Jorden rundt på åttio dagar/27

Tjugusjunde kapitlet.

Passepartout får, under en hastighet af tjugo mil i timmen, en lektion i mormonernas historia.

Natten mellan den 5 och 6 december for tåget genom en sträcka af omkring femtio mil i sydost; sedan gick det lika långt i nordost och närmade sig stora Saltsjön.

Passepartout steg ut så der klockan nio på morgonen på gångbron och hemtade frisk luft. Vädret var kallt, himmelen gråaktig, men det snöade ej. Solens skifva såg i tjockan ut som en ofantlig guldplåt och Passepartout satt just och räknade ut hvad den kunde vara värd i pund sterling, då han stördes i denna nyttiga sysselsättning genom att en person kom fram som såg mycket besynnerlig ut.

Denna person, som stigit på tåget vid stationen Elko, var en lång, mörkhyllt karl med svarta mustascher, klädd i svarta strumpor, svart hatt, svart väst, svarta benkläder, hvit halsduk och hundskinns-handskar. Det var klart att han var prest. Han spatserade från ena ändan af trainen till den andra och på dörren till hvarje vagn fästade han fast med munlack en skrifven lapp.

[ 195 ]Passepartout närmade sig en af lapparne och läste, att den hedervärde »äldste,» William Hitch, mormonsk missionär, ville begagna sig af sin närvaro på tåget N:o 48 att från klockan elfva till tolf i waggonen N:o 117 hålla ett föredrag öfver mormonismen, till hvilket han inbjöd alla gentlemen, som voro intresserade af att få närmare reda på hemligheterna i »de sista dagarnas heliges» religion.

— Jo, jag ska’ bestämdt vara med, sade Passepartout, som rörande mormonismen icke hade reda på mera än att månggiftet utgjorde grundvalen för det mormonska samhället.

Nyheten härom spridde sig fort bland passagerarne på tåget, som hade med sig omkring hundra resande. Af detta antal hade omkring trettio, lockade af det utlofvade föredraget, klockan elfva upptagit sofforna i vagnen N:o 117. Passepartout figurerade främst bland de trogna. Hvarken hans husbonde eller Fix hade ansett sig böra obeqväma sig.

På bestämd tid inträdde William Hitch och i en retad ton, liksom om han blifvit motsagd, röt han:

— Ja, men jag säger ändå jag, att Joe Smith är en martyr, att hans broder Hiram är en martyr och att unionsregeringens förföljelser mot profeterna skola göra Brigham Young till martyr också. Hvem vågar säga motsatsen?

Ingen vågade heller motsäga missionären, hvars exaltation kontrasterade med hans af naturen lugna ansigte. Men utan tvifvel förklarades hans ilska af det faktum, att mormonismen verkligen var utsatt för svåra pröfningar. Också har unionsregeringen lagt kapson på dessa fanatiker; regeringen hade gjort sig till herre i Utah och ställt territoriet strängt under unionens lagar [ 196 ]efter att ha häktat Brigham Young, anklagad for uppror och månggifte. Sedan dess har profetens lärjungar fördubblat sina ansträngningar och i afvaktan på handling hafva de i tal och skrift uppträdt emot kongressens fordringar.

Som man finner gjorde William Hitch i proselytism till och med på jernväg. Och så berättade han, höjande och sänkande rösten och vildt gestikulerande, mormonismens historia från den bibliska tiden: »huruledes i Israel en mormonsk profet af Josephs stam offentliggjorde den nya religionens tideböcker och testamenterade dem till sin son Morom; huruledes efter seklers förlopp en öfversättning af detta kostbara verk, skrifvet med egyptiska bokstäfver, blef gjord af Joseph Smith junior, farmare i staten Vermont, som uppträdde såsom profet 1825; huruledes slutligen en budbärare från himmelen uppenbarade sig för honom i en brinnande skog och öfverlemnade till honom Herrans tideböcker.»

I detta ögonblick aflägsnade sig några åhörare, som ej funno sig intresserade af missionärens historiska återblickar; men William Hitch fortsatte och berättade »huruledes Smith junior tillsammans med sin far, sina två bröder och några lärjungar grundlade de sista dagarnas heligas religion — en religion, som blifvit adopterad icke blott i Amerika, utan i England, Skandinavien och Tyskland och som räknar bland sina trogna både yrkesarbetare och annat folk; huruledes en koloni grundlades i Ohio; huruledes en kyrka blifvit uppförd till ett pris af tvåhundra tusen dollars och en stad uppbyggd i Kirkland; huruledes Smith blef en företagsam bankir och erhöll af en förevisare af mumier en papyrusrulle innehållande en berättelse, skrifven af Abraham och andra ryktbara egyptier.»

