En lätting på andra tankar/Om det icke tillrådliga i att följa "goda" råd
| ← Om människans moderliga sidor |
|
Om att spela marscher vid marionettbegravningar → |
Om det icke tillrådliga i att följa "goda" råd redigera
Jag vankade fram och åter på Eustonstationens perrong sent en vinternatt, i väntan på det sista tåget till Watford, när jag lade märke till en man som stod och svor åt en varuautomat. Tvenne gånger skakade han sin knutna näve mot den. Jag förväntade mig att när som helst få se honom slå till den. Anfäktad av min naturliga nyfikenhet, drog jag mig närmare med viss försiktighet. Jag ville höra vad han sade. Men han hörde mina steg och vände sig mot mig. ”Är ni den man”, sade han, ”som var här alldeles nyss?”
”Var då?” genmälde jag. Jag hade gått på plattformen i omkring fem minuter.
”Här naturligtvis, här där vi står nu”, utbrast han. ”Var tror ni annars ’här’ skulle vara — där borta, kanske?” Han föreföll retlig.
”Kanske har jag gått förbi denna punkt under loppet av mina promenader, om det är vad ni avser”, svarade jag. Jag talade med utstuderad artighet i stämman, i avsikt att mildra hans oförskämdhet.
”Jag menar”, svarade han, ”är ni den man som talade med mig, för endast någon minut sedan?”
”Jag är inte den mannen”, svarade jag. ”God natt.”
”Är ni säker?” envisades han.
”Man torde inte glömma särskilt lätt, om man talat med er”, svarade jag.
Hans tonläge hade varit synnerligen otrevligt. ”Jag ber om ursäkt”, svarade han muttrande. ”Jag tyckte ni liknade den man som talade med mig för någon minut sedan.”
Jag var blidkad; han var den ende människan förutom mig på perrongen och jag hade en kvarts timme kvar att vänta. ”Nej, jag var det verkligen inte” svarade jag, smått genialiskt, men helt ogrammatikaliskt. ”Varför frågar ni det?”
”Jo”, svarade han. ”Jag lade i en pennyslant i myntinkastet här”, fortsatte han, uppenbarligen i behov av att lätta sin börda: ”ville köpa en ask tändstickor. Men jag fick inte ut några, och jag skakade maskinen och svor åt den, som man brukar göra, när den där mannen kom fram, ungefär lika stor som ni är, och... Ni är säker på att det inte var ni?”
”Fullkomligen”, svarade jag åter grammatikaliskt inkorrekt; ”jag skulle ha erkänt den saken om det hade varit jag. Vad gjorde han?”
”Jo, han såg vad som hade inträffat, eller gissade sig till den saken. Han sade: ’De är besvärliga, de där maskinerna; de borde visa lite medkänsla.’ Jag sade: ’Man borde ta med dem och slänga dem i havet, det är vad man borde!’ Jag var som galen, eftersom jag inte hade en enda tändsticka på mig, och jag använder en hel del. Han sade: ’Ibland låser de sig; vad man skall göra är att lägga i ytterligare en pennyslant; det första myntets vikt räcker inte alltid till. Den andra pennyn frigör lådan och hamnar i myntboxen; så man får den vara man vill ha och det första pennymyntet trillar ner i returskålen. Jag har ofta rönt framgång genom att göra så.’ Nåväl, även om det föreföll att vara en smått fånig förklaring, så talade han som om han hade stor erfarenhet av varuautomater, och jag var därför dum nog att lyssna på vad han sade. Jag lade i vad jag trodde var en annan pennyslant. Men jag har just upptäckt att det var ett tvåshillingsmynt. Den idioten hade rätt till en viss grad; jag fick verkligen ut något ur maskinen. Detta är vad jag fick.”
Han höll fram något emot mig och jag undersökte det. Det var ett paket Evertonkola.
”Två shilling och en penny”, anmärkte han bittert. ”Jag skulle kunna sälja det för en tredjedel av vad det kostat mig.”
”Ni har satsat på fel maskin”, kommenterade jag.
”Ja, det vet jag!” svarade han, en smula ilsket, som det verkade — han var ingen trevlig man; om det funnits någon annan att tala med, så skulle jag ha lämnat honom där. ”Det är inte förlusten av pengarna som jag har något emot; det är att ha blivit lurad av den här apparaten, som retar mig. Om jag bara kunde få tag på den där idioten, så skall jag köra ner kolapaketet i halsen på honom.”
Vi vandrade mot plattformens slut, sida vid sida, under tystnad.
