingenting att tala om — ett av våra vanliga små 'landsortsbrott' — den tycks efter allt vad ni nu senast uträttat på kontinenten ej vara värd er uppmärksamhet, mr Holmes.»
Holmes gjorde en lätt rörelse med handen liksom för att avvärja komplimangen, men hans leende visade, att den behagat honom.
»Fanns där några intressanta detaljer?»
»Det tror jag inte. Tjuvarna letade igenom hela biblioteket, men fingo ej mycket för sitt besvär. De vände upp och ned på hela rummet, undersökte skåp och byrålådor med det resultat, att hela deras byte blev en gammal volym av Popes 'Homerus', två nysilverljusstakar, en brevpress av elfenben, en liten barometer och ett nystan segelgarn.»
»Det var då ett bra lustigt urval!» utbrast jag.
»Å — de där herrarna lade tydligen beslag på vad de först och bäst kommo åt.»
Holmes lät höra en sakta »grymtning».
»Polisen borde kunna göra något av det där», sade han. »Ser ni inte, att det är alldeles tydligt — —»
Jag höll upp ett varnande och hotande pekfinger.
»Du har kommit hit för att vila, min käre vän! Giv dig för Guds skull inte in på ett nytt problem så länge dina nerver äro komplett i trasor.»
Holmes ryckte på axlarna och kastade en komiskt undergiven blick på översten, varefter samtalet gled in på andra, mindre farliga ämnen.
Det tycktes emellertid skrivet i Ödets bok, att alla mina professionella råd och varningar skulle vara bortkastade, ty redan följande morgon trängde problemet sig på oss, och det på ett sätt, som gjorde det omöjligt för oss att helt och hållet skjuta det åt sidan; till följd därav tog vårt besök på landet en helt annan vändning, än vi ens kunnat ana. Vi sutto just vid frukostbordet, då överstens hovmästare med åsidosättande av all sin värdighet, formligen störtade in i rummet.
»Ha herrarna hört vad som hänt?» nästan skrek han. »Hos Cunninghams!»
»Inbrott?» utbrast översten med kaffekoppen halvvägs mellan bordet och munnen.
»Mord!»
Översten visslade sakta.
»Å, tusan!» sade han. »Vem är det, som är mördad, fredsdomaren eller hans son?»
»Ingen av dem; det är William, deras kusk. Han blev skjuten rakt i hjärtat och dog knall och fall.»
»Vem var det som sköt honom?»
»Inbrottstjuven, naturligtvis. Han gav sig genast av och lyckades komma undan. Han hade just brutit sig in genom skafferifönstret, när William kom tillstädes; han räddade sin husbondes tillhörigheter, men satte livet till.»
»När skedde det?»
»I natt, ungefär vid tolvtiden.»
»Ja, vi ska' gå dit litet senare på dagen», sade översten lugnt och ägnade åter frukosten sin uppmärksamhet. »Det är en riktigt ledsam affär», tillade han, när hovmästaren lämnat rummet. »Gamle Cunningham är en av de ledande personerna här på trakten och en riktigt hygglig karl, till på köpet. Han kommer att ta sig den här historien mycket nära — kusken hade i många år varit i hans tjänst; han var en duktig och redbar man. Det är tydligen samma bovar, som gjorde inbrott hos Actons.»
»Och lade sig till med den där högst egendomliga samlingen!» anmärkte Holmes tankfullt.
»Ja visst.»
»Såå — ja, det kan ju vara den enklaste sak i världen, men i alla händelser förefaller det mig litet märkvärdigt. Eller vad säger ni själv? Egentligen skulle man ju tycka, att en tjuvliga, som utsett landsbygden till sitt arbetsfält, ej inom knappt en vecka borde göra inbrott på två ställen, belägna så tätt intill varandra. När ni i går kväll talade om att iakttaga vissa försiktighetsmått, tänkte jag, att den här trakten var troligen den sista i England, som tjuven eller tjuvarna vågade hedra med sin uppmärksamhet; detta bevisar, att jag ännu har mycket att lära.»
»Antagligen är det någon, som är hemmastadd i orten», sade översten. »Och i så fall skulle han naturligtvis först tänka på Actons och Cunninghams; det är de största ställena häromkring.»
»Och de rikaste?»
»Nå ja — det borde åtminstone så vara; men sedan många år tillbaka ligga de i process med varandra, och jag inbillar mig, att det kostar mer än det smakar. Gamle Acton gör anspråk på hälften av Cunninghams egendom, och juristerna ha länge haft fullt upp att göra med bägge händerna.»
»Om tjuven är hemma här på orten», sade Holmes, »borde det ej bli svårt att få tag på honom. Ja, ja, lugna dig, Watson, jag tänker inte lägga mig i saken.»
»Inspektör Forrester», anmärkte hovmästaren och slog upp dörren.
En ståtlig, prydlig ung polisman med skarpa, intelligenta drag steg in i rummet.
»God morgon, herr överste», sade han, »jag hoppas, att jag ej kommer olägligt, men vi ha fått höra, att mr Sherlock Holmes är hos er på besök.»
Översten pekade presenterande på min vän, och inspektören bugade sig.
»Vi trodde, att ni möjligen skulle vilja resa med mig ditöver, mr Holmes», sade han.
