En lätting på andra tankar/Om slöseriet med tid i att tänka sig för innan man handlar

←  Om att lägga sig i andras affärer
En lätting på andra tankar
av Jerome K. Jerome
Om vår förmåga till ädelmod  →


Om slöseriet med tid i att tänka sig för innan man handlar redigera

Har ni någonsin tänkt på hur en kvinna går tillväga, då hon lämnar sitt hem?

När en man går hemifrån säger han: ”Jag går ut ett tag, strax tillbaka.”

”Å, George”, ropar hans fru från andra änden av huset, ”vänta ett tag. Jag vill att du...” Hon hör hur han välter hatthyllan, följt av att ytterdörren slås igen.

”Å George, har du redan gått”, skriker hon. Men det är endast ett rop av förtvivlan. I själva verket vet hon, att han redan har gått. Hon når hallen, andfådd.

"Han kunde gott ha väntat en minut eller två”, muttrar hon för sig själv, under det hon plockar upp hattarna. ”Det var så mycket jag tänkte be honom göra.”

Hon öppnar inte dörren och försöker stoppa honom, eftersom hon vet att han redan är halvvägs nedför gatan. Detta är ett grymt, okänsligt sätt att lämna sitt hus, tänker hon; typiskt karlar.

När en kvinna, å andra sidan går hemifrån, får folk reda på saken. Hon smiter inte ut. Hon säger till att hon ska gå hemifrån. Hon säger det, i allmänhet, på eftermiddagen dagen innan och hon upprepar det, regelbundet, till tedags. Vid teet beslutar hon sig plötsligt för att inte gå ut, att hon skall vänta till i övermorgon istället. En timme senare bestämmer hon sig för att, trots allt, gå hemifrån redan följande dag och förbereder sig på att tvätta håret under kvällen. Under den närmaste timmen eller så, växlar hennes humör mellan fruktan och upphetsning, under vilken hon ser fram emot att komma hemifrån, och ögonblick av obeslutsamhet, när hon ser framför sig allt ont som kan drabba henne. Vid middagsdags övertalar hon någon annan kvinna att följa med henne; denna andra kvinna är, när hon väl blivit övertalad, entusiastisk över ärendet, till dess att hon kommer på att hon inte kan följa med. Den första kvinnan övertygar henne dock om, att hon kan.

”Jodå”, svarar den andra kvinnan, ”men du då, raring? Har du inte glömt Jonesarna?”

”Javisst ja”, svarar den första kvinnan, förkomligt förtvivlad. ”Så obehagligt. Och jag kan inte gå på onsdag heller. Nu får jag vänta ända till torsdag.”

”Men jag kan inte följa med på torsdag”, säger den andra kvinnan.

”Nå, då får du gå utan mig, kära du”, säger den första kvinnan, med ett tonfall som antyder att hon fått uppoffra något hon åstundat hela sitt liv.

”Å nej, söta vän. Det tror jag inte”, utbrister den andra kvinnan ädelmodigt. ”Vi väntar, och går bägge två på fredag.”

”Så här gör vi”, säger den första kvinnan. ”Vi ger oss av tidigt”, (det här är verkligen inspirerat!), ”och kommer tillbaka i tid innan Jonesarna är här.”

De kommer överens om att de ska sova tillsammans; de hyser bägge en krypande känsla av oro över att detta kan komma att bli deras sista natts sömn här på jorden. De drar sig tillbaka tidigt, med en kanna varmt vatten. Då och då under natten hör man hur de plaskar med vattnet och pratar.

De kommer ner till frukost mycket sent och är bägge på mycket dåligt humör. Var och en av dem förefaller ha intalat sig själv att tro att hon har blivit indragen i dessa dumheter emot sitt eget förnuft, genom den andras dårskap. Under måltiden frågar de varandra, ungefär var femte minut, om den andra är klar snart. Var och en av dem, förefaller det, skall bara ta på sig hatten, så är hon klar. De talar om vädret och undrar vad det kommer att ta sig före. De önskar att det kunde bestämma sig för det ena eller det andra. De är bägge mycket förbittrade på väderleken som inte kan bestämma sig. Efter frukost är det fortfarande molnigt ute, och de beslutar sig för att ge upp hela projektet. Den första kvinnan påminner sig då, att det är absolut nödvändigt för henne, i alla händelser, att gå ut.

”Men du behöver absolut inte följa med, kära du”, säger hon.

