←  Sjette kapitlet
En lycklig hustru
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Sjunde kapitlet
Åttonde kapitlet  →


[ 18 ]

Sjunde kapitlet.

I hvilket Morgiana förvärfvar rykte och ära och i hvilket åtskilliga litterära personligheter framträda på scenen.

— Ni måste börja, min bästa fru, — sade sir George Thrum, — med att söka glömma allt hvad Baroski (för hvilken jag, i parenthes sagdt, hyser den största högaktning) har lärt er.

Morgiana visste att hvarje professor säger på samma sätt och underkastade sig med största beredvillighet att egna sig åt de studier, som behöfdes för inhemtande af sir Georges system. I grunden voro väl, efter hvad jag hört sägas, de båda artisternes metoder så der temligen lika hvarandra; men som det rådde rivalitet dem imellan, och den ena lärjungen efter den andra deserterade från den ene till den andre, var det naturligtvis alltid angenämt för en hvar af dem att kunna tillräkna sig en så stor andel som möjligt i någon elevs framgång. Om t. ex. en elev misslyckades, plägade Thrum säga att Baroski hade ohjelpligt förstört henne; medan tysken uttryckte sin ledsnad öfver att »denne unge gvinne, som hade så kode kåfver, skulle ha förspillt sin did och sin möde hos gamle Drum». Då någon af desertörerne lyckades, ropade alltid endera af professorerne: »Det var jag som utbildade henne; hon har mig att tacka för sin lycka.» Så påstodo båda längre fram att den ryktbara Ravenswing hade att tacka honom för sin musikaliska uppfostran; och ehuru sir George Thrum önskade att störta Ligonier, förebar han dock att hennes nuvarande framgång var hans verk, emedan hennes mor, mrs Larkins, en gång hade fört henne till sir George ooh låtit henne sjunga för honom för att höra hvad han tyckte om hennes röst.

Då de båda professorerne träffas, sker det alltid med den innerligaste hjertlighet å ömse sidor. »Mein lieber Herr,» säger t. ex. Thrum, »er sonat i x moll är verkligen gudomlig»; och Baroski svarar: »Den der andante-satsen i ert sista arbete är värdig en Beethoven, så sant jag lefver,» o. s. v. I sjelfva verket älskade de hvarandra såsom gentlemän af deras yrke alltid älska hvarandra.

Baroski skrifver mest dansmusik, hvaremot Thrum skrifver mera allvarsamma saker för Exeter Hall och Birmingham. Medan Baroski åker i hyrvagn i parken med en temligen tvetydig mademoiselle Léocadie eller Aménaide vid sin sida, ser man vanligen Thrum gå i aftonsång med sin fru, och hymner sjungas der, som han sjelf komponerat. Han är för öfrigt en i alla afseenden mycket aktningsvärd man, och om han genom sin aktningsvärdighet förstår skaffa sig litet flera elever än han annars skulle få, så måtte det inte vara något ondt i det.

Sir George har också alla möjliga skäl att vara en respektabel man. Han har varit chorgosse i Windsor, har spelat på gamla kungens violoncell, har gått på förtrolig fot med honom och fått riddarslaget af Hans Majestäts egen hand. Han har en snusdosa, som detta samma Majestät gaf honom, och porträtter af kungen och de unga prinsarne hänga öfverallt på väggarna. Han har äfven en orden, som han fått af storhertigen af Kalbsbraten-Pumpernickel då denne var här 1814 med de allierade furstarne. Med detta band kring halsen och med hvit väst, nätta svarta byxor och silkesstrumpor och skor ser den gamla herrn högst präktig ut.

Han bodde i ett gammalt, högt och temligen ruskigt hus, möbleradt under Georg den tredjes tid och nu inte mycket gladare än ett grafchor. Det var i detta hus, som jag första gången träffade Morgiana.

Ehuru sir George nu mera icke stod på höjden af sitt rykte och sin ära, bibehöll han dock sin plats bland gamla skolans artister och anförde ibland på Filharmoniska sällskapets konserter. Hans visor sjungas ännu med förkärlek efter offentliga middagar af dessa gamla bacchi-bröder med nötbruna peruker, som äro med på dylika festtillställningar för att roa gästerna.