[ 197 ]Denna berättelse drogs så ut på längden, att åhörarnes antal glesnade till den grad, att knappt tjugo personer funnos qvar.

Men vår »äldste» bekymrade sig alldeles icke om det minskade antalet åhörare, utan omtalade med utförliga detaljer »huruledes Joe Smith slog vantarne i bordet 1837, huru hans ruinerade fordringsegare smorde in honom med tjära och rullade honom i dun; hur han några år derefter, mera hederlig och aktad än någonsin, dykte upp i Indépendance i Missouri och blef styrande chef i en blomstrande församling, som räknade icke mindre än tre tusen lärjungar, och hur han då förföljd af hedningarnas hat, måste fly till den amerikanska vestern.

Tio åhörare sutto ännu qvar och bland dem den hederlige Passepartout, som var blott öra. Han fick vidare veta »hurusom efter många förföljelser Smith uppträdde i Illinois och år 1839 grundlade på Mississippis strand Nauvoo-la-Belle, hvars befolkning uppgick till 25,000 själar, huru Smith blef mayor, öfverdomare och general en chef, huru han 1843 uppträdde som kandidat till presidentskapet i Förenta Staterna och slutligen hur han lockades i ett försåt i Carthago, blef kastad i fängelse och mördad af några maskerade personer.»

I detta ögonblick var Passepartout alldeles ensam i waggonen och den »äldste» spände ögonen i honom, gjorde honom kollrig med sitt prat och upplyste honom om, att två år efter Smiths mord hans efterträdare, den af Gud ingifne profeten Brigham Young, öfvergaf Nauvoo och slog sig ned vid Saltsjöns stränder och att der, i detta beundransvärda territorium, i detta bördiga land, på den väg som går genom Utah och på hvilken [ 198 ]utvandrare begifva sig till Californien, den nya kolonien tillväxte alldeles enormt, tack vare mormonismens grundsatser om månggiftet.

»Se, det är derför, tillade William Hitch, som kongressen är så afundsjuk på oss, det är derför, unionens soldater härjat och trampat ned Utahs fält, det är derför vår chef, profeten Brigham Young, blifvit fängslad emot all rättvisa! Skola vi falla undan för öfvermakten? Aldrig! Förjagade från Vermont, från Illinois, från Ohio, från Missouri, från Utah, skola vi nog finna något oberoende territorium, der vi skola slå upp vårt tält. Och ni, min trogna vän, tillade den »äldste» och slungade dervid vredgade blickar på sin enda åhörare, skall ni slå upp ert i vår fanas skygd?

— Nej, lyckas inte! sade Passepartout morskt och marscherade af i sin tur, lemnande den af djefvulen besatte predikaren qvar i öknen.

Under detta föredrag hade tåget gått med dugtig fart och vid half ett-tiden hade det uppnått nordvestra ändan af Saltsjön. Från denna punkt kunde man skåda detta stora inhaf, som också bär namnet Döda hafvet och i hvilket kastar sig en amerikansk Jordan. Den beundransvärda sjön, omgifven af vilda, skrofliga klippor, öfverdragna med hvitt salt, hade förr en betydligt större yta, men under tidernas lopp ha dess stränder höjt sig så småningom och ytan har blifvit mindre.

Saltsjön, omkring sextio mil lång och trettiofem mil bred, ligger på tre tusen åttahundra fots höjd öfver hafvet. Mycket olika Asphaltite-sjön, som ligger tolfhundra fot lägre, är dess salthalt betydlig och fisk kan ej lefva i dess vatten; fiskar som föras dit af Jordan, Weber och andra små vattendrag, dö snart, men det [ 199 ]är icke sannt, att vattnets täthet är så stor, att man ej kan dyka ned i det.

Landsbygden rundt omkring var ovanligt väl odlad, ty mormonerna förstå sig bra på jordbruksarbeten; lador och skjul för husdjuren, vidsträckta maisfält, frodiga ängsmarker, öfver allt häckar af vilda rosor, acacia och euphorbia — så skulle detta land se ut om sex månader, men nu var marken öfvertäckt med ett tunnt lager af snö.