Fram till detta ögonblick var den andra kvinnan uppenbarligen inte säker på om hon verkligen ville följa med eller inte. Nu vet hon säkert.

”Jodå, jag följer med”, säger hon, ”så får vi saken avklarad.”

”Jag är övertygad om att du inte vill följa med”, invänder den första kvinnan, ”och det kommer att gå så mycket snabbare om jag är ensam. Jag är färdig att ge mig av med en gång.”

Den andra kvinnan knycker med nacken.

Jag är alldeles strax klar”, svarar hon snäsigt. ”Du vet, söta du, att det i allmänhet är jag som tvingas vänta på dig.”

”Men du har ju inte tagit på dig skorna än”, påminner henne den första kvinnan.

”Nå, det kommer inte att ta någon tid alls”, blir svaret. Men naturligtvis, om du skulle föredra att jag inte följde med, så säg det.” Vid det här laget är hon på gränsen till att falla i gråt.

”Naturligtvis vill jag att du ska komma med, kära du”, förklarar den första med resignerat tonfall. ”Jag trodde att du kanske bara gjorde det för att göra mig till viljes.”

”Å nej, jag vill följa med”, säger den andra kvinnan.

”Nå, i så fall får vi skynda oss”, säger den första; ”jag är klar om en minut för egen del. Jag måste bara byta blus.”

En halvtimme senare hör man dem ropa till varandra, från olika delar av huset, för att ta reda på om den andra är klar. Det förefaller som om de bägge två varit färdiga ett bra tag och endast väntat på att den andra skall bli klar.

”Jag är rädd för”, ropar den av dem vars tur det varit att befinna sig på bottenvåningen, ”att det kommer att börja regna strax.”

”Å, säg inte så”, ropar den andra.

”Jo, det ser så ut.”

”Så besvärligt”, svarar hon där uppe; ”skall vi ställa in alltihop?”

”Nja, vad tycker du, kära du?” svarar hon där nere.

De bestämmer sig för att de ska gå; bara det att nu måste de byta skor och ta på andra hattar.

Under de följande tio minuterna fortsätter de ropa och springa omkring. Därpå förefaller de verkligen vara klara att ge sig av. Ingenting mer återstår dem än att ta adjö och gå.

De börjar med att kyssa sig igenom barnen. En kvinna kan aldrig lämna sitt hem utan att i hemlighet misstänka, att hon aldrig kommer att återvända dit levande. Ett av barnen står inte att finna. När det väl kommer tillrätta, önskar det att det varit försvunnet för gott. Nu måste det tvättas i avsikt att kunna bli pussat på. När detta är klart, måste man finna hunden för att kyssa den, och man måste ge kokerskan några instruktioner i sista minuten.

Därpå öppnar de ytterdörren.

”Å, George”, ropar den första kvinnan, i det hon vänder sig om. ”Är du där?”

”Ja”, svarar en röst långt bortifrån. ”Ville du mig något?”

”Nej älskling, bara säga adjö. Jag går nu.”

”Å, adjö.”

”Adjö, kära du. Tror du att det blir regn?”

”Nej, det tror jag inte.”

”George?”

”Ja.”

”Har du några pengar?”

Fem minuter senare kommer de springande tillbaka; en av dem har glömt sitt parasoll, den andra sin portmonnä.