Ganska mjuk i ryggen för dem som stå öfver honom, antager han mot den öfriga verlden ett visst majestätiskt skick och har skördat icke ringa framgång genom sin erkända aktningsvärdhet. Aktningsvärdheten har varit hans triumf under hela hans lif; damer kunna utan fruktan låta sina döttrar besöka sir Georges institut. »En god musiker, min fru, — säger han till modern åt någon ny elev, — borde icke allenast ha ett fint öra, en vacker röst och en energisk flit, utan framför allt en fläckfri karakter — det vill säga så pass fläckfri som den svaga menniskonaturen gör det möjligt. Jag är sjelf familjefar; jag har varit hedrad med den visaste och bäste konungs förtroende och jag kan med stolthet visa ett lefvande exempel på den finaste qvinliga känsla för det passande i min Sofi. Tillåt mig, min nådiga, få presentera min hustru för er.»

Då sir George vid dylika tillfällen händelsevis blir utkallad af sin svarta betjent, passar lady Thrum på att omnämna när han blef dubbad till riddare och på hvad sätt han fick sin utländska orden och beklagar andra musiklärares lättsinne och dåliga moral.

Det var under denne gentlemans auspicier som Morgiana gjorde sin första debut i det offentliga lifvet. Jag vet inte hvilka öfverenskommelser som blifvit gjorda mellan sir George Thrum och hans elev rörande de inkomster han skulle komma att åtnjuta af det engagement som han skulle skaffa henne; men utan tvifvel fanns en sådan öfverenskommelse dem imellan. Ty så respektabel sir George än var, hade han dock det ryktet om sig att vara ganska fiffig vid uppgörandet af affärer; och lady Thrum sjelf, med sin stora, tragiska värdighet, kunde köpa sin fisk och pruta i slagtarboden lika bra som den bästa hushållerska i London.

Då Morgiana hade varit omkring sex månader under hans ledning, började han imellertid af vissa skäl att bli utomordentligt gästfri och inbjöd sina vänner litet imellanåt, och på en af dessa bjudningar hade jag det nöjet att sammanträffa med mrs Walker.

Ehuru den hedervärda professorns middagar inte just voro så särdeles goda, hade han dock ett förträffligt vin i sin källare, och hans sätt att välja sitt bordssällskap förtjenar att rekommenderas.

Så t. ex. träffar han mig och Bob Fitz-Urse i Pall Mall, i hvilkas fädernehus han var en var en icke så sällsynt gäst. »Mina bästa unga herrar», säger han, »viljen I komma och äta middag hos en stackars fattig kompositör? Jag har litet kometvin, och något som I kanske sätten ännu större värde på, såsom unga män med godt hufvud, två eller tre af Londons förnämsta litterära personligheter — riktiga kuriositeter, mina kära unga vänner.» Och vi tacka för bjudningen.

Till de litterära personligheterna säger han: »Jag har ett litet stilla och hyggligt sällskap hemma i dag, lord Roundtowers, mr Fitz-Urse vid lifgardet och några få till. Kunnen I slita er ifrån edra ansträngande göromål och komma och intaga en enkel och stilla middag bland dem?»

I stället för att inbjuda ett dussin artister, ett dussin författare eller vetenskapsmän, tycker han om att få sällskapet mera blandade, utan att man likväl kan kalla det hvad man i dagligt tal menar med ett »blandadt» sällskap.

Fitz-Urse och jag ankommo till det dystra gamla huset och fördes upp för trapporna af en svart betjent, som med hög röst anmälde våra namn — »Massa Fitz-Boodle och Massa Fitz-Urse»! Lady Thrum, hvars figur är snarlik skottornet midt emot Waterloo-bron, gör en majestätisk helsning och uttrycker sin glädje öfver att få mottaga oss under sitt tak. En dam i svart sammet sitter invid den gamla kaminen och talar ifrigt med en herre i mycket ljus rock och brokig väst. »Detta är aftonens stjerna», hviskar vår värd. »Det är mrs Walker, mina herrar — eller, såsom vi kalla henne, Ravenswing! Hon talar med den berömde mr Slang, direktören vid ** theatern.»

