←  Andra kapitlet
Irland och irländarna
av Johan Gustaf Richert

Tredje kapitlet
Fjärde kapitlet  →


[ 86 ]

TREDJE KAPITLET

»THE IRISH QUESTION»

Den irländska frågan var ännu för några år sedan en fråga som uteslutande rörde Irlands förhållande till the British Empire; men sedan Englands statsmän proklamerat imperiets plikt att kämpa för de små nationernas rätt har den irländska frågan fått internationell valör.

Därtill har kommit en ny komplikation, intressemotsatsen mellan the Irish Free State och Northern Ireland, varigenom problemet blivit ännu mera svårlöst, föremål för statsmäns förtvivlan och politikers förtjusning.

Det vore förmätet av mig, som ägnat denna fråga endast några månaders studier, och som hyser en innerlig avsky för allt vad politik heter, att upphäva mig till skiljedomare mellan England och Irland eller mellan irländarna inbördes. Men till ledning för mina mera kvalificerade läsare vill jag göra ett försök att återgiva de uppfattningar och stämningar, vilka i tal och skrift uttalats av representanter för de olika parterna, även här med den reservation att de ingalunda göra anspråk på allmängiltighet. Jag ber då att få lämna ordet till engelsmannen, nordirländaren och sydirländaren.

[ 87 ]

ENGELSMANNEN:

Irländarna — liksom för övrigt nästan alla världens folk — ha uttalat en hård dom över Englands vanskötsel och förtryck av Irland. Vi framställas såsom »dull Saxons», oförmögna att uppfatta och uppskatta den keltiska folksjälens överlägsna intelligens och älskvärda individualitet.

Well, vår gemensamma historia lämnar onekligen många och beklagliga stöd för dessa anklagelser. Men döm oss icke ohörda, lyssna till fakta som förklara, även om de ej alltid försvara.

Vi börja med den period då de båda länderna först fördes tillsammans. Var det endast erövringsbegär, som förmådde Henrik II att besätta Irlands östra provinser? Nej, han uppmanades därtill av påven Hadrianus, som till England riktat en vädjan att sätta en gräns för Irlands vilda och blodiga inbördeskrig, och han hörsammade en vädjan även från Irland, från konung Dermot of Leinster, som bönföll om hjälp mot överlägsna fiender. Det var dock endast en bråkdel av Irlands jord — the Pale — som bragtes under engelsk överhöghet; största delen av landet lyckliggjordes alltjämt med sina småkungar och klanhövdingar, vilka efter bästa förmåga bekrigade och dräpte varandra. Och när Henrik VIII lät utropa sig till konung över hela Irland skedde detta enligt irländska parlamentets enhälligt uttalade önskan, i oförbehållsamt erkännande av egen vanmakt.

Sedan komma vi till den mörka period i Irlands historia, som omfattar konfiskationer av irländsk jord och dess överlåtelse på engelska medborgare. [ 88 ]Då begingos förvisso skriande orättvisor. Men märk väl att varje sådan straffåtgärd föregåtts av upprorsförsök, varvid den irländska befolkningen gjort sig skyldig till upprörande våldshandlingar och grymheter.

Varje rättänkande engelsman ogillar de strafflagar, som förvägrade Irlands katoliker mänskliga rättigheter, men även dessa övergrepp måste ses mot bakgrunden av mot lojala medborgare riktade förföljelser.

Det irländska parlamentets upplösning var en naturlig följd av dess oerhörda korruption och vanstyre; och de irländare som sedermera togo plats i det gemensamma brittiska parlamentet utmärkte sig mindre för lojal medborgaranda än för inbördes kiv och intriger.

