Dr Jekyll och Mr Hyde/Kapitel 05

←  Mordet på sir Danvers Carew
Dr Jekyll och Mr Hyde
av Robert Louis Stevenson
Översättare: Hanny Flygare

Omständigheten med brevet
En märklig tilldragelse som rör d:r Lanyon  →


[ 30-31 ]

Omständigheten med brevet.

Det var sent på eftermiddagen som mr Utterson infann sig vid doktor Jekylls dörr. Han blev genast insläppt av Poole, förd genom köksavdelningen och över en gård, som förr varit trädgård, samt vidare till den byggnad, som ibland kallades laboratoriet, ibland dissektionsrummen. Doktorn hade [ 32-33 ]köpt huset av arvingarna till en ryktbar kirurg, och som hans egen läggning mera var ställd på det kemiska än det anatomiska hade han ändrat användningen av huset bortom trädgården. Det var första gången som juristen blivit mottagen i denna del av sin väns bostad, och med nyfikenhet betraktade han den smutsfärgade, fönsterlösa byggnaden och såg sig omkring med en känsla av vedervilja, då han gick genom föreläsningssalen, som förr vimlat av intresserade studenter men som nu stod övergiven och tyst, med borden fulla av kemiska apparater, golvet bestrött med emballage och nedskräpat med halm, under det att ljuset dunkelt lyste in genom den dimmiga kupolen. Vid salens bortre ända ledde en trappa till en dörr, klädd med röd boj, och genom denna kom mr Utterson äntligen in i doktorns laboratorium. Det var ett stort rum med glasskåp kring väggarna och bland möblerna märktes en svängbar golvspegel och ett arbetsbord. Tre dammiga gallerfönster gåvo utsikt åt gården. En brasa brann på härden och en tänd lampa stod på spiselhyllan, ty dimman började tätna även inomhus. Helt nära den varma eldstaden satt doktor Jekyll, och han såg dödssjuk ut. Han steg icke upp för att taga emot vännen, räckte honom endast sin kalla hand och hälsade honom med främmande röst välkommen.

»Och du har väl hört nyheten?» sade mr Utterson, så fort Poole lämnat dem.

Doktorn ryste. »Den ropades ut i squaren», sade han. »Jag hörde det i min matsal»

»Först ett ord», sade juristen. »Carew var min klient, men det är du också, och jag vill veta vad jag gör. Du har väl inte varit nog galen att gömma den där figuren?»

»Utterson», utbrast doktorn, »vid allt vad heligt är svär jag att jag aldrig mer vill se honom. Jag försäkrar dig på min heder, att jag inte kommer att vidare befatta mig med honom här i världen. Nu är det slut med det. Och för resten behöver han inte min hjälp. Du känner honom inte såsom jag gör. Han är i säkerhet, det kan du lita på. Sanna mina ord, han kommer aldrig mer att låta höra av sig.»

Med mörk min lyssnade juristen till hans ord. Han tyckte inte om sin väns febrila sätt. »Du tycks vara ganska säker på honom», sade han. »Och för din skull hoppas jag, att du har rätt. Om det blev rannsakning, skulle kanske ditt namn bli indraget»

»Jag är fullt säker på honom», svarade Jekyll. »Jag har skäl för min visshet, som jag inte kan meddela någon. Men i ett fall skulle du kunna råda mig. Jag har — jag har fått ett brev, och jag vet verkligen inte om jag skall visa det för polisen. Gärna ville jag lämna det i dina händer, Utterson. Du skulle ge mig ett gott råd. Jag litar i hög grad på dig.»

»Antagligen fruktar du, att det kunde leda till hans upptäckt?» sade juristen.

»Nej», svarade den andre. »Jag kan just inte säga att jag bryr mig om hur det går med Hyde. Med honom har jag ej mer att skaffa. Jag tänkte på mitt eget anseende, som skulle kunna skadas av denna avskyvärda historia»

Utterson satt en stund och funderade. Han [ 34-35 ]var förvånad över sin väns själviskhet, som dock beredde honom lättnad. »Nå», sade han till sist, »så låt mig då se brevet.»

Brevet var skrivet med upprättstående handstil och undertecknat »Edward Hyde». Det innehöll i kortfattade ordalag att skrivarens välgörare, dr Jekyll, som han så ovärdigt gäldat för en mängd välgärningar, icke behövde oroa sig för hans säkerhet, emedan han ägde medel att undkomma, som han fullt kunde lita på. — Juristen tyckte inte illa om brevet; det gav en bättre anstrykning åt deras förtrolighet än han väntat, och han förebrådde sig några av sina föregående misstankar.

»Har du kuvertet?» frågade han.

»Nej, jag brände upp det innan jag tänkte på saken», svarade Jekyll. »Men det saknade poststämpel. Det hade blivit inlämnat av någon privatperson.»

»Skall jag behålla det här och sova på det?» frågade Utterson.

»Jag vill att du själv skall bedöma den saken», svarade den andre. »jag har förlorat allt självförtroende.»

»Då skall jag väl tänka på det», sade juristen. »Och än ett ord: det var väl Hyde som dikterade villkoren angående det där försvinnandet i ditt testamente?»

Doktorn tycktes få ett anfall av vanmakt. Han knep samman munnen och nickade.