»Sjunger hon lika bra som hon ser ut?», säger Fitz-Urse.

»Mina bästa unga vänner, I skolen sjelfva få höra henne i afton. Jag, som har hört hvar enda vacker röst i Europa, kan i förtroende sagdt sätta min ära i pant på att Ravenswing är jemngod med hvem som helst af dem. Hon har en Venus' behag, sir, och en sånggudinnas själ. Hon är en siren, sir, utan att ega en sådans farliga egenskaper. Hennes olyckor, likasom hennes snille, omgifva henne likasom med en gloria, neh jag känner mig verkligen stolt vid tanken på att min undervisning varit ett medel till att utveckla de underbara egenskaper som tills nu legat fördolda hos henne.»

Sir George går derefter till någon annan af sina gäster och söker bearbeta honom.

»Min bäste mr Bludyer, hur står det till? Mr Fitz-Boodle, låt mig presentera för er mr Bludyer, det berömda qvickhufvudet, hvars skämt i »Tomahawken» roar oss så mycket hvarje söndag. Nej, ni behöfver inte rodna, sir; skarp och stygg är ni visserligen, men så oöfverträffligt rolig! Nå, min bäste mr Bludyer, det fägnar mig verkligen att få se er hos mig, och jag hoppas att ni måtte få en gynsam tanke om vår uppgående sol här. Jag sade just till mr Fitz-Boodle att hon har en Venus' behag och en sånggudinnas själ. Hon är en siren, utan att ega en sådans farliga egenskaper» etc.

Detta lilla tal hölls för ett halft dussin personer under loppet af aftonen — personer, som till största delen tillhörde tidningsverlden eller teatern. Der var t. ex. mr Sqvinny, utgifvaren af »Nyaste Nyhetsmagasin», mr Dermond Mulligan, poet och referent åt en morgontidning, jemte andra hedervärda personer af deras yrke. Ty ehuru sir George är en respektabel man och en så högsinnad och moralisk gammal herre som någonsin bar knäspännen, försummar han inte att begagna dylika små konster för att vinna popularitet och kan, om så behöfves, mottaga ganska besynnerliga sällskaper.

Så t. ex satt vid den middag, som jag hade den äran att bevista, på lady Thrums högra sida den förut omnämda lord Roundtowers; på andra hedersplatsen, eller på lady Thrums venstra sida, satt mr Slang, direktör för en af teatrarne, en herre som lady Thrum neppeligen skulle velat inbjuda till sitt bord, om det icke varit af en högst trängande anledning. Han hade haft den äran att till middagsbordet föra mrs Walker, som såg helt präktig ut i svart sammet och turban, strålande af helsa och glädje.

Lord Roundtowers är en gammal herre, som varit på teatrarne fem gånger i veckan under de sista femti åren, ett lefvande lexikon öfver scenen och erinrande sig hvarje aktör och aktris som der uppträde under ett halft århundrade. Han mindes mycket väl miss Delancy i Morgianas rol; han visste hvad som hade blifvit af Ali Baba och huru Cassem hade lemnat teatern och nu var värdshusvärd. Hela detta stora kunskapsförråd behöll han imellertid för sig sjelf eller delade med sig deraf endast i största förtroende till sin granne under loppet af middagen, af hvilken han tycktes njuta af alla krafter. Han bor på ett hotell; då han inte är bortbjuden på middag, äter han helt tarfligt och beskedligt sin fårstek på klubben och slutar sin afton, sedan han varit på spektaklet, hos Crockfords, dit han inte går för spelets skull, utan endast och allenast för soupéns. Hans inkomster äro så kringskurna och intecknade att han nätt och jemt har råd att föra det tarfliga lif jag här beskrifvit. För öfrigt är han den oskadligaste, mildaste, mest godhjertade och oskyldiga gamla gentleman man någonsin kan skåda, och det oaktadt han under de sista femti åren lefvat bland det minst skyldiga sällskap man gerna kan tänka sig.

— Roundy, — ropar den sprättige mr Slang tvärs öfver bordet, med en stämma som kommer lady Thrum att rysa, — var god och langa mig ett glas vin!