”Att det finns folk av det slaget”, utbrast han, när vi vände, ”folk som går omkring och ger en ’goda’ råd. Jag kommer att få sex månader i buren på grund av en av dem, är jag rädd. Jag minns en häst jag ägde.” (Jag bedömde att han var en småjordbrukare; hans tal hade något bondskt över sig. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar, men bondlivet var vad han på något sätt påminde om.) ”Det var ett fullblod från Wales, så frisk och kry man kan önska sig. Jag höll honom ute på bete hela vintern och en tidig vårdag fick jag för mig att motionera honom. Jag skulle åka till Amersham i affärer. Jag band honom vid kärran och körde dit, det är knappt tio miles [1] dit hemifrån mig. Han var en smula ivrig och hade därför svettats en del när vi var framme i staden.
En man stod i hotellentrén. Han sade: ’Det var en vacker häst ni har där.’
’Nja, ganska medelmåttig’, svarade jag.
’Det duger inte att man överanstränger dem när de är så unga’, sade han.
Jag säger: ’Han har gått tio miles, och det är jag som gjort det mesta av dragandet. Jag antar att jag är betydligt mer utmattad än vad han är.’
Jag gick in och gjorde det jag kommit för, och när jag återkom stod mannen fortfarande där. ’Skall ni tillbaka uppför backen?’ säger han till mig.
Av någon anledning hade jag fattat motvilja emot honom redan från början. ’Tja, jag måste ju ta mig till andra sidan av kullen’, säger jag, ’ och såvida ni inte känner till någon patentlösning för att komma över en kulle utan att köra uppför den, så förmodar jag att jag ska det.’
Han säger: ’Lyd mitt råd och ge honom en pint [2] avslaget ale innan ni åker.’
’Avslaget ale’, säger jag, ’men han är ju helnykterist.’
’Bry er inte om den saken’, svarar han; ’ge ’n en pint avslagen ale. Jag känner till hästar jag; han är en bra häst, men han är inte riktigt kry. En pint avslagen ale, så kommer han att ta er uppför kullen som en kabelspårvagn, utan att fara illa av ’t.’
Jag vet inte vad det är med detta slags mänskor. Man frågar sig alltid i efterhand varför man inte drog ner hatten på ’n för hans ögon och slängde honom i närmsta vattenho. Men just då lyssnar man på dem. Jag skaffade en pint avslagen ale i ett handfat, och tog med ut. Omkring ett halvdussin karlar stod runt omkring, så naturligtvis blev det en hel del prat.
’Du leder in honom på den breda vägen, Jim’, säger en av dem. ’Han kommer att börja spela, råna banker och mörda sin mor. Det är alltid följden av ett glas ale, enligt va’ som sägs.’
’Han kommer aldrig att dricka det’, säger en annan, ’det är ju avslaget som diskvatten. Köp en ny en åt ’n.’
’Har ’u inte en cigarr åt ’n’, säger en tredje.
’En kopp kaffe och en smörgås skulle göra mer nytta en så här kall dag’, säger en fjärde.
Jag hade sånär bestämt mig för att hälla ut alltsammans, eller att dricka upp det själv; det verkade så fånigt att ge en fyraårig häst utmärkt ale; men i samma stund som den den lurifaxen kände lukten av skålens innehåll, sträckte han fram huv’et och lapade i sig alltihop, som om han vori’ en kristen; och jag hoppade upp i kärran och gav mig av, under folkets jubel. Vi kom uppför kullen sakta men säkert. Men då började alkoholen verka i skall’n hans. Jag har kört hem fyllon förr, och det finns trevligare uppgifter. Jag har sett en kvinna berusad, och de ä’ ännu värre. Men en full häst från Wales vill jag aldrig mer ha att göra med så länge jag lever. Eftersom han hade fyra ben, lyckades han hålla sig upprätt; men va’ gällde att hitta rätt väg, där svek det; och han ville inte följa mina order heller. Först var vi på vägens ena sida, och därefter på den andra. När vi inte var på någondera sidan, vinglade vi fram i mitten. Jag hörde en cykelklocka ringa bakom mig, men jag vågade inte vända på huv’et. Allt jag kunde göra var att skrika åt typen att hålla sig där han var.
’Men jag vill köra om’, sjöng han ut, så snart han var tillräckligt nära.
’Nå, men det går inte’, skrek jag tillbaka.
’Varför inte?’ svarade han. ’Hur mycket vägbredd behöver ni två egentligen?’
’Allt som finns och lite till’, svarade jag honom, ’för att klara av det här får inget komma i vår väg.’
Han följde mig i en halv mile [3], under det att han skällde på mig; och varje gång han tyckte sig se en möjlighet, försökte han köra om mig. Men hästen var hela tiden en smula klyftigare än vad han var. Man skulle kunna tro att djuret gjorde det med vilje.
’Ni borde inte få köra på allmänna vägar’, skrek cyklisten. Han hade helt rätt; det borde jag inte. Jag kände mig mer som ett kolli som åkte med.
’Vad tror ni att ni håller på med?’ fortsatte han, ’lätta brigaden anfaller?’ (Han var en tämligen enkel sort.) ’Vem sände er hem med tvätten?’