Vad beträffar det senaste årtiondets mycket beklagliga händelser torde väl icke den mest utpräglade Irlandsvän vilja bestrida, att de stränga straffåtgärder, som engelska myndigheter nödgats vidtaga, funnit sitt berättigande i den laglöshet och den på alla moraliska begrepp blottade krigföring, som karakteriserade den irländska upprorsrörelsen. Man har förebrått oss de »atrocities» för vilka fångar blivit utsatta, för vår känslolösa grymhet mot döende hungerstrejkare, för att vi nedrivit mördarligornas tillhåll o. s. v.; men sedan den sista engelska soldaten lämnat Irlands jord tillämpade Fristatens regering precis samma straffpolitik gentemot sina forna vapenbröder, de s. k. irregulars.

Under århundraden ha vi fått uppbära bittra förebråelser för att vi icke endast försummat utan rent av motarbetat Irlands industri och dess ekonomiska [ 89 ]utveckling i övrigt. Det är sant att våra förfäder handikapat den med England konkurrerande ylleindustrien, men linneindustrien har blivit så mycket mera omhuldad. Det är sant att Irlands arrendatorer blivit skamlöst utsugna av »absentee lords» — av vilka dock flertalet voro irländare — men denna orättvisa är ju för länge sedan avhjälpt, tack vare frikostiga bidrag från den engelska statskassan. Och när man talar om den irländska lantbefolkningens upprörande fattigdom måste vi svara att den ofta är självförvållad, en naturlig följd av folkets okunnighet, lättja och grälsjuka. Ulster har ej på långt när så gynnsamma förutsättningar för ett lönande jordbruk som Irlands övriga provinser, men det oaktat råder där ett relativt välstånd. Vad tror Ni detta beror på? Jo där bo anglosaxer som förstå att arbeta.

Nu förebrår man oss att vi i irländarnas senaste inbördes tvistigheter tagit parti för den ena parten. Det är sant; vi sågo genom fingrarna med Ulsters vapenimport, men icke med Sinnfeinarnas, vi upphöjde Sir Edward Carson till taburetten men Sir Roger Casement till galgen. Men den lilla skillnaden är att Ulstermännen visserligen hotat med väpnat motstånd mot Home Rulelagens genomdrivande men sedan under världskriget visat sig vara lojala britter, under det att Sinnfeinarna gjort sig skyldiga till uppenbart högförräderi genom att inleda förhandlingar med imperiets fiender.

Det må vara sant att regeringsakten av 1920 och traktaten av 1921 voro hastverk, vilka medgivit olika tolkningar av gränsregleringens innebörd. Men båda frampressades under trycket av olidliga [ 90 ]förhållanden; båda voro baserade på den förutsättningen att irländarnas inbördes tvistefrågor skulle kunna lösas genom ömsesidigt tillmötesgående, god vilja och common sense; och i båda fallen leddes England av de uppriktigaste och allvarligaste bemödanden att, så långt detta var möjligt med hänsyn till det brittiska imperiets värdighet, tillmötesgå irländarnas önskningar och befrämja deras intressen.

Till sist några ord om det personliga förhållandet mellan Englands och Irlands folk. Vi tillerkänna gärna irländaren ett högre mått av spiritualitet och om man så vill av ingenium än som fallit på the dull Saxons lott; men å andra sidan våga vi göra anspråk på något högre betyg i pålitlighet och common sense. The dull Saxon är oförmögen att fatta, huru två nationer kunna hata varandra för vad den ena eller andra parten anses hava förbrutit för några hundra år sedan. Vi ha slagits med skottar, walesare, fransmän, amerikanare och tyskar, ja med nästan alla jordens folk, men långsinthet och nationalhat äro oförenliga med den engelska folkkaraktären. Låt de döda begrava sina döda! Vi begära intet bättre än att för framtiden få leva i vänskap och endräkt med våra älskvärda grannar i väster.

NORDIRLÄNDAREN:

Sedan mer än 300 år tillbaka har Ulster en befolkning av övervägande brittiskt ursprung, som där utvecklat de egenskaper som äro den anglosaxiska folkkaraktärens kännemärken. Industrien blomstrar och jordbruket står högre än i Södra Irland, där dock förutsättningarna äro avgjort [ 91 ]gynnsammare. Vi leva i fred inbördes och äro lojala medborgare i det brittiska världsriket.