Mylord svarar ödmjukt:

— Med största nöje, mr Slang; hvad skall det vara för slags vin?

— Det står madeira bredvid er, mylord, — säger värdinnan, i det hon pekar på en lång och smal kantin efter årets mod.

— Madeira! Ah, hennes nåd menar visst Marsala? — ropar mr Slang. — Nej, nej, gamla fåglar fångas ej i sådana snaror. Thrum, min gubbe, låt oss få litet af ditt kometvin.

— Jag tror verkligen att det är Marsala, — säger värden med en lätt rodnad, till svar på en fråga af hans Sofi. — Ajax, Hockheimer till mr Slang.

— Det vill jag vara med om, — skriker Bludyer från andra ändan af bordet. — Mylord, tillåt mig att dricka ett glas med er.

[ 19 ]— Mr — jag ber om ursägt — med största nöje, min bäste sir.

— Det är mr Bludyer, den berömde publicisten, hviskar lady Thrum.

— Bludyer, Bludyer! Ett mycket godt hufvud utan tvifvel. Han har en mycket hög röst och erinrar mig om Brett. Kommer hennes nåd ihåg Brett, som spelte vid Haymarket år 1802?

— En sådan gammal struffel den der Roundtowers är! — säger Slang, i det han ger mrs Walker en menande knuff i sidan. — Hur står det till med Walker nu för tiden?

— Min man är på landet, — svarade mrs Walker med en viss tvekan.

— Bah! Jag vet hvar han är, jag. Se så, för all del, rodna nu inte för det! Jag har sjelf varit der ett dussin gånger. Hör på, Mulligan, ett glas vin, min gubbe! Hit med vin, kypare! Hvad är ert namn, ni gamla nigger?

På detta angenäma sätt fortfor mr Slang att prata och gjorde sig sjelf i en hast till medelpunkten för konversationen och tilltalade på sitt intagande och förtroliga sätt alla herrarne och damerna omkring sig.

Det var en högst kostlig syn att se den lille riddaren, den mest moraliska och lugna man i verlden, vara tvungen att åhöra mr Slangs historier, och den förskrämda min med hvilken han vid slutet af någon af dem framgrinade sitt bifall. Hans fru hade äfvenledes å sin sida gjort allt för att vara rätt höflig och artig; och vid det tillfälle då jag hade den äran att sammanträffa med denne herre och mrs Walker, var det den senare som gaf frun i huset signalen till uppbrott från bordet, i det hon sade: »Nu tror jag att det är tid för oss att vi stiga upp, lady Thrum.» Något utsökt skämt af Slang var orsaken till detta hastiga försvinnande. Men under det de gingo uppför trapporna till salonen, begagnade lady Thrum tillfället och sade: »Min bästa mrs Walker, i er nya lefnadsställning kommer ni ofta att bli utsatt för dylika förtroligheter af obildade personer, och en sådan fruktar jag att mr Slang är. Men tillåt mig varna er för att fatta humör såsom ni nyss gjorde. Märkte ni inte att jag aldrig tillät honom att se min inre missbelåtenhet? Jag vill be er att göra allt möjligt för att vara höflig mot honom i afton. Edra interessen — våra interessen — bero derpå.

— Men kan det väl ligga i mitt interesse att vara höflig mot en sådan der usling?

— Mrs Walker, är det er afsigt att ge lady Thrum lexor i moralitet och uppförande? — sade den gamla damen i det hon rätade på sig med mycken värdighet. — Det var tydligt att hon hade en mycket liflig åstundan att försona mr Slang; och deraf drar jag den slutsatsen att sir George kommer att få en betydlig andel i Morgianas förtjenst.