Och när jag nämner portmonnäer, påminner det mig om en annan viktig skillnad mellan den manliga och den kvinnliga delen av människosläktet. En man bär med sig sina pengar i sina fickor. När han vill använda dem, tar han upp dem om betalar. Detta är ett synnerligen primitivt sätt att handla; medan en kvinna besitter betydligt mer finess. Låt oss säga att hon står på gatan och behöver fyra pence för att betala för en bukett violer hon just köpt av en blomsterflicka. Hon har två paket i ena handen och ett parasoll i den andra. Med de återstående två fingrarna på sin vänstra hand fattar hon tag i violerna. Frågan uppstår då, hur skall hon kunna betala flickan? Hon tvekar under ett par minuter, uppenbarligen helt oförstående över varför hon inte skulle kunna klara av den saken. Därefter slår svaret henne: Hon har endast två händer och de är bägge upptagna. Till att börja med funderar hon på att lägga ifrån sig paketen och blommorna, som hon håller med höger hand; därefter att hon ska lägga ifrån sig parasollet, som befinner sig i hennes vänstra. Därefter ser hon sig kring efter ett bord eller till och med en stol, men det finns inte ett enda ett av någotdera längs hela gatan. Hennes svårigheter löser sig, i och med att hon tappar paketen och blommorna. Flickan plockar upp dem åt henne och håller dem. Detta möjliggör för henne att känna sig åt fickan med sin högra hand, under det att hennes parasoll vajar ifrån hennes vänstra. Hon slår av en äldre herres hatt som hamnar i rännstenen, och sticker sånär ut ögonen på blomsterflickan innan hon inser att hon bör stänga parasollet. När detta är gjort, lutar hon det emot blomsterflickans korg och inleder arbetet på allvar och med bägge händerna. Hon griper sig själv stadigt i ryggen och vrider övre delen av sin kropp runt, till dess hennes hår befinner sig framtill och ögonen där bak. Under det hon fortfarande håller i sig med vänster hand — om hon skulle släppa taget, visste bara gudarna åt vilket håll hon skulle rotera — genomsöker hon sin person med höger hand. Portmonnän finns där, hon kan känna den, men problemet är hur hon skall få tag på den. Det snabbaste sättet skulle, naturligtvis vara, att ta av sig kjolen, sätta sig ner på trottoaren, vända kjolen ut och in, för att därefter arbeta sig från fickans botten och uppåt. Men denna enkla idé faller henne aldrig in, förefaller det. Det är omkring trettio veck i ryggstycket på kjolen och emellan två av dessa finns öppningen till den hemliga passagen. Slutligen, som av en ren slump, upptäcker hon den plötsligt, varvid hon blir till sig av glädje under arbetets gång och portmonnän förs upp till ytan. Nu återstår dock problemet att öppna den. Hon vet att det är en fjädermekanism, men dess hemlighet har hon aldrig behärskat, och kommer heller aldrig att göra. Hennes taktik är att besvära den i största allmänhet, till dess den öppnar sig. Fem minuters arbete är allt som behövs, förutsatt att ingen stör henne.

Till sist öppnar den sig. Det skulle inte vara korrekt att säga, att det är hon som öppnar den. Den öppnar sig, eftersom den tröttnat på hennes fingrande; och, tro det eller ej, men den öppnar sig just i den stunden då hon håller den upp och ner. Om man råkar befinna sig tillräckligt nära för att kunna kika över hennes axel, kommer man att se att allt guld och silver ligger löst där inne. I ett slags allra heligaste, omsorgsfullt tillslutet med ytterligare en hemlig fjäder, förvarar hon sina kopparmynt, tillsammans med ett frimärke och ett kvitto från damkonfektionsbutiken, nio månader gammalt, på elva pence och tre farthings.

Jag minns en äldre busskonduktörs indignation, vid ett speciellt tillfälle. På bussen fanns det nio kvinnor och två män. Jag satt vid dörren, och han riktade därför sina anmärkningar till mig. Det tog honom verkligen en hel del tid att ta betalt, men jag tror nog att han skulle ha lyckats bättre om han inte gjort så mycket väsen av saken; nu oroade han dem och gjorde dem nervösa.

”Titta bara på dem”, sade han och drog min uppmärksamhet till en stackars dam mitt emot mig, som dök runt på det vanliga sättet efter sin portmonnä, ”de sitter på sina pengar, kvinnorna. Man skulle ju kunna få för sig att de försökte ruva dem.”

Efter en lång stund fick kvinnan, underifrån sig själv, fram en otroligt stor portmonnä.

”Tänk er att åka omkring i en skakig buss, uppklättrad på någonting sådant”, fortsatte han. ”Föreställ er vilket slags uthållighet det måste kräva.” Han blev hemlighetsfull. ”Jag har sett en kvinna en gång”, sade han, ”inifrån sina kläder dra fram en nyckelknippa, en tennask halspastiller, ett pennskrin, en gigantisk börs, en ask hårnålar och en flaska luktsalt. Ni eller jag skulle sitta obekvämt om vi satt på ett vanligt dörrvred, men de här kvinnorna går omkring på det där viset hela dagarna. Jag antar att de vänjer sig vid det. Sätt dem på en ejderdunskudde och de skulle skrika. Den tid det tar mig att få mina två pence från dem, det är hjärtskärande. Först försöker de på ena sidan, därefter den andra. Därefter reser de sig och skakar på sig till dess att bussen för dem tillbaka, och där har man dem, en mer hopplös skara än någonsin förut. Om jag fick som jag ville, skulle varje buss medföra en kvinnlig visiterare, som kunde gå igenom dem en i sänder och få fram pengarna från dem. Tala om den stackars ficktjuven. Min åsikt är, att den man som kan hitta sin väg ner i en kvinnas ficka — ja, han förtjänar vad han får tag på.”

