Historietter/Skuggan
| ← VOX POPULI |
|
SPLEEN → |
JAG vet icke om jag älskar eller hatar
lifvet; men jag hänger fast vid det med
hela min vilja och alla mina begär. Jag
vill icke dö. Nej, jag vill icke dö:
hvarken i dag eller i morgon, hvarken
i år eller nästa år.
Likväl hade jag en gång för många år sedan en dröm, som kom mig att önska att jag aldrig blifvit född.
— — — Jag gick ensam på en tyst och folktom gata. Det var en snösmältningsdag tidigt på förvåren, takdroppet glittrade i solen, på gatan bildades blanka sjöar, som speglade blått, och öfver husens skorstenar och tak lyste det blått af en blek vårhimmel. Den vårens luft jag andades in tycktes mig en balsam och ett läkemedel mot den hemliga sorg, som vid denna tid förgiftade min själ äfven i drömmen. Likväl kände jag en viss oro. Var jag verkligen ensam? Jag hade en känsla af att någon gick vid min sida, men jag såg icke klart hvem det var, ty han höll sig oafbrutet ett halft steg bakom mig; och då jag en gång vände mig om för att se hans ansikte, höll han just på att snyta sig och dolde därigenom större delen af sitt ansikte med näsduken, som spändes ut af vinden. Med ens slog det mig, att jag gick på solsidan af gatan, och att det kunde vara min skugga, som följde mig på den hvita väggen. Jag hade själf fått en smula snufva af vårluften, hvarför skulle icke också min skugga ha fått det?
Jag hade aldrig förr känt mig generad af min skugga, men denna dag besvärade den mig en smula. Jag hade nya handskar och kläder; men min skugga var grå och blek och gjorde ett fattigt intryck. Hvarför skulle den följa mig just denna solskensdag, då jag gick för att möta henne som jag älskade?
Hon kom mig till mötes, och hon strålade och log, men det lyste också något som en tår i hennes öga. Hon bar två rosor i handen. Den ena var skär, den andra röd. Hon gaf mig den skära rosen; men den röda, hvars stängel var full af taggar, gömde hon vid sin egen barm.
»Hvarför ger du mig icke också den röda rosen?» frågade jag henne.
»Icke ännu,» svarade hon och log, Och det syntes mig i drömmen, att hennes löje var detsamma, med hvilket Lionardos kvinnor le.
Jag ville taga hennes arm, men hon tog i stället min hand. Och som två barn gingo vi gatan nedåt hand i hand. Jag lät henne med flit gå på den sida, där min skugga var, så att hon trampade ned honom och han blef borta.
Men drömmen växlar snabbare än
tiden.
Gatan, på hvilken vi gingo, var densamma som nyss, med trähus och med trädgårdar bakom röda plank, men den var dock en annan, ty det var ingen snö och inga blanka sjöar, som speglade blått, det hade blifvit verklig vår. Lönnarna stodo i full blomning, och körsbärsträden i vår grannes täppa hade stora knoppar. Och det hade med ens blifvit skumt; de små husens portar skymtade likt svarta hål genom drömmens osäkra dager, och en gammal man med ett bloss i handen gick omkring och tände en lykta här och en lykta där.
Vi stannade i porten till mitt hus. Det var det hus, i hvilket jag bodde som barn och som nu för länge sedan är borta tillika med gatan och trädgårdarna och körsbärsträden. Vi stodo i skymningen och hviskade och smekte hvarandras händer, och tiden blef borta i en kyss.
»Och den röda rosen?» frågade jag henne. »Har den kanske vissnat?»
»Nej,» svarade hon, »ännu har den icke vissnat. Se här, den har stungit min barm till blods, och jag längtar efter att få gifva dig den. Men jag vågar icke. Nej, jag vågar icke!»
Och hennes ögon stodo fulla af tårar, då hon sträckte ut armen och höll rosen ut mot den strimma skymningsdager, som föll in genom porten. Jag kunde icke hejda mig, jag fattade hennes hand med mina båda, och jag tryckte den röda rosen till min mun och kysste den.
Det svindlade för mitt hufvud, det blef svart för mina ögon, och jag glömde allt. Men då jag åter kom till mig själf, stod hon, som jag älskade, längre bort ifrån mig än nyss, hennes hy var blekare, och hon hade något smärtsamt i uttrycket kring munnen. Jag ville närma mig, men se, då gled en skugga mellan mig och henne. Den var grå och blek, och den var märkt af Fattigdomens naglar. Jag ville skjuta den åt sidan, men den var starkare än jag; och medan vi brottades, jag och min skugga, gled min älskade allt längre bort i drömmens skymning och försvann likt en flik af en blek dimma — — —
Jag gick ut genom porten, och skuggan följde mig. Det var icke vår längre därute, det var vinterskymning, snön låg nyfallen och hvit under en mörk och grå himmel, och det snöade alltjämt. Jag hyste icke längre något agg till min skugga, ty jag var gammal och böjd och hade glömt allt.