»Nornorna ha sammansvurit sig mot dig, Watson», sade Holmes skrattande. »Vi talade just om den här affären, när ni kom, inspektör Forrester. Kanske ni kan ge oss några närmare detaljer.»
När han så lutade sig tillbaka i stolen på det för mig så välkända sättet, visste jag, att spelet var uppgivet.
»Vi hade ingen ledtråd i den Actonska affären. Men här ha vi en hel massa att gå efter, och allting pekar hän på, att personen i båda fallen är den samme. Man har sett karlen.»
»Verkligen!»
»Ja, det har man. Men han kilade med blixtens hastighet sin väg, sedan han avlossat det skott, som dödade William Kirwan. Mr Cunningham såg honom från sitt sängkammarfönster, och mr Alec Cunningham blev honom varse från köksingången. Klockan var en kvart på tolv, när bråket började. Mr Cunningham hade just gått och lagt sig, och mr Alec satt i nattrock och rökte sin pipa. Båda två hörde kusken ropa på hjälp, och mr Alec sprang ner för att se vad som var å färde. Dörren till köksingången stod öppen, och när han hunnit nedför trappan såg han två män brottas med varandra. En av dem avlossade ett skott, den andre sjönk till marken, mördaren rusade tvärs igenom trädgården och hoppade över häcken. Från sitt sängkammarfönster såg mr Cunningham honom uppnå stora landsvägen, där han snart försvann ur sikte. Mr Alec hade stannat kvar för att se, om han kunde vara den döende mannen till någon hjälp, och på det sättet kom boven undan. Utom det faktum, att denne var av medellängd och klädd i mörka kläder, ha vi intet signalement; men efterspaningarna bedrivas med all iver, och som han är främling på trakten, ska' vi nog snart få reda på honom.»
»Vad hade den här William egentligen uppe vid gården att göra? Sade han något, innan han dog?»
»Inte ett enda ord. Han bodde i grindstugan hos sin mor, och som han var en mycket samvetsgrann och tillgiven tjänare, tro vi, att han gått fram till herrgården för att se efter, om allt var i sin ordning där. Den här Acton-affären har naturligtvis gjort litet var ängslig. Tjuven måste just ha brutit upp dörren — låset var uppbrutet — då William kom fram.»
»Sade William något till sin mor, innan han gick ut?»
»Hon är mycket gammal och döv, och vi kunna ej få något besked av henne. Sorgen och förskräckelsen ha gjort henne nästan halvtokig, men det sägs, att hon aldrig varit vidare klyftig. Det finnes emellertid en mycket viktig detalj, som vi ej få glömma. Se på det här!»
Han tog ur sin anteckningsbok fram en liten papperslapp och bredde ut den på sitt knä.
»Den här fanns mellan den mördades tumme och pekfinger; det tycks vara ett fragment, rivet från ett vanligt brevpappersark. Som ni ser sammanfaller den timme, som omnämnes i brevet, med den, på vilken den stackars karlen mötte sitt sorgliga slut. Mördaren har ryckt återstoden av papperet från honom, eller ock har han tagit det här lilla fragmentet från den bov, som överfallit honom. Det ser nästan ut, som om brevet handlat om ett möte.»
Holmes tog den lilla papperslappen, som här framställes i facsimile.
»Om vi antaga, att det är fråga om ett möte», fortsatte inspektören, »är det naturligtvis tänkbart, att denne William Kirwan, trots sitt goda rykte och sitt anseende som hederlig man, kan ha varit i förbund med tjuven. Han kan ha stämt möte med denne, kan till och med ha hjälpt honom att slå in dörren och sedan blivit oense med sin medbrottsling.»
»Den här stilen är alldeles ovanligt intressant», sade Holmes, som på det noggrannaste undersökt den lilla pappersbiten. »Skutan ligger på bra mycket djupare vatten än jag trott.»
Han lutade huvudet i handen, under det inspektören belåtet smålog över den verkan hans »sak» haft på den ryktbare London-detektiven.
»Ert sista antagande», sade Holmes efter en stunds tystnad, »att det mellan tjuven och kusken skulle funnits ett hemligt samförstånd och att den här papperslappen skulle vara riven från en biljett, i vilken en av dem bestämt möte med den andre, är sinnrikt och innesluter en viss sannolikhet. Men den här stilen öppnar — — —»
Åter lutade han huvudet i händerna och försjönk under flera minuter i den djupaste tystnad. När han slutligen reste sig upp, blev jag helt överraskad av att se hans kinder betäckts med en klar rodnad och hans ögon lika skarpa och strålande som före sjukdomen. Han tycktes ha återfått hela sin energi.
»Vet ni vad?» sade han. »Jag skulle bra gärna vilja gå litet närmare in i den här sakens detaljer; det finns vissa drag i densamma, som fängsla mitt intresse. Med er tillåtelse, överste Hayter, skall jag lämna er och min vän Watson att sköta er själva, under det jag följer med inspektören och provar hållbarheten hos några av mina små teorier. Jag skall inom en halvtimme vara hemma igen.»
Efter en och en halv timme kom inspektören ensam tillbaka.
»Mr Holmes promenerar fram och åter här utanför på ängen», sade han. »Han vill, att vi alla fyra ska' följas åt upp till herrgården.»
»Till mr Cunningham?»
»Ja, herr överste.»
»Varför?»
Inspektören ryckte på axlarna.
