Gustav III:s tal till ständerna den 25 juni 1771

Gustav III:s tal till ständerna den 25 juni 1771 av Gustav III

Hans Kongl. Maj:ts Tal, til Riksens Ständer Uppå Riks-Salen wid Riksdagens början Den 25 junii 1771

Wälborne, Ädle och Wälbördige, Ärevördige, Wällärde, Äreborne, Förståndige, Wälaktade, Hedervärde och Redlige! Gode Herrar och Svenske Män!

Att uppå denna stunden, ända intil sielfva rummet, iag nu innehafver, påminner både Eder och Mig Wår gemensamma och stora förlust. Då Riksens Ständer sista gången åtskildes ifrån detta rum, lämnade de en huld och kär Fader, en mild, en wördad Konung, omgifven af älskade undersåtare och Trenne Söner, hwilka endast täflade om, at på wärdigaste sätt ådaga lägga sin wördnad och kärlek, för en älskad Fader och en Rådig Herre. Nu finnen J uti Hans ställe, Trenne Faderlöse Barn, hwilke blanda sina tårar med Edra, och Hwilkas sorg är af Edra tårar på nytt upwäckt.

Tacksamme Undersåtares hjertan äro gode Konungars största belöning, och de Tårar J nu fällen, äro de präcktigaste Ärominnen, J kunnen uppresa, och den yppersta upmuntran för mig, att följa den Wäg, som så store Konungar, och en kär och i alla tider saknad Fader för mig banat. Detta blifwe för mig en påminnelse, at igenom mildhet och godhet winna Eder kärlek och förtroende!

Jag uprepar icke här, hwad sig sedan Eder sednaste sammankomst tildragit. Min frånwaro har hindrat mig, at något til det allmänna bästa uträtta; J skolen blifwa underrättade af de berättelser, som Eder meddelte blifwa.

Fred och lugn, Wänskap och förtroende med Rikets grannar och urgamle Wänner, säkerhet och ro inom Riket, äro fruckter af de mogne Råd och den Försiktighet, med hwilket Riket under min frånwaro blifwit styrt, och hwilket jag här uppenbarligen och med nöje nu ärkänner.

Hwad angår ämnet af Eder närwarande Sammankomst, det tror jag mig ei behöfwa uprepa. J weten hwad det stora omskiftet, som sig nu tildragit, af Eder kräfjer; J kännen Edra Rättigheter, och det är just för at bewaka dem, J nu ären kallade. Jag önskar därtil Eder lycka och den Högstes Wälsignelse; at enighet och sämja, inbördes wänskap och kärlek, näst GUDS Råd, må bidraga til Edre Rådslags lycklige utgång.

Född och upfödd ibland Eder, har jag alt från de spädaste åren lärt, at älska mit Fädernesland, at anse för den största lycka, at ware Swensk, och den största Ära at wara den förste Medborgaren ibland et Fritt Folk. Alle mine begär äro upfylte, at Rikets Sällhet, Sielfständighet och Ära, igenom Edre Beslut, må tillskyndas, beredas och befästas.

At regera öfwer ett Sällt Folk, är min största önskan, at styra et Fritt Folk, högsta målet af min Ärelystnad. Tro'n intet, Gode Swenske Män! at dettta är blotta ord utan mening: Det är det, hwad mitt hiärta tänker: Et hierta, brinnande af den lifligaste kärlek för Äran och för Fäderneslandet: hwilket är för högmodigt, at låfwa hwad det ei will hålla, och för upriktigt, at säga hwad det ei tänker.

Jag har sedt flere Länder, iag har lärt känna flere folkslags tänkesätt, Regerings-Art, Seder, större och mindre Wälstånd. Jag har funnit, at hwarken oinskränkt Wälde, Prakt och Yppighet, för sträng Sparsamhet eller Penninge-Skatter utgöra lycka eller förnöjsamhet, där kärlek för Fäderneslandet, där Enighet fatnas. Det ankommer därföre på Eder, at blifwa det lyckligaste Folk på jorden: Låtom detta Riksmöte blifwa ewärdeligen utmärkt i wåra tideböcker, igenom upoffrande af alt hat, alle egne afsigter, för det Allmännas Wäl. Jag skall bidraga, så mycket på min Personlige del ankommer, at samla tilbakars Edra strödda sinnen, förena Edra åtskilte hiertan, för at sluta i en lycklig stund för Riket, detta Riksmöte, til hwilkets begynnelse jag önskar Eder den Högstes Wälsignelse.

Jag förblifwer Eder samt och synnerligen, med all Kongl. Nåd och Ynnest Wälbevågen.

[Hans Kongl. Maj:ts Tal, til Riksens Ständer Uppå Riks-Salen wid Riksdagens början Den 25 junii 1771. Tryckt uti förr detta Grefingska Tryckeriet, 1771.]