Han höll verkligen på att driva mig till vansinne av ilska. ’Varför talar ni med mig’, skrek jag tillbaka. ’Kom och skäll på hästen, om ni nu skall skälla på någon alls. Jag har tillräckligt med bekymmer ändå, utan att behöva lyssna till ert oväsen. Försvinn, ni gör bara saker värre än de är.’
’Vad är det för fel på hästen’, ropade han.
’Förstår ni inte det?’ svarade jag. ’Han är berusad.’
Naturligtvis lät det otroligt; det gör ofta sanningen.
’En av er är berusad’, svarade han; ’för en struntsumma skall jag komma och dra ner er från kärran.’
Jag önskar, gubevars, att han hade gjort det. Jag hade givit vad som helst för att komma ur den där kärran. Men han missade detta tillfälle. I just detta ögonblick gjorde hästen plötsligt en överhalning; jag antar att cyklisten måste ha befunnit sig en aning för nära oss. Jag hörde ett skrik och en svordom, och i ett blink var jag täckt från huvud till fot av vatten från diket. Därpå började djuret skena. En man kom åkande, sovandes på en vagnslast windsorstolar. Det är synd och skam hur dessa körkarlar somnar på sina lass; det är ett under att det inte sker fler olyckor. Jag tror inte att han någonsin insåg vad det var som hände honom. Jag kunde inte se mig kring för att få reda på vad som hände honom; jag såg bara själva starten. Halvvägs nerför kullen skrek en poliskonstapel åt mig att stanna. Jag hörde honom ropa något om vansinnesfärd. En halv mile på den här sidan om Chesham kom vi ikapp en flickskola ute på promenad, två och två på led — det kallas visst en ’krokodil’. Jag slår vad om att flickorna fortfarande talar om händelsen. Det måste ha tagit den gamla damen minst en timme att samla dem igen.
Det var marknadsdag i Chesham; och jag gissar att det aldrig varit så mycket folk på marknaden i Chesham, varken tidigare eller senare. Vi åkte igenom staden med omkring trettio miles i timmens hastighet [4]. Jag har aldrig sett så mycket liv och rörelse i Chesham — det är i allmänhet en rätt sömnig håla. En mile utanför staden siktade jag diligensen till High Wycombe. Jag tänkte inte mycket på den saken — jag hade nu kommit dithän att jag inte brydde mig om vad som än hände; jag var enbart nyfiken. Ett dussin yards [5] innan vi nått fram till diligensen, tvärstannade hästen; jag kanade ner från sätet och hamnade på kärrans botten. Jag kunde inte resa mig, eftersom jag hade sätet över mig. Jag kunde inte se något förutom himlen, och emellanåt hästens huvud, när den stod på sina bakben. Men jag hörde vad diligenskusken sade, och jag antog att även han var i svårigheter.
’Ta bort den där förbannade cirkusen från vägen’, ropade han. Om han hade haft det minsta vett så skulle han ha insett hur hjälplös jag var. Jag kunde höra hur hans kreatur for omkring; det är sådana de är, hästar — om de ser en dåre, då vill de alla vara dårar.
’Ta med den hem och bind den i krubban’, skrek diligensvakten.
Sedan blev en gammal dam hysterisk och började skratta som en hyena. Det fick fart på min häst igen, och efter vad jag kunde beräkna efter att ha observerat molnen, fortsatte vi ytterligare fyra miles [6] i full galopp. Därpå fick han för sig att hoppa över en grind och när han fann, antar jag, att vagnen var honom till hinders, började han sparka den i småbitar. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en kärra skulle kunna skiljas åt i så många smådelar, om jag inte sett det ske just då. När han gjort sig av med alltsammans, sånär som på ett halvt hjul och ena stänkskärmen, började han åter skena. Jag stannade kvar med de andra vrakdelarna, och var glad över att få vila en liten stund. Han kom tillbaka senare den eftermiddagen och jag var glad när jag följande vecka kunde sälja honom för fem pund: Det kostade mig omkring ytterligare tio för att kurera mig.
Än i denna dag är jag ilsken på den där hästen och byskvallret har lärt mig en läxa. Så där går det, om man följer ’goda’ råd.”
Jag instämmer fullkomligt i hans slutsats. Även jag har fått lida på grund av goda råd. Jag har en vän, en man i London City [7], som jag träffar då och då. En av hans allra största passioner i livet, är att få göra mig rik. Han stöter på mig på Threadneedle Street. ”Just den person jag ville träffa”, säger han. ”Jag ska berätta en god nyhet för dig. Vi skall starta ett litet syndikat.” Han håller alltid på med att ”starta ett litet syndikat”, och för varje hundratal pund man satsar på det, skall man få tusentals pund i vinst. Om jag satsat på alla hans små syndikat, skulle jag, i denna stund, vara god för två miljoner femhundra tusen pund, enligt mina egna beräkningar. Men jag har inte satsat i alla hans små syndikat. Jag gick med i ett, för många år sedan, när jag var yngre. Jag är fortfarande med i det; min vän är övertygad om att om jag stannar kvar, kommer jag senare att kunna tjäna tusentals pund. Men, eftersom jag har det knapert med reda pengar för närvarande, är jag beredd att dela min andel med någon förtjänt person, till ett bra pris, mot kontant betalning. En annan vän till mig har en bekant som ”har tumme med” hästkapplöpningar. Jag antar att de flesta av oss har en eller annan vän av detta slag. Han är i allmänhet mycket populär strax före ett lopp och synnerligen impopulär strax efter det. En tredje av mina välgörare är dietexpert. En dag gav han mig något i ett paket och tryckte det i mina händer, med minen hos en man som snart skall lyfta alla ens bekymmer från ens axlar.