Men det var tankarna kring mer angelägna ämnen, som lurade mig in i dessa reflektioner kring kvinnors överdrivna försiktighet. Det är en teori jag omhuldar — förmodligen felaktig; något jag i sanning blivit upplyst om — att vi väljer vår väg genom livet med alltför stor försiktighet. Vi ser alltid ner på marken under oss. Kanske undviker vi verkligen att snava en eller annan gång över en sten eller ett busksnår, men vi missar även synen av himlens blåhet och bergens storslagenhet. Alla dessa böcker, som goda män skriver, som handlar om att vad de kallar ”framgång i livet” beror på att vi offrar allt under vår ungdom och kastar bort vår mandoms år, så att vi kanske har resurser för att vid åttio års ålder leva rullan på vår ålders höst, de retar mig verkligen. Vi sparar och gnetar hela vårt liv, för att kunna investera i en bubbla i Söderhavet; och genom att gnida och försaka blir vi snåla, trångsynta och hårdsinta. Vi skall skjuta upp dansen på rosor till morgondagen, eftersom vi idag endast bör ägna oss åt arbete, affärer och planläggning. Men, när morgondagen är inne så har rosorna blommat ut; inte heller bryr vi oss om rosor då — obetydliga struntsaker av föga marknadsvärde; kålrötter är vad som verkligen intresserar oss, när morgondagen randas.

Livet är något som skall levas, inte genomlevas; något att utmana, inte utmanas av. Livet är inget schackparti, där segern går till den skickligaste; det är som en omgång kortspel, där det är upp till var och en att så skickligt som möjligt förvalta den hand man sitter med. Är det de visaste som alltid röner störst framgång? Det tror jag inte på. Den mest framgångsrikaste whistspelare jag någonsin träffat var en man som aldrig var helt säker på vad som var trumf, och vars vanligaste kommentar under spelets gång var ”jag ber så mycket om ursäkt”, riktat till sin partner; en anmärkning som i allmänhet bemöttes med svaret ”å, be inte om ursäkt. Slutet gott, allting gott”. Den man i bekantskapskretsen, som snabbast byggde upp en förmögenhet var en byggmästare i Birminghams utkanter, som inte ens kunde skriva sitt namn och, som under trettio år av sitt liv, inte en enda gång gick till sängs nykter. Jag säger inte, att man bör uppmuntra okunskapen om vilken färg som är trumf under whistspel. Jag tror nog att min vän byggmästaren kanske hade kunnat bli till och med ännu mer framgångsrik, om han hade lärt sig skriva sitt namn, samt om han då och då — utan att därför gå till överdrift — hade åtnjutit en eller annan afton på nykter kaluv. Vad jag vill ha sagt är, att dygden inte är vägen till framgång — inte av det slag som vi här sysselsätter oss med. Vi måste finna andra anledningar för att hålla oss dygdiga; kanske skall vi finna sådana. Sanningen är att livet är ett hasardspel, kort och gott, och de regler vi lägger fram för vad som räknas som framgång, liknar dessa ofelbara system med vilka ett visst slags idioter beväpnar sig med varje säsong i Monte Carlo. Vi kan delta i spelet med känslokyla och gott omdöme, bestämma oss för när vi skall lägga oss och när vi skall hålla insatserna nere på en rimlig nivå; men att tro att vår vishet kan kontrollera spelet, är detsamma som att tro att vi har övervunnit slumpens lagar. Låt oss spela livets spel sportsmannamässigt, och stoppa våra vinster i fickorna med ett leende eller rycka på axlarna när vi förlorar. Kanske är just detta skälet till att vi kallats till spelbordet och korten delats ut: Att vi skall lära oss några av den gode spelarens dygder; hans självkontroll, hans mod när oturen är framme, hans blygsamhet när han haft tur, hans stolthet, hans uppmärksamhet och hans likgiltighet vis à vis ödet. Goda läxor, allesammans. Om spelet lär oss några av dem så har vår tid på denna jord inte varit förgäves. Om vi reser oss från bordet och det enda vi har lärt oss är tveksamhet och självömkan, då är jag rädd att så inte har varit fallet.

Dödens grymme portier knackar på dörren: ”Nummer femhundra biljoner tjugoåtta, er färjkarl väntar er, min herre.”