»Det vet jag verkligen inte», svarade han. »Oss emellan sagt, så tror jag, att mr Holmes ännu inte är fullt återställd från sin sjukdom. Han är förfärligt upprörd och bär sig högst besynnerligt åt.»
»Jag tror inte ni behöver oroa er», sade jag. »Enligt min erfarenhet är det alltid metod i hans galenskap.»
»Man kunde nog också säga, att det är galenskap i hans metod», mumlade inspektören. »Men han tycks ha mycket bråttom, så det är kanske bäst vi ge oss av, om herrarna äro färdiga.»
Ute på ängen gick Holmes fram och tillbaka, med nedlutat huvud och händerna i byxfickorna.
»Saken blir allt intressantare och intressantare», sade han. »Vår lilla utfärd på landet har varit ovanligt lyckad, Watson; jag har haft ofantligt trevligt.
»Ni har varit uppe och besett platsen, där brottet blivit begånget, har jag hört?» sade översten.
»Ja, inspektören och jag ha företagit en liten rekognosering», svarade Holmes.
»Med eller utan resultat?»
»Vi ha gjort åtskilliga intressanta upptäckter. Jag skall tala om alltsammans för er under vår promenad. Först och främst ha vi sett den stackars mördade karlens lik. Han dog verkligen av ett revolverskott, så som man sagt.»
»Hade ni tvivlat på det?»
»Å — det är nog bäst själv förvissa sig om allting. Det lilla besväret hade sin nytta med sig. Sedan hade vi en intervju med mr Cunningham och hans son; de visade oss det ställe, där mördaren under sin flykt trängt igenom trädgårdshäcken. Det var mycket intressant att få se.»
»Ja, naturligtvis.»
»Sedan besökte vi den stackars karlens mor, men hon är så gammal och slö, att vi ej fingo veta något av henne.»
»Och vad är resultatet av edra efterforskningar?»
»Övertygelsen om, att brottet långt ifrån hör till de vanliga. Vårt besök på herrgården nu kan möjligen skaffa oss litet ljus i saken. Jag tror, inspektör, att vi äro fullt ense om, att det lilla brevfragmentet, som fanns i den döde mannens hand och som innehöll en häntydan på det timslag, då han mötte sin död, är av största vikt.»
»Det borde giva oss en ledtråd, mr Holmes.»
»Ja visst, och det gör det också. Den, som skrivit den biljetten, är samme man, som förmådde William Kirwan att mitt i natten lämna sitt hem. Men var är väl resten av brevet?»
»Jag har på det noggrannaste undersökt marken i hopp att finna det», sade inspektören.
»Det har blivit slitet ur den döde mannens hand. Varför var någon så angelägen att få det i sitt våld? Jo, emedan det utgjorde en graverande anklagelse mot denne någon. Och vad gjorde han sedan med det? Han stoppade det troligen i sin ficka, utan att märka, att ett hörn blivit avslitet och fanns kvar i den mördades hand. Om vi kunde få fatt i återstoden av det där pappersarket, är det tydligt, att vi skulle vara på god väg mot problemets lösning.»
»Ja visst — men hur skulle vi kunna komma åt missdådarens ficka, innan vi fått honom själv i vårt våld?»
»Det är en sak, som tål att tänka på. Och så finns där en annan viktig punkt. Brevet har blivit skickat till William. Karlen, som skrev det, har ju inte själv givit honom det; träffade han William, kunde han lika väl ha sagt honom, vad han ville. Vem har överbringat biljetten? Eller kom den med posten?»
»Jag har tagit reda på den saken», sade inspektören. »William fick ett brev med eftermiddagsposten i går. Kuvertet förstörde han genast.»
»Bravo!» utbrast Holmes och gav inspektören ett kraftigt slag på axeln. »Ni har alltså talt med brevbäraren? Det är ett sant nöje att arbeta tillsammans med er. Ja, här ha vi nu grindstugan, och om ni vill följa med upp till själva herrgården, överste Hayter, skall jag visa er det ställe, där mordet blivit begånget.»
Vi gingo förbi den mördade mannens trevliga lilla hem och styrde våra steg genom den av gamla ekar bildade allén till det vackra i Queen Anne-stil uppförda herresätet, som över dörren bär slaget vid Malplaquets årtal. Holmes och inspektören förde oss runt huset och fram till sidoingången, vilken av några trädgårdsland skiljas från den häck, som kantar landsvägen. En poliskonstapel stod på vakt vid köksdörren.
»Var snäll och öppna dörren», sade Holmes. »Det var uppe i den där trappan unge mr Cunningham stod och såg de två männen brottas precis på samma ställe, där vi nu stå. Gamle mr Cunningham befann sig i det där fönstret — det andra till vänster — och han såg karlen gå sin väg till vänster om busken därborta. Det gjorde sonen också. De äro båda säkra därpå. Så sprang mr Alec ut och lade sig på knä bredvid den särade kusken. Marken är mycket hård, ser ni, och det finns inga spår eller märken efter dem.»
Under det han talade kommo två män nedför trädgårdsgången. Den ene var en äldre herre med starkt markerat, rynkigt ansikte och sömniga ögon; den andre var en ung, rask fyr, vars glada, leende uppsyn och pråliga klädsel stodo i stark motsats till det sorgliga ärende, i vilket vi voro stadda.
»Håller ni på ännu?» sade han till Holmes. »Jag trodde, att ni Londonherrar aldrig misstogo er. Ni tycks inte vara så särdeles kvicktänkta, när allt kommer omkring.»