Mr Bludyer, den ryktbare utgifvaren af ”Tomahawken», hvars skämt sir George påstod sig beundra så mycket, ehuru han sjelf aldrig i sitt lif hade försökt att komma fram med ett skämt, var en publicistisk bandit, egde stor talent, men inga principer och kunde, efter hvad han sjelf brukade säga: »skälla ned en person bättre än någon man i England.» Han var för öfrigt utrustad med goda kunskaper, var en genomdrifven slagskämpe och lika våldsam i sitt sätt som med sin penna. Mr Squinny deremot är så mild och oskyldig som mjölk och vatten, mycket from och beskedlig i sina vanor, tycker om att spela flöjt då hans bröst tillåter det; är för öfrigt en stor valsör och i sin tidning mildt malitiös. Han öfverskrider aldrig höflighetens gränser, men förstår att i en kritik på tjugo rader komma fram med en hel hop sötsura saker, som utan tvifvel förefalla författaren allt annat än milda. Han är för öfrigt till sin person en högst respektabel man och bor tillsammans med ett par ogifta tanter i Brompton. Ingen vet deremot hvar mr Bludyer bor. Han har sina mottagningsställen, mystiska restaurationer och dylikt, der de som behöfva honom kunna träffa honom vissa tider på dagen, och der flämtande förläggare äro vana att jaga upp honom. För en butelj vin och en guineé skrifver han en sida beröm eller ovett om hvilken person eller sak som helst. »För fan», säger han, »betala mig bara hederligt, så ska jag skrifva, om det ock vore mot min egen far!» Allt efter som hans affärer äro blomstrande eller klena, är han klädd antingen på det yttersta modet eller snart sagdt i trasor. I den förra drägten antager han en högdragen och aristokratisk min och hållning och är inte blyg för att förtroligt klappa en hertig på axeln. Om det finnes någonting som är mera farligt än att neka att låna honom penningar då han ber derom, så är det att låna åt honom, ty han betalar aldrig och förlåter aldrig en person som han är skyldig — »Walker nekade att skrifva på en vexel åt mig» hade någon hört honom säga, »och jag ska ha honom i minne när hans fru kommer till teatern!» Mrs Walker och sir George Thrum voro alldeles öfver sig gifna för »Tomahawken», och detta var anledningen till mr Bludyers inbjudning. Sir George hyste äfvenledes stora farhågor för »Det nyaste Nyhetsmagasinet», och detta var anledningen till att mr Squinny blef inbjuden. Mr Squinny blef presenterad för lord Roundtowers och mr Fitz-Urse såsom en af de mest intagande och talentfulla af våra unga snillen; och Fitz, som tror på allt hvad man säger honom, kände sig helt förtjust öfver att ha den äran att få sitta bredvid en verklig lefvande tidningsredaktör. Jag har mina skäl att tro att mr Squinny var icke mindre belåten, och jag såg honom lemna Fitz-Urse sitt kort innan andra rätten blifvit slutad.

Vid mr Desmond Mulligan fästes icke någon särskild uppmärksamhet. Politisk entusiasm är hans starka sida; han lefver och skrifver så att säga i extas. Han studerar för öfrigt lagfarenheten och tycker mycket om att hålla tal efter middagen såsom en förberedelse till sin framtida bana. Han är nästan den enda mot hvilken Bludyer är höflig, ty om den senare slåss tappert när det ska så vara, så slåss den andra som en irländare — det vill säga, han finner ett nöje deruti. Vid tredje buteljen blir han vanligen mycket högljudd i fråga om Irlands lidna oförrätter och dukar vid samma tillfälle upp åtskilliga irländska melodier, af hvilka han utväljer de allra dystraste.

Dessa ofvannämda personer utgjorde det sällskap, med hvilket jag hade den äran att äta middag. Hvilka andra middagar sir George Thrum kan ha gifvit, hvilka litterära personer han inbjudit för att fälla sitt omdöme om hans uppgående sol, eller hvilka andra tidningsutgifvare han dragit på sin sida, är mera än jag vet att omtala. Vid närvarande tillfälle lemnade vi icke bordet förr än mr Slang, teaterdirektören, var temligen beskänkt, och musiken en god stund hade hörts från salonen ofvanpå matsalen der vi sattes. Imellertid hade sällskapet ökats genom ankomsten af åtskilliga personer, som skulle tillbringa aftonen der — en herre som skulle spela fiol mellan sångerna, en gosse som skulle spela piano, och miss Horsman, som skulle sjunga tillsammans med mrs Walker, samt några lärda herrar. I ett hörn satt ett rödbrusigt äldre fruntimmer, vid hvilket värdinnan icke tycktes fästa någon synnerlig uppmärksamhet, och en herre med kungliga vapnet i knapparna och som såg helt förlägen och ödmjuk ut.