”Vad är det för något”, frågade jag.
”Öppna och se efter”, svarade han, med tonfallet hos en god fe i ett sagospel.
Jag öppnade och såg efter, men blev inte klokare för det.
”Det är te”, förklarade han. ”Å”, svarade jag. ”Jag undrade just om det kunde vara snus.
”Nja, det är inte precis te”, fortsatte han. ”Det är ett slags te. Man dricker en kopp av det där — en enda kopp, och man vill aldrig mer smaka något annat slags te igen.”
Han hade helt rätt. Jag drack en kopp. När jag druckit den, ville jag inte ha något mer te. Jag ville ingenting annat än att få lägga mig ner stilla och fridfullt och dö. Han besökte mig en vecka senare.
”Minns du det där teet jag gav dig?” sade han.
”Mycket tydligt”, svarade jag; ”jag har fortfarande kvar smaken i munnen av det.”
”Mådde du dåligt av det?” frågade han mig.
”Just då i varje fall”, svarade jag; ”men det är bättre nu.”
Han föreföll tankfull. ”Du hade helt rätt”, svarade han; ”det var snus, ett mycket speciellt snus, skickat till mig ända från Indien.”
”Jag kan inte påstå att jag tyckte om det”, svarade jag.
”Ett idiotiskt misstag från min sida”, fortsatte han — ”jag måste ha blandat ihop paketen!”
”Å, alla begår vi misstag”, sade jag, ”och du kommer aldrig mer att begå något gentemot mig, det är jag säker på.”
Vi kan alla dela ut goda råd. Jag hade en gång äran att tjänstgöra åt en äldre herre, vars yrke det var att ge rättsliga konsultationer, och det var utmärkta rättsliga råd han delade ut. I likhet med de flesta lagkunniga, hyste han mycket lite respekt för lagarna. Jag har hört hur han har sagt till en presumtiv kärande:
”Min bäste herre, om en bov skulle hejda mig på gatan och kräva att få mitt fickur med kedja, skulle jag neka att ge honom dem. Om han därpå sade att ’i så fall skall jag använda brutalt våld för att ta dem’, skulle jag, så gammal jag är, det är min övertygelse, svara honom ’så kom an, då’. Men om han, å andra sidan, sade till mig, ’jasså, i så fall skall jag inleda en rättsprocess emot er i the Court och Queen’s Bench för att tvinga er att överlämna dem till mig’, skulle jag genast ta klockan ur min ficka, trycka den i hans hand, och be honom att aldrig mer nämnanågot om denna sak. Och jag skulle anse att jag kommit billigt undan.”
Ändå stämde denne gamle hedersman en granne inför rätta, rörande en död papegoja, som inte ens var värd sex pence, och lade ut ett hundra pund i rättegångskostnader.
”Jag vet att det var oklokt”, erkände han. ”Jag har inga som helst bevis för att det var hans katt som gjorde det; men han skall få betalt för att han kallade mig en brännvinsadvokat, om det så är det sista jag gör.”
Vi vet alla hur puddingen borde tillagas. Vi ger oss inte ut för att kunna tillaga den: Det är inte vår sak. Vår sak är att kritisera kocken. Det förefaller vara vår uppgift att kritisera så mycket som inte är vår sak. Vi är, nuförtiden, alla kritiker. Jag har min uppfattning om er, läsare, och ni har möjligen er uppfattning om mig. Jag vill dock inte veta vad ni tycker; personligen föredrar jag den man som säger vad han har att säga om mig bakom min rygg. Jag minns en gång på en föredragsturné, när lokalens planering ofta fordrade av mig att jag beblandade mig med publiken, då de strömmade ut. Det hände aldrig, men jag skulle ha velat höra hur någon framför mig viskade till sitt sällskap: ”Försiktigt, han är alldeles bakom er.” Jag skulle ha varit så tacksam för en sådan visknings skull.
Jag drack en gång kaffe med en romanförfattare på en böhmisk klubb. Han råkade vara en bredaxlad, atletisk man. En annan medlem, som anslöt sig till oss, sade till författaren: ”Jag har just avslutat läsningen av din senaste bok; jag skulle vilja ge er min uppriktiga åsikt om dem.” Med ens svarade författaren: ”Jag varnar er — om ni gör det, kommer jag att slå er i huvudet.” Vi fick aldrig någon uppriktig uppfattning.