Så det är redan dags. Vi plockar upp våra spelmarker. Till vilken nytta är de? I landet på andra sidan floden är de värdelösa. De blodröda för guld, och de matt gröna för kärlek, till vem skall vi kasta dem? Där står en stackars tiggare och vill spela, låt oss ge dem till honom på vägen ut. Arme sate! Spelet kommer att roa honom — ett kort tag.

Håll krutet torrt och lita på Ödet, är de visas motto. Fuktigt krut kan aldrig komma till något vettigt bruk för din del. Men torrt krut däremot, med Lyckans hjälp. Vi kallar det lyckan, det är ett vackrare namn än Ödet — kanske även sannare.

Ett annat misstag vi begår när vi planerar våra liv är detta: Vi resonerar som om vi planerade för förnuftiga varelser. Det är ett stort misstag. Välmenande damer och herrar begår det när de målar upp sina idealvärldar. När äktenskapet är reformerat och alla sociala problem lösta; när fattigdom och krig avskaffats med acklamation och synder och sorger förbjudits genom en överväldigande, parlamentarisk majoritets beslut! Å, när världen en dag blir värdig att ha oss som sina hyresgäster. Ni behöver inte vänta, mina damer och herrar, så länge som ni tycks tro, på att det ska ske. Ingen social revolution är nödvändig. Det skulle kunna ske imorgon dag, om vi endast vore förnuftiga varelser.

Föreställ er en värld befolkad av förnuftiga varelser! De tio budorden skulle bli onödiga: Det skulle inte finnas några skäl till att synda, inga skäl för människorna att begå misstag. Där skulle inte finnas några rika män, eftersom vilken förnuftig människa söker lyx och överflöd? Det skulle inte finnas några fattiga: Att jag skulle äta tillräckligt för två, medan min nästa en gata bort, en lika god människa som jag själv, svälter — är inte förnuftigt. Inga meningsskiljaktigheter skulle kunna finnas, eftersom endast förnuftet skulle vara vår ledstjärna. Ni, kära läsare, skulle finna att i alla ämnen skulle ni inta samma ståndpunkt som mig. Inga romaner skulle kunna bli skrivna, inga skådespel framförda; förnuftiga varelser kastar inte bort sina liv på drama. Inga galna kärleksaffärer, inga galna skratt, inga hjärtskärande tårar, ingen grav oförnuft, ingen kortvarig lycka, inga sorger, inga vilda drömmar — endast förnuft, förnuft överallt.

Men för närvarande förblir vi oförnuftiga. Om jag äter den här majonnäsen, dricker den här champagnen, kommer jag att drabbas av leverlidande. Men, varför äter jag den då? Julia är en charmerande flicka, vänlig, klok och rolig; hon äger även aktier i ett bryggeri. Så, varför gifter sig då John med Ann? Som har kort stubin, för att uttrycka saken milt; som han inte tror kommer att bli en särskilt god hushållerska, som har dyra vanor och ingen förmögenhet. Det är något med Anns haka som fascinerar honom — han är inte i stånd att förklara saken. På det hela taget, är Julia den vackraste av dem. Men ju mer han tänker på Julia, desto mer dragen känner han sig till Ann. Så Tom gifter sig med Julia och bryggeriet går omkull, och Julia drabbas, under en semesterresa, av reumatisk feber och blir till en hjälplös invalid under resten av sitt liv; under det att Ann inkasserar ett arv på tiotusen pund, från en okänd morbror i Australien.

Jag har hört talas om en ung man, som valde sin hustru med största omsorg; ”när man väljer sig en hustru, kan man inte vara nog försiktig”. Han övertygade sig själv om att flickan ifråga uppfyllde alla de fordringar man kan ställa i valet av livskamrat. Hon besatt alla dygder man kunde förvänta sig hos en kvinna, och inga andra brister än dem som är oskiljaktiga hos kvinnor. I varje praktisk mening var hon perfekt. Han gifte sig med henne och fann att hon var allt han hade trott henne om att vara. Endast en sak kunde han lägga henne till last — att han inte tyckte om henne. Och det var, naturligtvis, inte hennes fel.