»Åh, ni får ge oss litet tid», svarade Holmes.
»Ja, det ser ut, som om ni behövde det» sade unge Alec Cunningham. »Efter allt att döma, finns det inte den minsta ledtråd.»
»Jo, det finns en», inföll inspektören. »Vi trodde, att om vi bara kunde få reda på — — Herre Gud, mr Holmes, hur är det fatt?»
Min stackars väns ansikte hade plötsligt undergått en förskräcklig förvandling. Hans ögon rullade vilt i sina hålor, anletsdragen voro hemskt förvridna, och med ett undertryckt jämmerskri föll han raklång ner på marken. Både ledsna och ängsliga över det häftigt påkomna, svåra anfallet, buro vi honom in i köket, där han tungt flämtande en lång stund blev liggande orörlig i en länstol. Slutligen reste han sig upp och bad om ursäkt för sin svaghet.
»Watson kan säga er, att jag helt nyss tillfrisknat från en svår sjukdom», sade han urskuldande. »Jag har allt emellanåt sådana här nervösa anfall.»
»Vill ni inte låta mig skjutsa er hem?» sade gamle mr Cunningham.
»Nej tack; då jag nu väl är här, skulle jag gärna vilja förvissa mig om en sak. Det är mycket lätt gjort.»
»Vad är det, ni vill ha reda på?»
»Jo, ser ni, jag håller det inte alls för omöjligt, att den stackars William kommit hit, sedan tjuven brutit sig in i huset. Ni tycks ta för avgjort, att denne visserligen brutit upp dörren, men aldrig hunnit med mer.»
»Jag tycker, att det inte kan bli tu tal om den saken», sade mr Cunningham allvarligt. »Min son hade ju ännu ej gått till sängs — han skulle nödvändigt ha hört, om någon gått omkring inne i rummen.»
»Var satt han?»
»Jag satt och rökte i mitt toalettrum.»
»Vilket fönster hör dit?»
»Det sista på vänster hand — det ligger alldeles intill min fars.»
»Båda herrarna hade naturligtvis lamporna tända?»
»Ja visst.»
»Det finns ett par omständigheter, som förefalla mig mycket egendomliga», sade Holmes småleende. »Är det inte bra besynnerligt att en inbrottstjuv — och därtill en, som ej saknade erfarenhet — skulle med berått mot bryta sig in i ett hus, där han av de upplysta fönstren kunde förstå, att åtminstone ett par av familjens medlemmar ännu voro vakna?»
»Ja, han måste ha varit djärv och kallblodig.»
»Och om den här affären ej varit så högst egen och ovanlig, skulle vi ju ej ha vänt oss till er för att få råd och hjälp, inföll mr Alec. »Er åsikt, att karlen skulle ha hunnit råna och stjäla, innan William anföll honom, är både löjlig och otänkbar. Vi skulle ju i så fall ha funnit rummen i oordning och de saker borta, soni han behagat tillägna sig.»
»Det beror på, vilka dessa saker voro», genmälte holmes. »Ni får ej glömma, att vi ha att göra med en bov, som ej hör till det vanliga slaget och som tycks arbeta efter egen plan och metod. Tänk bara på alla de besynnerliga saker han tog från Actons — ja, vad var det nu? — ett segelgarnsnystan, en brevpress och åtskilligt annat smått och gott i den vägen!»
»Vi överlämna saken helt och hållet i edra händer, mr Holmes», sade gamle mr Cunningham. »Allt, som ni själv eller inspektören föreslår, skall naturligtvis, så vitt möjligt är, bli utfört.»
»För det första», sade Holmes», skulle det vara bra om ni ville utfästa en belöning; förslaget måste genast komma från er, ty det dröjer nog, innan myndigheterna kunna bli överens om summan, och det är nödvändigt att dylika mått och steg tagas så fort som möjligt. Jag har skrivit ett litet koncept; kanske ni vill underteckna det. Femtio pund var tillräckligt, tyckte jag.»
»Jag ger gärna fem hundra», sade fredsdomaren och tog det stycke papper och den penna, Holmes räckte honom.
»Det här är emellertid inte fullt korrekt», tillade han, sedan han läst igenom det skrivna.
»Jaså — ja, jag hade litet bråttom, när jag skrev det.»
»Ni börjar så här: 'Omkring en kvart på ett tisdag natt gjordes ett försök, etc.'; men det var i själva verket en kvart på tolv.»
Misstaget smärtade mig, ty jag visste, hur mycket Holmes lade dylika små »distraktioner» vid sig. Det var hans specialitet att vad fakta anginge vara fullt noggrann och aldrig ta miste, men hans sjukdom hade försvagat hans minne, och denna lilla händelse styrkte mig i min åsikt, att han ej ännu återvunnit varken kropps- eller själskrafter. Han tycktes ett ögonblick ganska förvirrad och nedslagen; inspektören rynkade pannan, och Alec Cunningham brast ut i skratt. Den gamle herrn rättade emellertid misstaget och gav Holmes papperet tillbaka.
»Laga, att det blir tryckt så fort som möjligt», sade han. »Det var sannerligen ingen dum idé, mr Holmes.»
Holmes lade den lilla pappersbiten mycket omsorgsfullt ner i sin plånbok.