Vi tillbringar det mesta av vår fritid åt att se ner på andra människor. Det är ett underverk att vi inte, när vi vandrar omkring med våra näsor i vädret, snubblar och trillar av denna lilla runda värld, ut i världsrymden, allihop. Folkets massor ser ner på Överklassen. Överklassens moraliska kvalitet är chockerande dålig. Skulle Överklassen som helhet låta sig utbildas i etik av en kommitté utsedd av Folkets massor, hur mycket bättre skulle deras liv inte bli då. Om Överklassen endast kunde bortse från sina egenintressen och hängivet ägna sig åt välfärden hos Folkets massor, skulle Folkets massor vara nöjda med dem.
Överklassen ser ner på Folkets massor. Om endast Folkets massor löd de råd som Överklassen ger dem; om de ändå såg till att klara sig på de tio shilling de tjänar i veckan; om de ändå alla blev helnykterister, eller uteslutande drack fina rödviner, av vilka man inte blir berusad; om alla deras flickor bleve tjänsteflickor hos Överklassen för fem pund per år, och inte förslösade alla sina pengar på plymer av fjäder; om ändå männen kunde vara nöjda med att få arbeta fjorton timmar per dag och att i stämmor få sjunga ”Gud välsigne Direktören och alla hans släktingar”, och höll sig på sin plats, då skulle allt gå galant — för Överklassen.
De Moderna Kvinnorna fnyser över den Gamla tidens Fruar; de Gamla Fruarna är upprörda över De Moderna Kvinnorna. Kyrkan fördömer Scenen; Scenen gör sig lustig över Little Bethel—kapellen; poeten av mindre vikt föraktar världen; världen skrattar åt poeten av mindre vikt.
Männen kritiserar kvinnorna. Vi är inte helt nöjda med kvinnorna. Vi diskuterar deras tillkortakommanden, vi ger dem råd för deras eget bästa. Om endast engelska hustrur kunde klä sig som franska, tala som amerikanska, samt laga mat som tyska hustrur! Om endast kvinnorna kunde vara exakt så som vi önskar att de var — tålmodiga och hårt arbetande, lysande konversatörer och duktiga i hemmet, förtrollande, vänliga och mindre misstänksamma; hur mycket bättre skulle det inte vara för dem själva — och även för oss. Vi arbetar så hårt med att lära dem, men de lyssnar ju inte. Istället för att uppmärksamt lyssna på våra kloka råd, förslösar ju de tröttsamma varelserna sin tid med att kritisera oss. Det är en mycket populär sysselsättning, detta att leka skola. Allt man behöver är en förstutrapp, en käpp och sex andra barn. Det svåra momentet är just dessa sex andra barn. Varje barn vill spela magister eller fröken; de envisas därför med att hela tiden resa sig och säga att nu är det deras tur.
Kvinnorna vill ta över käppen nu och sätta mannen på förstutrappen. Det finns ett och annat hon måste lära dem. Männen är inte vad de borde vara. De måste börja göra sig av med alla sina naturliga önskningar och behov; när denna sak är avklarad, kan hon ta sig an honom och skapa — inte en man, utan något betydligt mer överlägset.
Detta skulle vara den bästa av alla tänkbara världar, om alla andra endast följde våra goda råd. Jag frågar er, skulle Jerusalem ha varit den renliga stad den sägs vara, om istället för att bekymra sig om sin egen lilla förstukvist, varje invånare hade gått ut på gatorna och givit välformulerade lektioner till alla andra bebyggare om renhållningens svåra konst?
Vi har på sista tiden tagit oss för att kritisera själve Skaparen. Världen har brister, vi har brister. Om endast Han hade lytt vårt råd under dessa de första sex dagarna!
Varför känner jag mig så tom och mitt liv utan mening? Varför avskyr jag doften av bacon, och känner det som om ingen bryr sig om mig? Det är för att Champagne och hummer inte smakar som de ska.
Varför grälar Edwin och Angelina? Det är för att Edwin begåvats med en fin, högstämd natur, som inte tål motsägelse; under det att Angelina, stackars flicka, förbannats med motsatta egenskaper.
Varför har vår granne, den utmärkte Herr Jones, tvingats till tiggeri? Herr Jones hade en inkomst på tusen pund om året, genom avkastningen på sin förmögenhet. Men då dök en elak finansmäklare upp (varför är elaka finansmäklare överhuvudtaget tillåtna?) med förslag på hur den gode Herr Jones skulle kunna få etthundra procents avkastning på sitt kapital, genom att satsa på en plan som gick ut på att lura Herr Jones medmänniskor.
Planen gick inte i lås; de människor som blev svindlade var, tvärtemot finansmäklarens löften, Herr Jones och hans medinvesterare. Hur kan Himmelen tillåta något sådant att hända?