»Det visste jag», sade Utterson. »Han tänkte mörda dig. Det var lycka att du undkom.»

»Vad bättre är», återtog doktorn med högtidligt allvar, »jag har fått en läxa. — O Gud, Utterson, en sådan läxa jag fått!» Och ett ögonblick dolde han ansiktet med sina händer.

På vägen ut stannade juristen och talade några ord med Poole. »Det var ju ett brev som lämnades in här i dag», sade han. »Hur såg budet ut?» Men Poole förklarade mycket bestämt, att ingen försändelse anlänt annat än genom posten. »Bara cirkulär för övrigt», tillade han.

Denna underrättelse förnyade juristens farhågor. Brevet hade påtagligen kommit laboratorievägen. Kanhända hade det blivit skrivet i laboratoriet och i så fall måste det bedömas på annat sätt och behandlas med större försiktighet. Då mr Utterson gick gatan fram, skreko sig tidningspojkarna hesa på trottoarerna: »Extra upplaga. Hemskt mord på en parlamentsledamot.» Så löd griftetalet över en vän och klient, och han kunde icke undertrycka en viss fruktan för att en annan väns goda namn och rykte skulle bli indragna i skandalens virvel. Det var, minst sagt, ett ganska kinkigt beslut han måste fatta, och hur självsäker han i vanliga fall var, började han längta efter någon att samråda med. Någon sådan stod ej genast att få, men kanske kunde han uppletas.

Kort därefter satt han på ena sidan om sin egen härd med sin kontorschef, mr Guest, på den andra sidan, och mellan dem, på väl beräknat avstånd från elden, stod en butelj av ett särdeles gott gammalt vin, som länge varit gömt nere i källaren. Än svävade dimman över den våta staden, där lyktorna glimmade som karbunklar, och genom de fallna molnens slask och dy drog alltjämt storstadslivet fram i sina pulsådror med ljudet av en [ 36-37 ]brusande vind. Men inne i rummet var det ljust och glatt, tack vare brasan. I buteljen hade syrorna för länge sedan löst sig; den prunkande färgen hade mildrats av tiden, liksom de kulörta fönsterglasen bli vackrare med åren, och glöden av varma hösteftermiddagar i sluttande vingårdar var färdig att frigöra sig och skingra Londons dimmor. Helt omärkligt tinade juristen upp. För ingen var han mindre sluten än för mr Guest, och han var inte säker på att han ej ibland meddelade honom mera än han ämnat. Guest hade ofta i affärsärenden varit hos doktorn; han kände Poole; han kunde knappt undgå att ha hört talas om Hydes förtrolighet i huset. Han kunde ju draga sina slutsatser. Var det då inte så gott att visa honom brevet och klargöra den saken för honom — synnerligast som Guest särskilt ägnat sig åt studiet av handstilar och följaktligen skulle finna hans åtgärd både naturlig och smickrande? Dessutom var Guest en reflekterande man och skulle knappast läsa detta dokument utan att låta någon anmärkning undfalla sig. Den anmärkningen skulle kanske lända mr Utterson till ledning vid framtida företag.

»Det är en ledsam historia, det här med sir Danvers», sade han.

»Ja, sir, det är det i sanning. Den har väckt allmän förtrytelse», svarade Guest. »Mannen var naturligtvis galen.»

»Det skulle intressera mig att höra er åsikt om saken», sade Utterson. »Jag har här ett dokument, skrivet med hans handstil. Det här är oss emellan, ty jag vet knappast hur jag skall gå till väga med det. Det är i bästa fall en ful historia. Där är det emellertid. Något i er väg. En mördares namnteckning.»

Guests ögon glänste till och han satte sig genast att ivrigt studera brevet. »Nej, sir», sade han, »galen är han inte, men handstilen är besynnerlig.»

»Och skrivaren måtte väl också vara besynnerlig», tillade juristen.

I detsamma kom betjänten in med ett brev.

»Är det där från doktor Jekyll?» frågade kontorschefen. »Jag tyckte jag kände igen stilen. Kanhända av privat natur, mr Utterson?»

»Bara en middagsbjudning. Varför frågar ni så? Vill ni se det?»

»Blott ett ögonblick. Tack», och Guest lade de båda pappersarken bredvid varandra och jämförde noga innehållen. »Tack, sir», sade han till sist och lämnade dem tillbaka. »En mycket intressant handskrift.»

Det uppstod en paus, varunder mr Utterson stred med sig själv. »Varför jämförde ni dem, Guest?» frågade han helt plötsligt.

»På grund av en ganska underlig likhet. De båda handstilarna äro i många avseenden alldeles desamma — bara lutningen skiljer dem åt.»

»Det var konstigt», sade Utterson.

»Ja, det är, som ni säger, ganska konstigt», återtog den andre.

»Ni vet, att jag inte vill ha någonting sagt om det där brevet», sade principalen.

»Det förstår jag, sir», sade kontorschefen.

Men så fort mr Utterson blev ensam den kvällen låste han in brevet i kassaskåpet, där det se[ 38-39 ]dan fick ligga. »Skulle väl Henry Jekyll förfalska åt en mördare!» tänkte han, och det var som om blodet isats i hans ådror.