Ett inqvisitionsmål. Linnés ställning till den kyrkliga ortodoxien och hans åsigter om Nemesis divina

←  Linné i Upsala: hans lärareverksamhet och lärjungar
Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf
av Carl von Linné Arvid Ahnfelt

Ett inqvisitionsmål. Linnés ställning till den kyrkliga ortodoxien och hans åsigter om Nemesis divina
Linnés Orestes och brefvexlingen med honom. Linnés sista dagar. Hans familjeförhållanden  →


[ 87 ]

VI.

Ett inqvisitionsmål. Linnés ställning till den kyrkliga ortodoxien och hans åsigter om Nemesis divina.


Nu mera är läran om en gyllene ålder, ett ursprungligt paradisiskt tillstånd för menskligheten af alla tänkande öfvergifven. Men för teologerna har ett sådant tidehvarf verkligen funnits, och detta för icke så ofantligt länge sedan. Det behöfdes då icke rätt mycket för att framkalla en renlärighetens storm af ett slag som i våra dagar vore otänkbart.

År 1745 hade professor skytteanus Ihre i Upsala utgifvit ett program, hvari han bland annat yttrar, att den kristna läran innehåller åtskilliga saker, som äro oförenliga med förnuftet». Att teologerna häraf skulle taga anstöt, att frågan hänsköts till det akademiska konsistoriet och att en undersökning följde, är just ingenting att förvåna sig öfver. Men tre år senare, den 30 juni 1748, sammankallade decanus, professor Engelbert Halenius, teologiska fakulteten för att väcka ett renlärighetens åtal mot en af de barnafrommaste män som någonsin funnits.

Det heter nämligen i fakultetens protokoll, att några dagar förut hade en latinsk disputation blifvit utdelad, som nämda dag på eftermiddagen skulle försvaras under hr arkiatern Linnæi præsidium, nämligen afhandlingen om naturens märkvärdigheter (»De curiositate naturali»), vid hvilken man anmärkt, att der icke allenast några bibelspråk voro illa och uti orätt mening anförda, utan ock funnos några utlåtelser och talesätt, som icke öfverensstämde med en »sund teologi».

Om man i våra dagar genomläser ifrågavarande afhandling, [ 88 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/98 [ 89 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/99 [ 90 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/100 [ 91 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/101 [ 92 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/102 [ 93 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/103 [ 94 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/104 [ 95 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/105 [ 96 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/106 [ 97 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/107 [ 98 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/108 [ 99 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/109 [ 100 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/110 [ 101 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/111 [ 102 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/112 [ 103 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/113 [ 104 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/114 [ 105 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/115 [ 106 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/116 [ 107 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/117 [ 108 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/118 [ 109 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/119 [ 110 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/120 [ 111 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/121 [ 112 ]Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/122 [ 113 ] Linné såg i Nemesis en verkställare af hans dom eller ovilja mot andra. För sin egen räkning hade han en annan ledande makt här i lifvet. Han fann sig nämligen stäld under en särskild gudomlig tillsyn. De anteckningar, han sjelf författade öfver »Linnæi lycka, förtjenster och ryktbarhet», äro i detta afseende ganska märkliga. Han skrifver:

»Gud sjelf har fört honom med sin egen allsmäktiga hand;
― har låtit honom uppspricka utur en stubbotan rot, omplanterat honom på en fjerran ort härligen, låtit honom uppstiga till ett ansenligt träd;
― ― ingifvit honom en sådan brinnande håg för vetenskapen, att den blifvit det allra behagligaste;
― ― gifvit att alla önskliga medel existerat på hans tid, att han kunde vinna sina progresser;
― ― fört honom så, att det han önskat sig och ej vunnit blifvit hans största förmån;
― ― gjort honom upptagen hos mæcenates scientiarum, ja hos de öfversta i riket och i konungahuset;
― ― gifvit honom fördelaktig och hederlig tjenst, just den han mest i verlden önskat sig;
― ― gifvit honom den hustru han mest önskade sig, och som hushållade medan han arbetade;
― ― gifvit honom barn, som blifvit beskedliga och dygdiga;
― ― gifvit honom son till successor i tjensten;
― ― förlänt honom det största herbarium i verlden, hans största nöje;
― ― förlänt honom gods och annan egendom, att om intet varit öfrigt, dock intet fattats;
― ― hedrat honom med äretitel (arkiater),
 stjerna (riddare),
 sköld (adelsman),
 namn i lärda verlden;
― ― bevarat honom för eldsvåda;
― ― bevarat hans lif öfver 60 år;
― ― låtit honom få koxa in uti sin hemliga rådkammare;
[ 114 ]Gud har låtit honom se mera af sina skapade verk, än någon dödlig före honom;
― ― förlänt honom den största insigt i naturkunnigheten, större än någon vunnit;
Herren hafver varit med honom, ehvart han gångit hafver, och hafver utrotat alla hans fiender för honom, och hafver gjort honom till ett stort namn, såsom de storas på jordene. Jfr 2 Sam. VII: 9. 1 Chrön. XVII: 8.»

Det kan af många anses barnsligt vackert – yttrar den ofvan nämnde danske författaren – att en man sålunda uttryckligen tackar den allsmäktige för det denne gjort honom så beundransvärd; på andra kan det deremot verka frånstötande, i synnerhet af den anledningen, att han med sin skyddsande synes snarare känna sig stående utanför och öfver samhället, än solidarisk med dess sorg och vedermöda, i det hans nemesis-dömda, utan ett tröstande ord från himmel eller jord, föras till afrättsplatsen förbi hans fönster, der han sitter glad och prydd med sina ordnar.

Det slående i denna invändning lär icke kunna helt och hållet bestridas, men uttryck af Linné sådana som att »Gud låtit honom få koxa in uti sin hemliga rådkammare» äro dock icke meningslösa fraser eller blott uttryck af fromhet, utan de utgå omedelbart ur hans själs innersta djup. Hans verldsåskådning var, som vi förut påpekat, helt och hållet egendomlig, och att detta förhållande särskildt eger rum med hans utkast till religionsfilosofi, må alltså icke förvåna någon. Missnöjd med kyrkans läror, liksom med de samtida naturhistorikernas, gick han sin egen väg.