»Och nu», sade han på sitt vanliga bestämda sätt, »vore det kanske bäst, att vi tillsammans ginge igenom hela huset och förvissade oss om, att denna högst ovanliga inbrottstjuv verkligen inte fört bort någonting.»
Innan han gick in, undersökte Holmes den dörr, som blivit uppbruten. Det var tydligt, att en mejsel eller en stor kniv blivit instucken och låset på så sätt förstört; vi kunde i trävirket se märkena efter densamma.
»Ni använder således aldrig några bommar för dörrarna?», frågade han.
»Nej — vi ha ej ansett det nödvändigt.»
»Har ni ingen hund?»
»Jo — men han står bunden på andra sidan av huset.»
»Hur dags går tjänstfolket och lägger sig?»
»Vid tiotiden.»
»Jag har trott mig förstå, att även William vid den tiden brukade vara i säng?»
»Ja.»
»Det är ju högst märkvärdigt, att han just den natten skulle vara uppe. Skulle ni nu vilja ha godheten låta oss göra en rond inomhus, mr Cunningham?»
En stenlagd förstuga förde in till köket och stod genom en hög trätrappa i förbindelse med första våningen. Den utmynnade på samma avsats som en bredare och ståtligare, från vestibulen kommande trappuppgång. Från nämnda avsats ledde dörrar till salongen och flera sovrum, bland andra dem, som begagnades av mr Cunningham och hans son. Holmes gick mycket långsamt före oss och gav ytterst noga akt på husets inredning och rummens läge. Av uttrycket i hans ansikte kunde jag se, att han »fått upp» ett »färskt spår» och likväl hade jag ej den ringaste aning om, åt vilket håll hans misstankar voro riktade.
»Min bäste herre», sade mr Cunningham med en viss otålighet, »det här är då sannerligen inte nödvändigt. Mitt rum ligger alldeles ovanför trappan — min sons tätt bredvid mitt. Ni ser själv, hur omöjligt det var för tjuven att komma hit upp utan att störa oss.»
»Det är nog säkrast, att ni gör helt om och går på nytt spår», tillade sonen med ett litet hånleende.
»Kanske — men det skulle vara snällt av er, om ni än en liten stund ville låta mig få min vilja fram. jag vill till exempel gärna se efter, i hur stor utsträckning sängkammarfönstren behärska utsikten över gårdsplanen. Det här rummet är, tror jag ni sagt mig, er sons — han sköt upp dörren — och det där är toalettrummet, i vilket han satt och rökte när bullret hördes. Vartåt vetter fönstret?»
Han gick tvärs igenom sängkammaren, öppnade dörren och tittade in i det andra rummet.
»Jag hoppas ni är nöjd nu?» sade mr Cunningham retligt.
»Ja tack — jag tror, jag sett allt, vad jag ville se.»
»Då kunna vi ju, om ni anser det nödvändigt, begiva oss in i mitt rum?»
»Ja, om det ej gör er för mycket besvär.»
Fredsdomaren ryckte på axlarna och förde oss in i sitt eget sovrum, som var högst enkelt möblerat. När vi gingo fram mot fönstret lagade Holmes så, att han och jag kommo ett litet stycke efter de andra. Vid ena sänggaveln stod ett litet nattduksbord och på detta ett fat med apelsiner och en karafin vatten. Just som vi kommit mitt framför bordet, böjde sig Holmes till min stora förvåning åt sidan och slog omkull det. Karaffinen gick i tusen bitar, och apelsinerna rullade runt omkring på golvet.
»Så du bär dig åt, Watson», sade han helt lugnt.
»Nu har du ställt riktigt vackert till på mattan.»
Jag lutade mig ner och började plocka upp apelsiner och glasskärvor, mer än väl inseende, att min vän av någon orsak önskade, att jag skulle ta skulden för det lilla missödet på mig. De andra hjälpte till och satte bordet på fötter igen.
»Hallå!» utbrast plötsligt inspektören.
»Han har väl inte gett sig i väg?»
Holmes hade försvunnit.
»Vänta här ett ögonblick!» sade Alec Cunningham.
»Enligt min åsikt är karlen litet 'vriden'. Följ med, pappa, så ska' vi se efter, varthän han gått.»
De störtade ut ur rummet, där inspektören, översten och jag stodo kvar och stirrade på varandra.
»Ta' mig tusan, tror jag inte, att mr Alec har rätt!» utropade den förstnämnde.
»Det kan ju vara en följd av sjukdomen, men jag tycker att — — —»
Meningen blev aldrig talad till slut, ty häftiga rop om hjälp skuro plötsligt genom luften. Med en darrning av förskräckelse kände jag igen min väns röst, och rusade ut på trappavsatsen. Ropen, som sjunkit ner till ett hest, oartikulerat tjut, kommo från det rum, i vilket vi först varit inne. Jag störtade genom detsamma och därifrån vidare till toalettrummet. Både den äldre och den yngre Cunningham stodo böjda över den på golvet liggande Sherlock Holmes; sonen höll bägge sina händer kring min väns hals, under det fadern tycktes vrida och bända en av hans handleder. Inom en sekund hade jag med hjälp av översten och inspektören ryckt dem bort från honom, och Holmes reste sig upp, mycket blek och synbarligen alldeles utmattad.
»Arrestera de där herrarna, inspektör Forrester!» befallde han flämtande.
»På vad grund?»