Varför överger Fru Brown sin make och sina barn, för att rymma med traktens nye doktor? Det beror på att den oförnuftige Skaparen ingett olämpliga, starka känslor för varandra i Fru Brown och den nye doktorn. Varken Fru Brown eller den nye doktorn bär skulden. Om skulden överhuvudtaget kan läggas på någon mänsklig varelse, är det förmodligen Fru Browns morfar, eller någon utdöd anfader till den nye doktorn.
Den dag då vi kommer till Himmelen, då kommer vi att kritisera det stället. Jag tvivlar på att någon av oss kommer att vara nöjda med arrangementen där; så utomordentligt kritiska som vi nu blivit.
Det sades en gång i tiden om en mycket överlägsen ung man, att han verkade vara av den uppfattningen, att Gud Allsmäktig skapat universum enbart för att få höra vad denne unge man ansåg om saken. Medvetet eller omedvetet tänker vi nu alla på det viset. Det är en Samhället för Ömsesidigt Förbättrandes tidsålder, detta — en charmerande tanke, att det är allas vår uppgift att förbättra alla andra; en era för amatörparlamentarism, litterära samfund, klubbar för teaterbesökare.
Att kritisera teaterpremiärer verkar vara något som dött ut på senare tid, kanske har teaterbesökarna kommit till den slutsatsen, att dagens pjäser inte är värda ens att kritisera. Men i min ungdom var vi mycket ihärdiga ifråga om denna slags arbete. Vi gick på teatern, inte i den själviska avsikten att avnjuta en afton där, utan med den ädla ambitionen att höja nivån på Scenkonsten. Kanske gjorde vi någon nytta — kanske förelåg ett behov därav — låt det vara vår tro. Det är dock visst, att många av den tidens absurditeter har försvunnit från teaterscenerna, och att vår rättframma kritik påskyndat denna lyckliga utveckling. En dårskap botas ofta bäst av en oklok medicin.
Teaterförfattarna på den tiden tvingades ta sin publik med i beräkningen. Balkong och Parkett visade intresse för deras arbete på ett sätt som Balkong och Parkett inte gör idag. Jag minns att jag bevittnade en iscensättning av ett mycket blodisande melodrama på, tror jag, den gamla ’’Queen’s Theatre’’. Hjältinnan hade av författaren begåvats med en helt onödig mängd dialog, det var vår uppfattning. Kvinnan, närhelst hon inträdde på scenen, talade som ett vattenfall; hon kunde inte ens göra något så enkelt som att förbanna Skurken utan att yttra tjugo rader text. När hjälten frågade henne om hon älskade honom, ställde hon sig upp och höll ett föredrag som varade i tre minuter, enligt min klocka. Det var en plåga var gång hon öppnade munnen. I den tredje akten, lade någon vantarna på henne och låste in henne i en fängelsehåla. Det var ingen trevlig man som handlade så, uttryckt i allmänna termer, men vi ansåg att han var en situationens herre och salongen gav honom en storartad applåd. Vi smickrade oss med att vi blivit av med henne för resten av denna kväll. Men då kommer någon idiot till fångvaktare in på scenen, och hon vädjade till honom, genom fängelsegallren, att han skulle släppa ut henne några minuter. Fångvaktaren, en godhjärtad, men svagsint man, tvekade.
”Gör det inte”, skrek den uppriktige Dramatikstudenten, från Tredje radens fond. ”Hon sitter bra där. Släpp inte ut henne!”
Den gamle idioten brydde sig inte om vårt råd; han gick igenom frågan med sig själv. ”Är detta icke en rättfärdig begäran”, anmärkte han; ”och det skulle glädja henne.”
”Ja, men oss då?” svarade samma röst från Tredje radens fond. ”Ni vet inte hur hon går på. Ni har just kommit in på scenen; vi har tvingats lyssna på henne hela kvällen. Hon håller sig tyst nu, låt henne sitta i buren.”
”Å, släpp ut mig, om så endast för ett ögonblick!” skrek den stackars kvinnan. ”Jag har något jag måste säga mitt barn.”
”Skriv ner det på en bit papper och skicka ut det genom gallret”, föreslog en röst från Parkett. ”Vi skall se till att han får det.”
”Skall jag hålla en moder borta från hennes döende barn?” deklamerade fångvaktaren. ”Nej, det vore omänskligt.”
”Nej, det vore det inte”, envisades rösten från Parkett; ”inte i detta fallet. Det är alltför mycket tal som gjort det stackars barnet sjukligt.”
Fångvaktaren lät sig inte ledas av oss. Han öppnade celldörren under larmet från hela salongens protester. Hon talade med sitt barn i ungefär fem minuter, efter vilka barnet dog.
”Å, han är död”, skrek den förtvivlade modern.
”Den lyckosten!” blev de okänsliga ropen till svar från salongen.