Hur lätt skulle inte livet vara, om vi bara kände oss själva. Kan vi alltid vara säkra på att vi imorgon skall tycka på samma sätt som vi gör idag? Vi förälskar oss under en sommarsemester; hon är ung, behaglig, med ett ord charmerande; blodet stiger oss åt huvudet varje gång vi tänker på henne. Vi önskar inget annat än att för evigt få betjäna henne inför hennes fötter, samt att få kyssa hennes kjortelfåll — vore så fållen en smula lerig, så skulle det endast göra oss desto lyckligare. Vi berättar om dessa våra ambitioner och för ögonblicket är vartenda ord uppriktigt som vi yttrar. Men sommarsemestern försvinner, och med den semesterkänslorna, och vintern finner oss grubblande över hur vi skall kunna ta oss ur de svårigheter vi nu försatt oss i. Eller, kanske ännu värre, varar våra känslor eventuellt ännu längre än vanligt. Vi förlovar oss. Vi gifter oss — jag undrar just hur många äktenskap som är följden av en passion som brunnit ut innan makarna nått altarringen? — och tre månader senare är den unga frun förkrossad över att upptäcka att vi anser det tråkigt att behöva knyta hennes kängor. Hennes fötter förefaller oss ha vuxit flera storlekar. Men vi har ingen som helst ursäkt, förutom att vi är dåraktiga barn, aldrig säkra på vad vi gråter efter, som sårar varandra under våra lekar och som skriker högt när vi själva gör oss illa.

Jag kände en gång en amerikansk dam, som brukade tråka ut mig med långa redogörelser för alla de grymheter som hennes make utsatt henne för. Hon hade stämt honom för att få ut skilsmässa. Rättegångsförhandlingarna ägde rum och hon var mycket framgångsrik. Vi gratulerade henne allihop, och därefter försvann hon ur mitt liv under några månader. Men så kom en dag när vi åter råkades. En av svårigheterna inom det sociala livet är att veta vad man skall säga till varandra, när man träffas; varje mans och kvinnas högsta önskan är att framstå som sympatisk och intelligent, och detta försvårar konversationen, eftersom, på det hela taget, vi vare sig är sympatiska eller intelligenta — men det hör egentligen inte hit.

Naturligtvis inledde jag samtalet genom att tala om hennes före detta make. Jag frågade hur han mådde. Hon svarade att hon trodde att han mådde bra.

”Har han gift om sig?” frågade jag.

”Javisst”, svarade hon.

”Rätt åt honom”, utbrast jag, ”och hans hustru med.” Hon var en vacker, ljusögd liten kvinna, min amerikanska väninna och jag önskade ställa mig in hos henne. ”En kvinna som gifter sig med en man av den ullen, med vett och vilje, kommer med all sannolikhet att göra honom olycklig och, den saken är klar, han kommer att bli en förbannelse för henne med.”

Min väninna föreföll böjd att försvara honom.

”Jag tycker han har bättrat sig”, hävdade hon.

”Struntprat!”, svarade jag, ”en man bättrar sig aldrig. En gång en skurk, alltid en skurk.”

”Å, tyst!” bad hon mig, ”du får inte kalla honom det.”

”Varför inte?” svarade jag. ”Jag har ju hört hur du kallat honom en skurk.”

”Det var illa gjort av mig”, sade hon och rodnade. ”Jag är rädd att han inte bar hela skulden; vi var bägge dårar på den tiden, men jag tror nog att vi har lärt vår läxa bägge två.”

”Men du kan ju själv bilda dig en egen uppfattning”, lade hon till med ett litet skratt. ”För att säga som det är så är jag den kvinnan han har gift sig med. Tisdagar är mina besöksdagar, i Nummer 2 K— — — — Mansions”, sade hon och lämnade mig stirrande efter henne.

Jag tror nog att en företagsam präst som satte upp ett litet kapell på the Strand, precis utanför Law Courts, skulle kunna göra goda affärer genom att återviga par som just fått ut sin skilsmässa. En av mina vänner, en svarande i domstolarna, berättade att han aldrig älskat sin hustru mer än vid två skiljda tillfällen — den första när hon avvisade hans frieri, den andra gången när hon satt i vittnesbåset för att vittna emot honom.

”Ni är underliga varelser, ni män”, anmärkte en gång en dam till en annan man i mitt sällskap. ”Ni verkar aldrig kunna bestämma er.”

Hon retade sig på män i största allmänhet. Jag klandrar henne inte, det gör jag med emellanåt. Det finns en man i synnerhet som jag alltid retar mig intensivt på. Han säger en sak och gör något annat. Han talar som ett helgon och beter sig som en dåre, vet vad rätt och riktigt är och handlar felaktigt. Men låt oss inte tala mer om honom. Han kommer att bättra sig en vacker dag, och då lägger vi ner honom i en vacker, bekvämt vadderad kista och skruvar på locket tätt ovanpå och gräver ner honom på ett trevligt ställe nära en kyrka som jag känner till, på det att han inte skall stiga upp och åter sköta sig klandervärt igen.

