Irland och irländarna
av Johan Gustaf Richert

Första kapitlet
Andra kapitlet  →


[ 7 ]

FÖRSTA KAPITLET

BELÄGENHET OCH NATUR

Irland är indelat i 4 provinser, Ulster, Leinster, Connaught och Munster, samt i 32 grevskap (se omstående karta).

Ön har formen av en romboid, å alla sidor omspolad av Atlantens vågor. Dess topografi företer åtskilliga egendomligheter. De högsta bergen äro grupperade kring kusterna och det inre av landet bildar en lågländ platå, the Great Central Plain, varför i stort sett flodernas övre lopp gå från öns periferi mot dess centrum.

I den grå forntiden sammanhängde Irland med Britannien. Men dess emancipation försiggick redan i ett mycket tidigt stadium och dess skapelsehistoria företer stora olikheter med moderlandets. Under långa geologiska perioder, då England låg nedsänkt under havets yta, lyckades Irland försvara sin plats på Europas karta. Detta är icke en hypotes utan ett vetenskapligt bevisat faktum, ty Irland saknar vissa serier av fossil och sediment som äro den engelska landsänkningens ojäviga vittnesbörd.

Under Europas stora nedisning rådde den starkaste kölden och den största ishopningen på den skandinaviska halvön. Från Kölens fjällrygg utgick en sammanhängande isström, som översvämmade [ 8 ]


stora delar av Ryssland och Tyskland och även nådde Britannien, där den slutligen hejdades av en från Skotska högländerna utgående motström. Från Skottland utgick samtidigt en annan ström, som tydligen hade för avsikt att lägga Irland under sitt välde. Havet var under denna period icke så djupt som nu, beroende på att väldiga vattenmassor voro [ 9 ]bundna i landisen, och North Channel var i det närmaste torrlagd. Ismassan kunde således skrida fram över en bred dalgång, vida mer bekväm än Giants Causeway, på vilken längre fram i tiden en skotsk jätte säges hava promenerat över sundet för att avlägga en visit hos en värderad irisk kollega (s. 179).

Men i Irland har ingen skotsk invasion försiggått utan motstånd. Från the Great Central Snowfield skred en ismassa av några hundra meters höjd beslutsamt fram mot norden, bjudande den skotska inkräktaren spetsen. Det blev en kamp mellan titaner, där båda partierna kunde tillskriva sig segern. Den iriska isjätten mäktade visserligen icke kasta tillbaka sin motståndare men tvang honom att vika av åt väster. Northern Ireland inneslöts i Skottlands kalla famntag men Southern Ireland bevarade sin självständighet. Detta var the first Plantation of Ulster.

Om man på kartan och i terrängen följer Irlands floder skall man ofta förvåna sig över deras till synes omotiverade lopp. Shannon upprinner i Ulster, 40 kilometer från västra kusten, men dess längd är 300 kilometer och dess utlopp ligger i Munster. Men varför har ej floden sökt sig ut till havet genom den låga och lösa kalkplatå, som sträcker sig fram till Galway Bay, utan nedskurit sin bädd i det hårda bergmassivet ovanför Killaloe? Geologerna förklara detta så, att Galwayplatån fordom legat på en ännu högre nivå men sedermera blivit sänkt genom förvittring och erosion. På samma sätt förklaras att Blackwater går i rakt ostlig riktning fram mot Waterford men 20 kilometer [ 10 ]från kusten viker av i 90° vinkel mot söder, genomskärande en bergrygg som nu ligger högre men fordom varit lägre än terrängen i öster.

Efter landisens avsmältning bildade de frigjorda grusmassorna långsträckta rullstensåsar eller oregelbundna moräner, vilka hindrade vattnets lopp och gåvo upphov till större eller mindre sjöar. Av dessa hava en del »vuxit igen», d. v. s. blivit fyllda med organiska rester av en försvunnen skogsvegetation, och så har Irland fått dessa oräkneliga torvmossar, som representera en av dess viktigaste naturtillgångar.

Andra sjöbäcken hava bildats genom förkastningar och depressioner i berggrunden, bland dem Lough Neagh, Irlands största sjö, vars yta sedermera minskats genom avsättning av lösa sediment från angränsande sanka marker.

Men det finnes en annan kategori av sjöar, vilka ej minskas utan tvärtom stadigt ökas, nämligen sådana som uppstått genom kemisk upplösning av berggrunden. The Great Central Plain är uppbyggd av lös kalksten, på vilken mossvattnets syror utöva en snabbt förstörande inverkan, kraftigt understödd av vågornas angrepp på stränderna. En sådan sjö får ofta en mycket oregelbunden ytform, med otaliga vikar som tränga längre och längre in i stränderna.

Men de destruktiva krafterna i det inre av landet äro dock av försvinnande betydelse i jämförelse med Atlantens angrepp på Irlands kuster. Det salta och kolsyrerika havsvattnet fräter sönder kalkklipporna, och icke ens Ulsters basaltkolonner kunna motstå de skyhöga stormvågornas ursinniga anfall.

[ 11 ]Utifrån liksom inifrån hotas Erins gröna ö av förstörelse, och om något hundratal miljoner år är måhända the Irish Question bragt ur världen.

I gamla goda och fredliga tider, då klanhövdingarnas muntra stridsrop skallade över berg och dalar, var det irländska landskapet förskönat av en rik skogsvegetation. Men våra kära förfäder, de skandinaviska vikingarna, sökte gärna »röka ut» de motspänstiga infödingarna ur skogens gömslen, och verket fortsattes målmedvetet och framgångsrikt av Cromwells fromma puritaner. Nu äro stora delar av Irland skoglösa, men torvmossarnas tysta vittnesbörd ger en aning om huru skönt och rikt Irland en gång måste hava varit.

Irlands havsomflutna läge och dess närhet till golvströmmen ger förklaringen till dess fuktiga och tempererade klimat. Nederbörden är betydligt större än i England, »värmeböljan» är ett okänt begrepp, och i södra Irland sjunker temperaturen sällan under fryspunkten. Från agrikulturell synpunkt borde ju ett sådant land vara ett Eldorado, och bättre betesmarker finnas förvisso ej i Europa. Det är icke utan skäl som Irland benämnes »den gröna ön» eller »smaragdön». Men den rikliga och jämna nederbörden, som i så hög grad befrämjar gräsväxten, försvårar å andra sidan sädeskulturen, och detta är en förklaring — ehuru icke den enda — till att åkerbruksnäringen är så föga utvecklad.