»Fördöme mig», säger mr Bludyer, som har sina goda skäl att känna igen mr Woolsey, och som denna dag tagit på sig sin aristokratiska min, »fördöme mig är det inte en skräddare i rummet! Hvad mena de med att bjuda mig tillsammans med handtverkare?»

— Nå se Delancy! — ropar Slang i det hon kommer uthoppade i rummet med en piruett, — hur är det med er dyrbara helsa? Räck mig er hand! Nå, när ska vi gifta oss? Var god och låt mig få ta plats här på soffan.

— Gå er väg, Slang, — säger mrs Crump, hvilken direktören tilltalar vid hennes flicknamn (artister bortlägga vanligen den hederstitel som folk antaga i verlden och kalla hvarandra endast vid sina tillnamn), gå er väg, Slang, annars talar jag om det för er fru! — Den företagsamma direktören svarar med att på skämt knuffa mrs Crump i sidan, något som kommer den förfördelade damen att skratta af hjertans lust, på samma gång som hon hotar Slang att »ge honom på ögonen.» Jag fruktar verkligen att Morgianas mor tyckte att mr Slang var en mycket »gentil» och angenäm karl, och för öfrigt var hon naturligtvis angelägen om att han skulle hysa en god tanke om mrs Walkers sång.

Direktören sträckte sig nu helt gratiöst på en soffa och lade ett par korta och tjocka ben, inklämda i lackerade stöflar, upp på en stol.

— Ajax, bjud mr Slang thé, — säger värdinnan, i det hon kastar en blick på denne gentleman — en blick i hvilken en viss oro tycktes röja sig.

— Det är bra, Ajax, min svarta prins! — utropade Slang, då negern bar till honom den begärda förfriskningen; — och nu förmodar jag att man behöfver er i orkestern der borta. Ajax spelar väl på cymbal, sir George?

— Ha, ha, ha! Förträffligt! — ett ypperligt skämt, på min ära! — svarade värden, helt skrämd. — Se så, miss Horsman, mr Craw och ni min bästa mrs Ravenswing, nu ska vi börja trion. Och varen nu tysta, mina herrar, om jag får be — det är en liten stump ur min opera »Röfvarens brud.» Miss Horsman tager pagens parti, mr Craw är röfvaren Stiletto, och min talentfulla elev är bruden; — och derpå började musiken.

Rörande musikens eller sångens beskaffenhet kan jag naturligtvis icke fälla något omdöme. Lady Thrum satt midt emot thékopparna, nickade på hufvudet och slog takten med mycken värdighet. Lord Roundtowers som satt vid hennes sida, nickade äfven på hufvudet för en stund, hvarefter han föll i sömn. Jag skulle säkerligen äfven ha gjort detsamma så framt inte teaterdirektören hade förstått att hålla mig vaken. Han sjöng efter alla tre sångarne och betydligt högre än någon af dem; han ropade bravo eller hyssjade, allt som han tyckte att det var förtjent; han kriticerade hvarje punkt på mrs Walkers person. »Hon kommer att lyckas, Crump, hon kommer att lyckas — en charmant arm — man skall kunna se hennes strålande ögon ända upp på femte raden! Hurudan fot har hon? Hon är fem fot och tre tum så visst som hon är en tum! Bravo! — förträffligt! — hurrah!» och han slutade med att säga, att han med Ravenswings tillhjelp skulle komma att låta Ligonier stå med lång näsa.

Mr Slangs entusiasm nästan försonade lady Thrum med det våldsamma i hans sätt, och kom äfven sir George att glömma, att hans chör hade blifvit afbruten genom direktörens högljudda förtrolighet.

— Och hvad tänker ni om saken, mr Bludyer? — sade skräddaren, som var förtjust öfver att se sin skyddsling sålunda vinna allas hjertan. — Är inte mrs Walker en utmärkt sångerska, sir?

— För min del tycker jag att hon är ganska skral, mr Woolsey? — sade den utmärkte författaren, som önskade att förkorta alla meddelanden med en skräddare, som han var skyldig fyrtio pund.

