←  Porträtterne
Fröken Juliana
av Anna Maria Lenngren
Mårten Holk  →


[ 268 ]

FRÖKEN JULIANA.

“Juliana, glöm aldrig din adliga ätt,
lägg bort dina ofrälse miner!
Minns noga de kall, dina fäder beklädt,
minns grefvarna, dina kusiner!

Var högsint, min dotter, var myndig och rak,
för bönder lyft aldrig på floret!
Förgät ej din farfars förgyllda schabrak
och vapnet, som hänger i koret!”

Så talte majorskan, satt mäkta förnäm
på herrgårdens gamla ruiner
i kåpa af sammet med två fingers bräm
af gulnade, nötta hermliner.

Dess dotter, ett belät af hvitaste skinn,
den välborna fröken Juliana,
var vindögd och lång, gick med fötterna in
af födsel och ohindrad vana.

[ 269 ]

Den nådiga fru mor tog lakrits i mun
att torrhostans envishet stilla.
Af glasögon näsan var knipen och tunn,
men bukten de klädde ej illa.

Så kunde hon sitta den långa guds dag
i länstoln vid uret med göken
och räkna opp anor och kälta på drag
och planta förstånd uti fröken.

Och fröken Juliana var lydig sin mor,
bar näsan direkte i vädret
och masklupna strumpor och kippade skor,
förslitna och bruna på lädret.

Men lämnom vår fröken till städning och skick,
till fyllest man målat personen,
berättom i korthet hvad öde hon fick
till heder för edukationen.

Den blomstrande tiden i väntan försvann
att ädlingars hjärtan betvinga,
ty: “hellre förtråna och aldrig få man
än nedom sin börd sig förringa!”
 
Det var just vår frökens lifegna sentens,
den stod i dess åtbörd att läsa.
Men skyr man den ettriga nässlan, som bränns,
än mer gamla fröknar, som snäsa.

I trettio jular med mormors robrong
för seds skull af grannarna bjuden,
hon började finna sin frökentid lång
och märka små runor i huden.

[ 270 ]

Dock tröstad af äran att vara förnämst
och värdig den salig majorskan,
hon yfdes att sitta vid bondbröllop främst
för kronfogdens fru och pastorskan.

Omsider, när hoppet den nådiga tröt,
beskrattad och hädd omkring landet,
hon — ätten till fasa — med länsmannen knöt
det heliga äktenskapsbandet.

Så gick det Juliana… Hvad bitter förtret!
För sent man sin dårskap begråter,
då skrynkor och harm och familjens signet
är allt hvad den stolta står åter.

(1798.)