Den andre mannen, som är så pass vis som man kan förvänta sig från oss män, såg på den sköna kritikern med ett leende.

”Min kära fru”, svarade han, ”ni skäller på fel person. Jag erkänner att jag inte har särskilt mycket självinsikt, och av vad jag ser hos mig själv, tycker jag illa om det mesta. Det är inget jag själv valt, jag har inte bett om det. Jag är nog mer missnöjd med mig själv, än ni någonsin kan vara. Det är en större gåta för mig, än det någonsin kan vara för er, och jag tvingas leva med denna sak. Ni bör hysa medlidande, inte klandra mig.

Det finns känslolägen som jag avundas dessa gamla eremiter som, uppriktigt talat med oförskräckt klenmod, undvek livets alla svårigheter. Det finns dagar då jag drömmer om ett liv obemängt av alla dessa tusen bagatellartade band, med vilka våra själar är knutna till Lilliputarnas värld. Jag föreställer mig själv boende i någon norsk grotta, högt ovanför någon bergsomramad fjords svarta vatten. Ingen annan mänsklig varelse vanhelgar mig i mitt kungarike. Jag är ensam med de viskande tallskogarna och med stjärnorna. Vad jag skall livnära mig på, vet jag inte riktigt. En gång i månaden kan jag ta mig ner till byarna och återvända fullastad. Jag skulle inte behöva speciellt mycket. För övrigt skulle mitt gevär och mitt fiskespö få försörja mig. Jag skulle ha med mig ett par stora hundar, som skulle tala till mig genom sina ögon, så fyllda av stumma tankar, och tillsammans skulle vi vandra över höglandet, på jakt efter vår middag, efter det gamla goda, primitiva sättet att leva, hos män som inte drömde om tiorätters måltider och kvällsmat på Savoy. Jag skulle själv laga min mat och sätta mig till bords med en flaska gott vin av det slag som får en människa att tänka efter (för så inkonsekvent är jag, vilket jag erkänner, att denna civilisationens gåva ger jag inte upp under mitt liv som eremit). Så framåt kvällen, med min pipa i munnen, bredvid timmerelden, skulle jag sitta och tänka, till dess ny kunskap uppenbarade sig för mig. Styrkt av dessa tysta röster, som dränks i gatularmet, skulle jag kanske, kunna växa till någon närmare det som avsikten var att människan skulle vara — kanske få en glimt av livets mening.

Nej nej, min kära dam, till denna försakelsens tillvaro kan jag inte ta med mig något sällskap, särskilt inte en representant för det kön ni tänker på, ens om hon önskade följa med, något jag betvivlar. Det finns tillfällen då en man klarar sig bättre utan en kvinnas sällskap, och när en kvinna klarar sig bättre utan en man. Kärleken drar upp oss ur djupen, gör oss till män och kvinnor, men om vi önskar klättra en aning närmare stjärnorna, måste vi ta avsked av den. Vi män och kvinnor visar oss inte alltid från vår bästa sida i varandras sällskap; utan alltför ofta, är jag rädd, från våra värsta sidor. Kvinnans högsta ideal ifråga om män, är som älskare; för en man är kvinnan alltid det potentiella föremålet för dyrkan. Vi ser varandras hjärtan, men inte alltid varandras själar. I det andra könets närvaro lyckas vi aldrig frigöra oss från det jordiska. Äktenskapsförmedlerskan Moder Natur finns alltid där för att ge oss en hjälpande hand. En kvinna för oss till mandomen, men det är där hon vill att vi skall kvarstanna. ”Klättra upp till mig”, ropar hon till gossen som vandrar med smutsiga fötter i lerig mark; ”var en verklig man och du skall vara värdig att vandra vid min sida; visa modet att försvara mig, vänlig och ömsint och sann; men klättra icke högre, utan stanna vid min sida”. Martyren, profeten, ledaren för jordens förtvivlande barn, dem skall hon väcka ur sina drömmar. Hennes armar skall läggas kring deras halsar och hon skall hålla dem tillbaka.

Till kvinnan säger mannen: ”Du är min hustru. Här är ditt Amerika, inom dessa väggar, här är ditt arbete och dina plikter.” Detta är sant i niohundra nittionio fall av tusen, men män och kvinnor är inte stöpta i gjutformar, och livet kan skifta ifråga om utseende. Ibland, till hennes sorg, ligger en kvinnas plikter utanför hemmet. Marias plikter var inte dem gentemot Josef.