Ibland tar publikens kritik sig formen av anmärkningar, riktade från en herre till en annan. Vi hade en natt lyssnat till en pjäs i vilken agerande föreföll i onödigt hög grad vara underordnad dialogen, och för den delen en något undermålig dialog. Plötsligt, genom det tröttsamma talet från scenen, hördes en viskning av en stentorsstämma:
”Jim!”
”Jaha?”
”Väck mig när det börjar hända något.”
Detta följdes av ljudliga snarkningar. Därefter hördes den andre mannen viska:
”Sammy!”
Hans vän verkade vakna till.
”Öh, ja? Vad händer? Har det hänt något?”
”Skall jag väcka dig klockan halv tolv, vad som än händer, eller?”
”Tack, gör det, kamrat.” Och så somnade kritikern åter.
Ja, vi lade ner en hel del intresse i våra teaterbesök på den tiden. Jag undrar om jag någonsin kommer att uppskatta brittisk scenkonst så som jag gjorde då? Kommer jag någonsin att uppskatta en middagsmåltid igen, så som jag njöt av oxmage med lök, nersköljt med bitter vid baren i den gamla Albion? Jag har försökt mig på åtskilliga middagar efter teatern efter detta, och vissa av dem, när mina vänner haft spenderbyxorna på sig, har varit dyra och vällagade. Kocken må så komma från Paris, hans porträtt finnas i alla illustrerade tidningar och hans lön uppgå till hundratals pund; men något fattas i hans konst, eftersom jag saknar något ifråga om smaken. Det är som om det fattades en viss sorts sås.
Naturen har sin egen valuta, och utkräver betalning i sina egna mynt och sedlar. I naturens butik är det man själv som står för betalningen. Ens oförtjänta framgångar, ens ärvda förmögnhet, ens tur, utgör inte giltiga betalningsmedel över Naturens butiksdisk.
Man önskar skaffa sig en god aptit. Naturen är mycket villig att stå till tjänst. ”Javisst, min herre”, svarar hon, ”jag har ett fullgott exemplar här. Se här, hunger och törst som kommer att göra måltiden till en sann njutning. Ni kommer att äta med entusiasm och stiga upp från bordet pigg, upplivad och vid glatt humör.”
”Exakt vad jag söker”, utropar kunden glatt. ”Säg mig, vad kostar den?”
”Dess pris”, säger Fru Natur, ”är en lång dags hårt arbete.”
Kunden blir lång i ansiktet; han fingrar nervöst på sin portmonnä.
”Går det inte lika bra med kontanter?” frågar han. ”Jag tycker inte om att arbeta, men jag är rik, jag har råd att hålla mig med franska kockar, att köpa fina viner.”
Naturen skakar sitt huvud.
”Jag kan inte ta emot era checker; muskler och nerver är min valuta. För dem kan jag ge er en aptit som får rumpstek och en sejdel ale att bli mer välsmakande i er mun än någon måltid den skickligaste kocken i Europa kan ställa framför er. Jag kan till och med lova er att en bit bröd och ost skall framstå som en bankett för er; men ni måste betala dess pris i min valuta; jag beblandar mig inte med era pengar.”
Och därpå inträder dilettanterna, och begär en god smak för Konst och Litteratur, och även detta kan Naturen tillhandahålla.
”Jag kan ge er ett verkligt säkert sinne i dessa frågor”, svarar hon — ”Musiken kommer att bli till era vingar, som lyfter er över världens larm och stoj. Genom Konsten kommer ni att få en glimt av Sanningen. Längs Litteraturens angenäma vägar skall ni vandra, liksom utmed stilla vattendrag.”
”Och hur mycket kostar det?” utropar den förtjuste kunden.
”Sådana saker är något dyra”, svarar Naturen. ”Jag kräver av er att ni lever ett enkelt liv, utan önskan om världsliga framgångar, ett liv där ni gjort er kvitt alla passioner; ett liv där aptiten dämpats.”
”Men, ni misstar er, min gode fru”, replikerar dilettanten; ”jag har många vänner som besitter god smak, och de är alla män som inte betalt detta pris för den sakens skull. Deras hem är fyllda av underbara tavlor, de talar om ’nocturner’ och ’symfonier’; i deras bokhyllor trängs förstaupplagorna. Ändå är de lyxens, rikedomens och modets män. De ägnar mycket tid åt att tjäna pengar och Societeten är deras Himmel. Varför kan icke jag bli en av dem?”
”Jag ägnar mig inte åt deras slags apkonster”, svarar Naturen avmätt; ”dessa era vänners ’kultur’ är blott tomma poser, ett ögonblickets mode och deras prat endast en papegojas pladder. Ja, ni kan köpa er detta slags kultur, men en passion för äkta konst vore mer till nytta för er, och skulle skänka er äkta njutning. Mina varor skiljer sig från deras. Jag är rädd att vi endast slösar med varandras tid.”