Klockan tu stego passagerarne ur vid stationen Ogden. Tåget skulle ej fortsätta resan förrän klockan sex, så att mr Fogg, mrs Aouda och deras två följeslagare hade tid att begifva sig till de heligas stad på den lilla bibanan som går dit. Två timmar voro tillräckliga för att bese denna stad, som är alldeles amerikansk och som sådan bygd efter den för alla städer i Unionen antagna schamplunen: stora schackrutor med långa stela linier och »med räta vinklars sorgliga ängslighet», såsom Victor Hugo sagt. Grundläggaren af de heligas stad kunde ej emancipera sig från detta behof af symetri, som utmärker anglo-sachserna. I detta besynnerliga land, der menniskorna visserligen icke blifvit lika höga som institutionerna, göres allting i stor skala — städerna, husen, dumheterna.

Klockan tre promenerade de resande i staden, som är uppförd mellan bäcken Jordan och de närmaste utsprången af Wahsatch-bergen. Högst få kyrkor syntes till; bland monumentala byggnader lade man märke till profetens hus, »the Courthouse» och Arsenalen, vidare hus af blåaktigt tegel med verandor och gallerier omgifna af trädgårdar, inhägnade af acacier, palmer och johannisbrödträd. En mur af ler och kiselsten, uppförd år 1853, omgaf staden. Vid den förnämsta [ 200 ]gatan, den egentliga handelsgatan, sågos några hoteller, prydda med flaggor, bland andra »Lake Salt House.»

Mr Fogg och hans följeslagare tyckte inte att staden hade synnerligen stort antal invånare. Gatorna voro nästan öde, undantagande den som ledde till Templet, till hvilket de ej kommo förr än de passerat genom flera qvarter, som voro omgifna af pallissader. Qvinnorna voro mycket talrika, något som förklaras af sammansättningen af de mormonska familjerna. Man får emellertid icke tro, att alla mormoner lefva i månggifte. Man har sin fria vilja, men det bör anmärkas, att det är medborgarinnorna i Utah, som i synnerhet äro angelägna om att bli gifta, ty enligt landets religion tillåter ej den mormonska himmelen »dess ungkarlar af qvinnokönet» att disponera sina behag. Dessa stackars varelser sågo ej nöjda och lyckliga ut. Några af dem, utan tvifvel de rikaste, buro en liten öppen spens af svart siden och en anspråkslös schal. De andra voro klädda i indiskt bomullstyg.

Passepartout betraktade, i sin egenskap af ungkarl, ej utan en viss fasa dessa mormonskor, som voro bestämda, flera på en gång, att skapa en enda mormons lycka. Med sitt goda förstånd var det isynnerhet männen han beklagade. Det tycktes honom vara förskräckligt att ha så många damer på en gång att leda genom denna verldens jemmerdal, att föra dem så der truppvis ända in i det mormonska paradiset, med utsigt att hafva dem der för evigt i sällskap med den ärevördige Smith, sjelfva hufvudprydnaden i detta vällustens hem. Alldeles afgjordt kände han icke någon kallelse och han tyckte — kanske misstog han sig också — att medborgarinnorna i Saltsjöstaden kastade blickar på honom, som voro något litet oroväckande.

[ 201 ]Lyckligtvis blef hans vistelse i de heligas stad icke lång. Strax före klockan fyra voro de resande samlade vid bangården och intogo sina platser i kupén.

Ånghvisslan pep, men just som lokomotivet börjat gå fram på rälerna och satt någon fart i tåget hördes gälla rop af: stadna, stadna!

Det är inte lätt att stadna ett tåg, som kommit i gång. Den gentleman som skrikit var påtagligen en mormon, som kommit för sent. Han sprang så att han höll på att mista andan. Lyckligtvis för honom hade bangården inga grindar eller staket, hvarför han kastade sig in på banan, hoppade upp på sista vagnens stigbräde och kipande efter andan hamnade han på en soffa i vagnen.

Passepartout, som med deltagande följt dessa gymnastiska öfningar, betraktade noga den herrn som kommit för sent, för hvilken han lifligt intresserade sig då han fick veta, att det var en medborgare i Utah, som tagit till schappen efter en tråkig, huslig scen.

När mormonen fått andan tillbaka igen, dristade Passepartout artigt framställa den frågan till honom: hur många hustrur har ni, ni ensam? — ty af det sätt hvarpå han kommit kilande sin väg trodde Passepartout att han hade minst tjugo.

— En enda! svarade mormonen och sträckte förtviflad armarne mot himlen, en enda! men det är nog!