Vårt förhållande till moderlandet är definitivt ordnat genom regeringsakten av den 23 december 1920, som för oss icke är ett scrap of paper utan en högtidlig överenskommelse, som vi äro beslutna att respektera och försvara. Där har England medgivit inrättandet av ett särskilt parlament för Northern Ireland, varmed förstås sex av Ulsters grevskap, nämligen Londonderry, Antrim, Down, Armagh, Fermanagh och Tyrone. Och vid parlamentets högtidliga öppnande den 22 juni 1921 riktade Konungen sitt hälsningstal till representanterna för the Six Counties.

Den 6 december 1921 avslöts utan vårt hörande mellan the British Empire och the Irish Free State en traktat, vari stadgas att gränslinjen mellan Norra Irland och Fristaten skall bestämmas av en kommission, bestående av en representant för Norra Irlands regering, en representant för Fristatens regering och en representant för Storbritanniens regering, samt att denna gränsreglering skall ske in accordance with the wishes of the inhabitants, so far as may be compatible with economic and geographic conditions.

Då de sex grevskapens införlivande med Norra Irland redan är ett fait accompli, så kan naturligtvis gränsregleringen endast få karaktären av en gränsrektifiering, varvid en och annan mindre del av ett till Norra Irland hörande grevskap mot vederbörlig kompensation må överföras till motsvarande grevskap på den södra sidan.

Då emellertid från Fristatens och tyvärr även [ 92 ]från engelsk sida blivit hävdat, att Fermanagh och Tyrone ingalunda kunna anses vara definitivt anslutna till Norra Irland, utan att deras öde bör avgöras in accordance with the wishes of the inhabitants, d. v. s. genom folkomröstning, så kan detta påstående omöjligen motiveras med hänsyn till economic and geographic conditions; ty det vore väl alltför naivt att påstå, att dessa grevskaps ekonomiska välstånd skulle förbättras genom deras indragande under Fristaten, eller att gränslinjens uppdragande till Londonderry skulle hava geografiskt berättigande. Man tillgriper ett alldeles nytt motiv, nämligen det religiösa, och åberopar det förhållandet att de ifrågavarande grevskapen hava övervägande katolsk befolkning.

Därmed förhåller det sig så, att vid senaste census, år 1911, hade Fermanagh 56 och Tyrone 55 % katoliker. En kvalificerad majoritet är således utesluten, och en knapp enkel majoritet kan icke vara ett bärande motiv för en så genomgripande reduktion av Norra Irlands redan förut mycket knappt tillmätta område.

Under sådana förhållanden har Norra Irlands regering ansett sig böra vägra att utse en representant i en kommission, vars blotta befogenhet innebär en kränkning av oss tillförsäkrade rättigheter. Traktaten av 1921 ålägger oss inga förpliktelser. Vi fordra att England respekterar regeringsakten av 1920, enligt vilken Northern Ireland består av Six Counties.

Man förebrår oss att vi ställa oss avvisande mot ett United Ireland, men detta är en sanning med modifikation. Om Södra Irlands politiska och [ 93 ]ekonomiska förhållanden vore ordnade, om dess befolkning levde i frid och sämja, om religiös tolerans vore rådande, då skulle vi icke tveka att offra egna fördelar på den nationella enhetens altare. Men landet är ruinerat av förbittrade och brutala inbördeskrig. En stor del av befolkningen tillhör fortfarande the irregulars, vilka när som helst kunna igångsätta ett nytt uppror; och där två eller flera komma tillsammans utslungas de hätskaste skymford och hotelser mot oss, »the usurpers». Huru tror Ni att vårt öde skulle gestalta sig om Norra Irland inkorporerades med Fristaten, vilken kanske snart nog skulle övergå i en irländsk republik? Tror Ni att protestanternas rättigheter skulle respekteras? Irländaren glömmer aldrig, det bör Ni veta, och 1641 och 1798 års händelser leva ännu i friskt minne. Man behöver för övrigt ej gå längre tillbaka i tiden än till 1921, då Ulsters protestanter angrepos av Fristatens mördarligor.