— I sådant, fall, sir, — säger mr Woolsey, helt förtrytsamt, — vill jag — vill jag be er vara god och betala er räkning.

Det är sant att det inte tycktes vara något sammanhang mellan mrs Walkers sång och mr Woolseys lilla räkning, och detta »i ett sådant fall, sir» var således ett fullkomligt ologiskt yttrande af vår vän skräddaren; men vare dermed huru som helst, så hade det åtminstone en högst lycklig verkan i afseende på mrs Walkers blifvande framgångar. Hvem vet hvad som hade blifvit af hennes debut, om inte detta »i sådant fall, sir» hade kommit imellan, och om icke en förkrossande artikel i »Tomahawken» hade störtat henne för alltid.

— Är ni en slägting till mrs Walker? — sade mr Bludyer till svar på den vrede skräddarens utrop.

— Hvad rör det er om jag är det eller inte? — svarade Woolsey i förbittrad ton. — Jag är åtminstone en vän till mrs Walker, sir, och jag är stolt öfver att kunna säga det, sir, och jag tror att den person, som inte betalar hvad han är skyldig, åtminstone kan hålla sin tunga i styr, sir, och inte nedsätta ett fruntimmer, sir, som hvarje annan menniska prisar, sir. Men mig ska ni inte längre dra vid näsan, sir; ni ska få höra närmare från mig i morgon, sir, kom i håg det!

— Se så, tyst för all del, min bäste mr Woolsey, — sade mr Bludyer; — gör inte något väsen, kom hit till det här fönstret; är mrs Walker verkligen en af era vänner? — Ni hörde ju att jag nämde det helt nyss, sir.

— Nå väl, i sådant fall skall jag göra mitt bästa för att tjena henne, och jag lofvar er, Woolsey, att jag ska ta in i Tomahawken hvarje artikel ni vill insända rörande henne.

— Åh, verkligen! I sådant fall skola vi inte vidare tala om den lilla räkningen.

— Ni får göra i den saken huru ni behagar, — svarade Bludyer med stolthet, — alldeles som ni behagar. Jag är inte den, som låter skrämma mig från ett göra min pligt, kom i håg det; och kom också ihåg att jag kan skrifva en dräpande kritik bättre än någon man i England; jag skulle kunna förkrossa henne med tio rader.

Det var nu mr Woolseys tur att bli förskräckt.

— Se så, se så! — sade han; — jag blef litet ond derför att ni yttrade er förklenligt om mrs Walker, som är en engel på jorden; men jag är färdig att be er om ursäkt. Hör nu — kom till mig och låt mig ta mått till några nya kläder åt er, mr Bludyer.

— Ja, jag ska komma, — svarade mr Bludyer, nu helt lugnad. — Men tyst, nu börja de en annan sång.

[ 20 ]Sångerna, hvilka jag icke vill försöka beskrifva (och på min ära tror jag inte ännu i dag, för så vidt jag kan fatta sådana saker, att mrs Walker icke var stort mera än en vanlig sångerska), sångerna, säger jag, räckte åtskilligt längre än jag fann behagligt, men jag var fastnaglad vid stället, emedan jag hade lofvat att soupera tillsammans med Fitz-Urse, hvars vagn var tillsagd att komma först klockan elfva.

— Min bäste mr Fitz-Boodle, — sade vår gamle värd till mig, — vill ni göra mig en riktigt stor tjenst?

— Låt höra, sir.

— Vill ni be er förnäme och hederlige vän, kaptenen, att köra mr Squinny hem till Brompton?

— Kan inte mr Squinny skaffa sig en droska?

Sir George såg helt slug och listig ut, då han svarade:

— Det är en krigslist, min vän — en liten oskadlig krigslist. Mr Squinny skulle inte ge mycket för min tanke om min elev, men han skulle säkert sätta mycket högt värde på den välborne mr Fitz-Urse's åsigt.

För att vara en moralisk man, så måste man medge att den lille riddaren var ganska klippsk. Han hade köpt mr Squinny för en middag och för en åkning i vagn med en lords son. Squnny kördes till Brompton och steg ur vid sin tants dörr, helt förtjust öfver sina nya vänner och i högsta grad illamående af den cigarr de förmått honom att röka.