Hjälten i populära romaner, en ung man, säger: ”Jag älskar dig mer än min egen själ.” Vår favorithjältinna i skönlitteraturen är hon som ropar till sin älskade: ”Jag skulle följa dig ända ner i helvetet.” Det finns dock män och kvinnor som inte kan svara på detta sätt — de män som drömmer drömmar och de kvinnor som ser syner — overkliga varelser, betraktade ur Bayswatersynpunkt. Men Bayswater skulle inte ha varit den fridens oas den är, om sådana människor inte funnits.

Har vi inte placerat den sexuella kärleken på en piedestal högre än den förtjänar? Det är en ädel känsla, men icke den ädlaste. Det finns högre former för kärlek, vid vars sida den framstår endast som den lampa som lyser upp stugan, i förhållande till månens sken som flödar över berg och dalar. Det var en gång två kvinnor. Detta är ett skådespel jag en gång såg uppföras i dagsljus. De hade varit vänner sedan de var små flickor, ända till dess den vanliga källan till bekymmer kom emellan dem — en man. En svag, vacker varelse, inte värd så mycket som en tanke från någon av dem; men kvinnor älskar dem som inte är värdig deras kärlek; i annat fall skulle vi inte ha några problem med överbefolkning; och detta stackars exemplar, hade den grymma försynen bestämt att de skulle tävla om.

Deras konkurrens förde fram det värsta hos dem bägge två. Det är ett misstag att anta att kärleken enbart är upplyftande; den kan lika gärna förråa. Det var en grym kamp över något som för en betraktare måste ha förefallit som ett anmärkningsvärt otillfredsställande byte. Förloraren kunde lika gärna ha lämnat segraren ifred med sin usla triumf, även om segern vunnits med ohederliga medel. Men de gamla, osköna, urtida passionerna hade rörts upp hos dessa kvinnor, och när bröllopsklockor ringde var bara slutsignalen för den första akten.

Andra akten är inte svår att gissa sig till. Den skulle ha slutat i skilsmässa inför domstol, om inte den bedragna hustrun trott sig kunna få en större hämnd genom att tiga.

I den tredje, aderton månader senare, avled mannen — det mest lyckosamma som skett honom personligen genom hela pjäsen. Hans ställning måste ha varit oerhört pressad redan från början. Frånsett hans brist på inre styrka, kan man inte undgå att betrakta honom med ett visst mått av ömkan — dock ej oblandad med nöje. Det mesta av livets dramer kan betraktas som antingen farser eller tragedier, beroende på åskådarens eget humör. Skådespelarna själva framför dem alltid som tragedier; men å andra sidan är det vad som krävs för att skapa en god fars.

Sålunda tillförsäkrades den rättvisa dygden sin triumf och otroheten bestraffades, och hela skådespelet skulle kunna avfärdas som ointressant ortodoxi, om det inte vore för den fjärde akten, som visade hur den förfördelade hustrun närmade sig den kvinna hon en gång behandlat felaktigt, för att be om hennes förlåtelse och erbjuda sin egen. Hur underligt det än kan låta, fann de att deras kärlek till varandra bestått. De hade länge varit skilda åt: Det var därför angenämt att åter fatta den andras händer. Två ensamma kvinnor som bestämde sig för att leva tillsammans. De som kände dem vid denna senare tidpunkt, säger att de levde gott samman, i en anda av skönhet och ädelmod.

Jag säger inte att denna slags historia någonsin kommer att bli vanlig, men det är mer sannolikt än vad världen kanske tror. Ibland har män det bättre utan kvinnor och kvinnor det bättre utan män.

Fotnoter redigera


En lätting på andra tankar av Jerome K. Jerome

Om konsten att kunna bestämma sig | Om nackdelarna med att inte få det man vill ha | Om de oerhörda meriterna knutna till allt det vi avser att utföra | Om beredandet och användandet av kärleksdrycker | Om slaveriets förtjusande och nyttiga sidor | Om kvinnors skötsel och underhåll | Om att lägga sig i andras affärer | Om slöseriet med tid i att tänka sig för innan man handlar | Om vår förmåga till ädelmod | Om människans moderliga sidor | Om det icke tillrådliga i att följa "goda" råd | Om att spela marscher vid marionettbegravningar