Och därnäst inträder en gosse, som rodnande frågar efter kärleken, och Naturens gamla modershjärta gör honom till viljes, eftersom detta är en vara som hon älskar att sälja, och hon älskar dem som kommer för att köpa den av henne. Så hon lutar sig över disken, leende och säger att hon har vad han efterfrågar och även han, darrande av upphetsning, frågar efter dess pris.
”Den kostar en hel del”, förklarar Naturen, men utan något av hånfullhet i sin röst; ”det är den allra värdefullaste varan jag har här i min butik.”
”Jag är rik”, svarar gossen. ”Min far arbetade hårt och sparade sina pengar, och dem har jag ärvt. Jag har aktier och andelar, tomter och fabriker; och jag är beredd att betala ett skäligt pris för denna vara.”
Men Naturen, som nu ser allvarligare ut, lägger sin hand på hans arm.
”Lägg undan er portmonnä, pojke”, säger hon, ”mitt pris är inte något skäligt pris i guld eller ädla metaller. Det finns många butiker på många stadsgator, där era sedlar accepteras. Men om ni vill ta emot en gammal kvinnas råd så gå inte dit. Det enda de har att sälja er kommer att ge er sorger och det som är av ondo. Det är nog så billigt där, men liksom så mycket annat som är billigt, är det inte värt att köpa. Ingen handlar där, utom de dåraktiga.”
”Och vad är er varas pris”, frågar gossen.
”Självuppoffring, ömhet och styrka”, svarar den gamla damen; ”kärlek till allt skönt, avsky för allt ont — mod, sympati, självrespekt, det är kärlekens pris. Men lägg undan er portmonnä, gosse, den kan tjäna er på andra sätt, men ni kan inte köpa varorna på mina hyllor för dess innehåll.”
”I så fall är jag inte bättre än en fattig man”, säger gossen.
”Jag känner icke rikedom eller fattigdom på samma sätt som ni förstår det”, svarar Naturen. ”Här handlar jag med verkligheten och tar betalt med verkligheten. Om ni ber att få mina skatter, kräver jag er hjärna och ert hjärta i utbyte — ert, min gosse, inte er faders eller någon annans.”
”Och det pris ni nämner”, genmäler gossen, ”hur skall jag kunna betala det?”
”Ge er ut i världen”, svarar den storartade damen. ”Arbeta, lid, hjälp er nästa. Kom tillbaka hit när ni förtjänat lönen för dessa gärningar, och i förhållande till hur mycket ni lyckats spara ihop, i samma omfattning kan vi göra affärer.”
Är sann rikedom verkligen så ojämnt fördelad som vi tror? Är inte Ödet den sanne socialisten? Vem är den rike och vem är fattig? Vet vi det? Vet man det ifråga om sig själv? Kämpar vi inte alla efter skuggorna och går miste om den verkliga rikedomen? Tag detta exempel: Vem var den lyckligaste mannen av den rike kung Salomo, eller den fattige Sokrates? Salomo kan förefalla ha ägt allt det som de flesta av oss eftersträvar — kanske lite mer än vad som var nyttigt för honom. Sokrates ägde inte mycket mer än det han bar med sig, men även det var värt en hel del. Enligt vårt sätt att se saken, borde Salomo ha varit den lyckligaste av dem, och Sokrates en av de olyckligaste. Men förhöll det sig verkligen så?
Eller en annan jämförelse: Är vår vän Lord Tom Noddy, på parkettplats, så mycket gladare än ’Arry på tredje radens fond? Om öl kostar tio shillings per flaska och champagne fyra pence för en quart [8], vilket tror ni då vi skulle välja? Om varje herrklubb i West End hade sin egen kägelbana och biljard endast kunde spelas på pubarna i East End, vilket spel, min käre herr Lord, skulle ni då föredra? Är atmosfären i Berkeley Square så mycket mer glädjande än den i Seven Dials? För egen del finner jag en viss pikant anstrykning hos luften i Seven Dials, som saknas vid Berkeley Square. Är det verkligen så stor skillnad mellan en tagelmadrass och en dyna fylld med hö när man är riktigt trött? Går en mans lycka verkligen att multiplicera med antalet rum i hans bostad? Är Lady Ermintrudes läppar så mycket sötare att kyssa, än grändens Sallys? Vad är framgång i livet?
Fotnoter redigera
- ↑ Omkring 16 kilometer.
- ↑ 56,8 centiliter.
- ↑ 804,5 meter.
- ↑ 48,27 kilometer per timme.
- ↑ 12 yards = 10.8 mteter.
- ↑ 6,43 kilometer.
- ↑ London City, en av Londons ”boroughs” — stadsdelar. Centrum för Londons affärsvärld och stadens fondbörs, med mera. Engelsmännen refererar till ”City” när de menar börsen eller affärsvärlden som är belägen där.
- ↑ 1 Quart (qt.) = 2 pints = 1,136 liter.