»De ha mördat sin kusk, William Kirwan.»
Inspektören stirrade utom sig av häpnad på honom.
»Å, seså, mr Holmes», sade han slutligen; »jag är säker på, att ni inte menar — —»
»Prata inte, människa — se bara på deras ansikten!» sade Holmes kort och avgörande.
Jag har mig veterligt aldrig sett någon tydligare bekännelse om skuld och brott skriven på en syndares anlete. Den gamle mannen tycktes som förlamad och tillintetgjord; hans skarpa markerade drag hade ett dystert, frånvarande uttryck. Sonen däremot hade alldeles lagt bort det ogenerade »vräkiga» sätt, som karaktäriserat honom; ett retat vilddjurs hela grymhet och hämndbegär glimmade i hans mörka ögon och förvred hans vackra anletsdrag. Inspektören sade ingenting; han öppnade endast dörren och blåste i sin visselpipa. Två av hans underlydande hörsammade kallelsen.
»Jag har inget alternativ, mr Cunningham», sade han. »Jag hoppas, att det här visar sig vara ett absurt misstag; men ni inser nog att — ja så, det ämnade ni? Släpp den! Släpp den, säger jag!»
Han slog kraftigt till med handen, och en revolver, på vilken den yngre Cunningham just spände hanen, föll skramlande ned på golvet.
»Tag vara på den där!» sade Holmes raskt och satte foten på det lilla vapnet.
»Den kommer nog att göra nytta vid rannsakningen. Men det är detta, som jag var på jakt efter.»
Han visade oss en liten tillskrynklad papperslapp.
»Resten av brevet!» utbrast inspektören.
»Rätt gissat.»
»Och var var det?»
»Där jag hela tiden trodde det skulle vara. Om ni vill ge er till tåls en stund, skall jag förklara alltsammans för er. Det vore kanske bäst, herr överste, att ni och Watson återvända hem nu; inom en timme kommer jag efter. Inspektören och jag ha litet otalt med fångarna, men jag skall säkert vara tillbaka hos er i tid för lunchen.»
Sherlock Holmes höll ord: vid ett-tiden steg han in till oss, där vi sutto i överstens rökrum. I hans sällskap befann sig en liten herre, som presenterades för mig som den mr Acton, i vars hus det första inbrottet ägt rum.
»Jag ville gärna ha mr Acton med, när jag redde ut den här saken för er», sade Holmes; »han intresserar sig också naturligtvis för detaljerna. Jag är rädd, herr överste, att ni ångrar den stund, då ni tog en sådan stormfågel som jag in i ert lugna hem.»
»Tvärtom», svarade översten hjärtligt; »jag anser det för ett stort privilegium att ha på nära håll fått studera edra metoder. Jag erkänner, att de vida överträffa mina förväntningar och att jag är ur stånd inse på vad sätt ni uppnår edra resultat. Ännu så länge har jag ej sett den minsta skymt av någon ledtråd.»
»Jag fruktar, att min förklaring skall ta bort den nimbus av hemlighetsfullhet, som svävar kring mina handlingar, men det har alltid varit min vana, att ej dölja några av mina metoder, vare sig för min vän Watson eller för någon, som har förståelse och intresse för dem. Emellertid skall jag först med er tillåtelse, herr överste, ta mig en klunk av er förträffliga konjak; jag känner mig litet knäsvag efter den behandling jag rönte därborta i toalettrummet, i synnerhet som jag på sista tiden varit mer än vanligt ansträngd.»
»Jag hoppas, att ni ej haft någon mer nervös attack.»
Sherlock Holmes skrattade muntert.
»Vi ska' tala om det där lilla 'anfallet', när dess tur kommer», sade han. »Jag skall nu i laga ordning framlägga saken för er, och visa er de olika moment, som steg för steg förde mig till målet. Genera er ej för att avbryta min berättelse, om den i någon punkt ej skulle vara fullt klar för er.
»I allt detektivarbete är det av största vikt att bland den mängd fakta, som vanligen hopar sig, kunna skilja biomständigheterna från huvudpunkterna, det väsentliga från det mindre betydelsefulla. I motsatt fall bli ens energi och ens uppmärksamhet förslösade och förskingrade, i stället för strängt koncentrerade. Från första ögonblicket var jag på det klara med att problemets lösning helt och hållet var att söka hos den lilla papperlapp, man funnit i den mördade mannens hand.
»Innan jag fortsätter min berättelse, ber jag få fästa er uppmärksamhet på det faktum, att om Alec Cunninghams framställning av händelsens förlopp vore sann, och om tjuven flytt i samma ögonblick han avlossat skottet mot William Kirwan, så kunde det tydligen ej vara mördaren, som slitit papperet ur sitt offers hand. Men om det ej varit han, så måste det ha varit Alec Cunningham själv, ty när den äldre mr Cunningham hunnit ner för trappan, funnos flera av tjänarne samlade kring den döde. Slutledningen är i sig själv enkel nog, men inspektören hade förbisett densamma, enär han utgått från den synpunkten, att dessa herrar, tillhörande grevskapets förnämsta magnater, ej alls hade något med saken att göra. Jag å min sida beflitar mig städse om att aldrig hysa några förutfattade meningar och att alltid lydigt följa den väg, åt vilken fakta tyckas peka; därför såg jag redan från början med en viss misstänksamhet på den roll, mr Alec Cunningham spelat i dramat.