Ulster, som gjort mera för Irlands ekonomiska utveckling än de övriga provinserna tillsammans, räknas än i dag såsom ett av främlingar usurperat land, därför att sedan trehundra år tillbaka ett antal familjer äro av engelskt eller skotskt ursprung. Att Södra Irlands kelter endast representera en bråkdel av befolkningen och flertalet bestå av »usurpers», åt detta faktum ägnas ej en tanke.

Och gaeliskan, detta nästan utdöda språk, som nu helt omotiverat blivit upphöjt till nationalspråk, skulle bliva ett obligatoriskt läroämne i våra skolor!

Det må icke förtänkas oss om vi ännu ställa oss betänksamma mot ett United Ireland och föredraga status quo.

[ 94 ]

SYDIRLÄNDAREN:

Man förebrår oss att vi hysa ett oresonligt hat till Englands folk. Detta är sant i så måtto, att vi hata minnet av århundradens förtryck.

Kom ihåg att före år 1169, då Henrik II:s engelska och normandiska äventyrare beträdde Irlands jord, var Irland ett fritt land men England först en romersk, sedan en dansk och till sist en normandisk provins! Irland intog en erkänd kulturell rangplats, England hade en rå och obildad befolkning, sammanrafsad från alla Europas hörn.

Gå igenom Irlands historia från olycksåret 1169 till Nådens år 1921, då Irland efter outsägliga lidanden och uppoffringar lyckades tillkämpa sig sin solklara rätt att bliva erkänd såsom en nation! Ni skall där konstatera följande fakta:

  1. Henrik II grundade på Irlands jord en engelsk provins, the Pale, där Englands lagar tillämpades på inflyttade engelska undersåtar, under det att den bofasta irländska befolkningen saknade varje rättsskydd.
  2. Utanför the Pale tillätos engelska rovriddare att på egen risk slå under sig irländsk jord och skövla irländska hem.
  3. Under flera hundra år läto Englands konungar konfiskera irländska områden, vilka bortskänktes åt engelska undersåtar.
  4. För trehundra år sedan försiggick the Plantation of Ulster, en systematisk invasion, varvid en hel provins besattes av främmande undersåtar, tillhörande en främmande ras, bekännande en främmande religion.
  5. [ 95 ]
  6. Under flera hundra år har Irlands folk varit berövade alla mänskliga rättigheter, behandlade såsom underkuvade slavar, tillhörande en mindervärdig ras; de hava varit förbjudna att uppfostra sina barn i förfädernas religion.
  7. I detta av naturen rikt utrustade land har den största fattigdom varit rådande, tack vare Englands systematiska undertryckande av dess industri och utsugande av dess jordbruk; the absentee lords hava i London förslösat frukterna av de utfattiga irländska arrendatorernas arbete.
  8. När vid upprepade tillfällen, under trycket av olidliga förhållanden, det utpinade folket spontant reste sig mot sina förtryckare, då undertrycktes dessa »uppror» med en grymhet som står utan motstycke i historiens hävder. Tänk på Cromwells och hans fromma generalers mordiska raider, på det planmässiga förstörandet av Irlands uråldriga kyrkor och andra dyrbara kulturens minnesmärken, massmorden å kvinnor, barn, åldringar och sjuka! Tänk på fältropet: To Hell or to Connaught! som till döden dömde varje katolik som vägrade att övergiva sina fäders jord i Leinsters och Munsters bördiga dalar för att lida hungerns kval på Connaughts karga heder!
  9. Vid världskrigets utbrott, då redan ett halvt krigstillstånd var rådande mellan Irland och England, proklamerade John Redmond det irländska folkets redliga vilja att, i glömska av århundradens förtryck, försvara det brittiska imperiet, och tiotusenden av Irlands bästa ungdom offrades på kontinentens slagfält. Men under det att Ulsters frivilliga fingo strida sida vid sida i egna regementen [ 96 ]och under egna banér, blevo Södra Irlands tappra söner förvägrade dessa dyrbara rättigheter; de bemöttes med misstroende och förakt, de blevo instuckna bland främmande regementen som inkasserade äran av deras bragder. Icke ens på det blodiga slagfältet, där de dock hävdade sina traditioner såsom världens yppersta krigare, underlät man att låta dem känna att de tillhörde en mindervärdig ras.