»Jag undersökte på det omsorgsfullaste den lilla avrivna papperslapp, som inspektören lämnat mig, och insåg genast, att den utgjorde en del av ett mycket viktigt och för gåtans lösning betydelsefullt dokument. Här är den. Kan ni inte se, att den företer vissa egendomligheter?»
»Stilen ser mycket oregelbunden ut», sade översten.
»Ja visst», utbrast Holmes livligt, »vem som helst kan ju se, att biljetten skrivits av två personer; de ha satt dit vartannat ord var — det finns inte minsta tvivel om den saken. När jag fäster er uppmärksamhet på de kraftiga 't'na' i 'till' och 'veta' och ber er jämföra dem med samma svagt tecknade bokstav i 'kvart' och 'tolv', skall ni ögonblickligen inse, att jag har rätt. En helt kort undersökning av dessa fyra ord skall sätta er i stånd att utan minsta tvekan säga, att orden 'grinden' och 'överraskning' äro skrivna med mycket kraftig, bestämd stil, under det 'skall' och 'kanske' härröra från en betydligt svagare hand.»
»För tusan, det är ju klart som dagen!» utbrast översten. »Men varför skulle väl två personer skriva ett brev på så egendomligt sätt?»
»Affären var tydligen ej av det slag, som tål att skärskådas i alla sömmar; en av medbrottslingarna misstrodde den andre och hade fullt och fast beslutat, att de båda skulle ha lika stor del av skuld och ansvar. Och av stilen framgår, att den, som skrev orden 'till' och 'veta' var anstiftaren till dådet.»
»Hur kan ni vara säker på det?»
»Vi kunna ju sluta oss därtill genom att jämföra de bägge stilarna — de äro av så högst olika karaktär. Men det finnes ännu mer bindande bevis. Om ni undersöker papperslappen får ni se, att mannen med den kraftiga stilen skrivit alla sina ord först, och lämnat mellanrum, som den andre sedan skulle fylla i. Dessa mellanrum voro ej alltid tillräckligt stora; ni ser själv, att den, som skrev sist, hade ganska svårt att få ordet 'kvart' att passa in mellan 'en' och 'på', vilket bevisar, att dessa ord voro skrivna först. Den man, som skrivit dem, är tvivelsutan den, som planlagt affären.»
»Beundransvärt! I sanning beundransvärt!» utbrast mr Acton.
»Men mycket enkelt», svarade Holmes. »Vi komma nu till en punkt, som är ganska viktig. Ni vet kanske, att konsten att av en människas stil sluta sig till hennes ålder på sista tiden gjort oerhörda framsteg och nästan nått sin fulländning. Vanligen kan en sakkunnig med säkerhet angiva, inom vilket tiotal en person är född. Jag säger vanligen, ty sjukdom och fysisk svaghet förete samma egenheter som ålderdomen, till och med när invaliden är mycket ung. I föreliggande fall kan man, vid betraktandet av den enes kraftiga och den andres svaga och lutande stil med visshet säga, att den förra härrör från en ung man, den senare från en, som är långt framskriden i ålder, utan att därför vara orkeslös.»
»Beundransvärt!» sade mr Acton än en gång.
»Det finns en omständighet till, som är mindre märkbar, men av större intresse. De bägge stilarna likna i hög grad varandra — de tillhöra människor, som äro mycket nära besläktade. Det är min fulla övertygelse, att vissa familjedrag, vissa familjeegenheter, kunna spåras i dessa tvenne stilar. Jag har nu givit er en kort framställning av vad jag fått veta genom att undersöka den lilla biljetten; allt, vad jag såg i densamma, styrkte mig i mitt antagande, att de bägge herrarna Cunningham skrivit den.
»När jag kommit så långt, var tiden inne att skärskåda detaljerna i brottet och se, varthän de pekade. Jag gick med inspektören upp till herrgården och såg allt, där fanns att se. Den dödes sår hade — det kunde jag med absolut visshet fastställa — orsakats av ett skott från en revolver, avlossad på ungefär fyra meters avstånd. Det fanns inga krutstänk på kläderna. Alltså hade Alec Cunningham ljugit, när han berättat, att de båda männen brottats, och att skottet då gått av. Ännu en sak: både far och son kunde med bestämdhet utpeka det ställe, där mördaren flytt ut på landsvägen. Nu är det emellertid så, att just på det stället går ett brett, i botten fuktigt dike fram. Som det längs hela diket ej fanns minsta spår av människofot, kände jag mig fullt övertygad om, ej endast att herrarna Cunningham än en gång avvikit från sanningen, utan ock, att en okänd person aldrig uppträtt på skådeplatsen för mordet.
»Så gällde det att finna orsaken till detta egenartade brott. Jag försökte i första hand att utfundera motivet till inbrottsstölden hos mr Acton. Av ett par ord, som översten låtit undfalla sig, hade jag trott mig förstå, att en rättegång pågick mellan mr Acton och Cunninghams. Naturligtvis föll det mig genast in, att man brutit sig in i mr Actons bibliotek i avsikt att tillägna sig några för målsägaren viktiga dokument.»
»Alldeles rätt», inföll mr Acton; »deras avsikter ligga i öppen dag. Jag har lagliga anspråk på hälften av deras nuvarande jordområde, och om de hade lyckats finna det papper de sökte och som till min stora belåtenhet låg i min advokats kassaskåp, skulle min utsikt att vinna varit högst problematisk.»
»Där ser ni!» sade Holmes småleende. »Det var ett farligt, oförväget tilltag, i vilket jag tycker mig spåra unge Alecs inflytande. När de ej funno någonting, försökte de avvända alla misstankar genom att ge saken sken av en vanlig inbrottsstöld och togo för den skull med sig vad de i brådskan kunde lägga vantarna på. Detta var tydligt nog, men ännu fanns mycket, som var insvept i dunkel. Vad jag framför allt önskade var att få tag i det brev, från vilket den lilla papperslappen blivit riven. Jag var säker på, att Alec slitit det ur den döde mannens hand, och tog för givet, att han stoppat ner det i sin nattrocksficka. Var skulle han eljest ha gjort av det? Frågan var endast, huruvida det alltjämt fanns kvar där. Det lönade kanske mödan att förvissa sig om saken, och till den ändan begåvo vi oss alla upp till herrgården.
»Herrarna Cunningham slöto sig till oss strax invid köksingången, som ni minns. Naturligtvis var det av allra största vikt, att de ej skulle bli påminda om det där papperet; i så fall skulle de ju genast skynda att förstöra det. Inspektören stod just i begrepp att säga dem, hur stor betydelse det hade, när jag av en lycklig tillfällighet fick en nervattack och på så sätt gav konversationen en annan riktning.»
»Åh, Herre Gud!» utropade översten skrattande. »Är det er mening, att all vår sympati var fullkomligt överflödig och er attack idel svek och bedrägeri?»
»Som läkare anser jag mig ha rätt att säga, att skenet i högsta grad liknade verkligheten», sade jag och betraktade med förvåning den man, som alltjämt på nytt försatte mig i häpnad över sitt skarpsinne.
»Det är en konst, av vilken jag ofta haft stor nytta», sade han. »När jag hämtat mig från mitt anfall, lyckades jag genom ett påhitt, som måhända ej saknar en viss originalitet, förmå gamle mr Cunningham att skriva ordet 'tolv', så att jag kunde få tillfälle att jämföra det med samma, på brevfragmentet skrivna ord.»
»O, ett sådant nöt jag var!» utbrast jag.
»Ja, det märktes tydligt, att du hyste djupt medlidande med mig för mitt dåliga minnes skull», sade Holmes skrattande, »och jag tyckte det var riktigt ledsamt, att jag nödgades tillfoga dig den lilla sorgen. Sedan gingo vi tillsammans upp i första våningen, och när jag varit inne i rummen och sett nattrocken hänga bakom dörren, lyckades jag genom att slå ikull det lilla bordet fängsla allas er uppmärksamhet ett par minuter, varunder jag smög mig tillbaka in i toalettrummet. Knappt hade jag emellertid fått tag på papperet, vilket, som jag förmodat, mycket riktigt låg i ena fickan på nattrocken, förrän jag anfölls av de bägge herrarna Cunningham; de hade utan tvivel mördat mig, så framt ni ej kommit mig till undsättning. Jag känner ännu den unge mannens fasta grepp om min strupe, och hans far har nästan vridit min arm ur led under sitt bemödande att slita papperet ur handen på mig. De insågo ju, att jag visste, hur saken förhöll sig, och den plötsliga övergången från absolut säkerhet till hopplös förtvivlan gjorde dem fullkomligt ursinniga.
»Sedan ni gått hem, talade jag med den äldre mr Cunningham; jag ville ha reda på orsaken till brottet. Han var ganska lugn och medgörlig; men sonen var en riktig demon, färdig att skjuta ihjäl både sig själv och andra, om han bara haft sin revolver. När gamle Cunningham såg, att bevisen mot honom voro fällande, förlorade han modet och avlade en fullständig bekännelse. Det framgick av denna, att William i all hemlighet följt efter sina husbönder den natt de bröto sig in hos mr Acton; sedan han på så sätt fått dem i sitt våld, hotade han att angiva dem, om de ej betalade honom en större penningsumma. Mr Alec var emellertid en farlig man att leka denna slags lek med. Det var ett riktigt genistreck av honom, att begagna sig av den fruktan för inbrott, som bemäktigat sig alla i trakten, för att göra sig kvitt den man, han fruktade. William lockades i försåt och dödades. Hade de bara fått tag i hela den biljett, de skrivit, och ägnat litet mer uppmärksamhet åt iscensättningens detaljer, är det mycket möjligt, att misstankar mot dem aldrig uppstått.»
»Och biljetten?» frågade jag.
Holmes lade det hopfogade papperet framför sig på bordet.
»Det innehåller egentligen ingenting annat än vad jag trodde», sade han. »Naturligtvis sväva vi ännu så länge i okunnighet om det förhållande, i vilket Alec Cunningham, William Kirwan och Annie Morrison stodo till varandra. Resultatet visar, att snaran var skickligt utlagd. Jag är säker på, att ni såväl som jag finner det högst intressant att spåra den familjelikhet, som tydligast märkes i 'p'-na och i slängen på 'g'-na. Frånvaron av prickarna över 'i'-na i de ord, den gamle herrn skrivit, är ju också mycket karaktäristisk. Vår lugna vilotid på landet har varit särdeles välgörande, Watson, och det är med stärkta krafter och nytt levnadsmod, som jag i morgon återvänder till Baker-Street.»