Nu kanske Ni förstår att engelsmännen ej gjort sig älskade i Irland!

Man tillvitar oss okunnighet, lättja, opålitlighet, slösaktighet; man påstår att vi alltid varit dryckeskämpar, slagskämpar, duellanter, som aldrig kunnat leva i fred inbördes, samt att vår krigföring varit behäftad med avskyvärda grymheter.

Men huru skall man begära att konst, vetenskap och lärdom skola kunna blomstra i ett land, där kyrkor och skolor brännas, där folket drives från gård och grund, där ungdomen växer upp i fattigdom och trasor?

Vem vill arbeta och spara då han aldrig vet vad morgondagen bär i sitt sköte?

Vem kan undra på att man söker sin tröst i bägaren, att man varken frågar efter sitt liv eller andras?

Då våra vänner engelsmännen tala om våra inbördes fejder kan man ej underlåta att erinra sig liknelsen om grandet och bjälken. Då Irland ännu var ett fritt land fingo engelsmännen oupphörligt stryk av romare, vikingar och fransmän, och sedan fortsatte de att slåss inbördes. Vad betydde de irländska klanhövdingarnas små skärmytslingar mot de oavbrutna fejderna mellan Englands baroner, mellan [ 97 ]engelsmän och walesare, engelsmän och skottar? Storbritanniens historia är skriven i broderblod ända till det adertonde seklets början.

Vårt befrielsekrig har varit behäftat med enstaka handlingar av grymhet, men det är varje krigföring. Vår militära underlägsenhet har framtvingat gerillakriget, som naturligtvis ej kan föras efter samma »korrekta» linjer som fältslag och luftbombardemang men som i stort sett är mänskligare, emedan det i vida mindre grad drabbar den fredliga befolkningen.

Att irländaren är »opålitlig» är kanske ej så underligt. Öppenhet och frimodighet äro klädsamma egenskaper hos en fri man men kunna näppeligen fordras av en slav.

Den irländska folksjälen är rik på gott och ont. Under århundraden av förtryck och misshandel har det goda aldrig fått komma till sin rätt men det onda fått riklig näring. Det folk som gjort oss till vad vi äro bör döma oss milt.

Traktaten av 1921 tillförsäkrade oss ett visst mått av politisk självständighet men icke det fullständiga oberoende för vilket vårt folk kämpat och lidit. För mången patriot hägrar fortfarande såsom ett framtidsmål Fristatens och Norra Irlands sammanslagning till en irländsk republik. Men så länge uppdelningen existerar fordra vi att England infriar sin förbindelse att genomdriva den gränsreglering, på vilken vi nu fått vänta under fyra år. Vi göra icke anspråk på nya territorier. Vad vi fordra är helt enkelt att gränslinjen i överensstämmelse med traktatens andemening bestämmes av den kommission, i vilken Fristatens regering äger en representant.

[ 98 ]Vår ärliga önskan är nu att få leva i fred inbördes och med våra grannar. Det skulle glädja oss om samma försonliga stämning kunde vinna insteg hos våra vänner i Ulster. En anspråkslös början kunde ju göras genom att från Belfasts husväggar avlägsna det fromma stridsropet

To Hell with the Pope!