Linné i utlandet: vistelsen på slottet Hartekamp i Holland, besök i England och Frankrike. Det nya systemet och dess triumf
II.
Linné i utlandet: vistelsen på slottet Hartekamp i
Holland, besök i England och Frankrike. Det nya systemet
och dess triumf.
Den resande, som på 1870:talet inträder i den vackra biblioteksbygnaden i Amsterdams zoologiska trädgård, mötes i boksalen af ett porträtt i kroppsstorlek, föreställande en ung man i besynnerlig klädedrägt: kring lifvet en gördel, hvari på lapparnes manér hänga knif, nålar, snusdosa och andra smärre förnödenheter; halsen är blottad, på hufvudet sitter en rund hatt, lapphandskar fullända kostymen och i högra handen håller den af lifliga bruna ögon upplysta gestalten en blommande växt, invändigt röd och utvändigt hvit — Linnæa.
Nordens Venezia, Zuidersees drottning, det rika Amsterdam, har mycket att vara stolt öfver, liksom i allmänhet fallet är med hela det lilla landet, der allt med undantag af luften, molnen och stjernorna, är historiskt. Det lilla folket af fiskare och köpmän bevarade sin frihet gent emot en Filip II. Det blef med tiden vetenskapens adopterade fädernesland, Europas börs och verldshandelns stortorg. Det sträckte sin makt öfver Java, Sumatra, Hindostan, Ceylon, Nya Holland, Japan, Brasilien, Guyana, Goda hoppsudden, Vestindien och Newyork. Men bland de bleknade minnena från den politiska storhetens dagar glänser ännu hågkomsten af de vetenskapliga heroer, som här fostrats eller gästat. Ej länge sedan firade Spinozas fädernesland en jubelfest, det rustar sig nu ock att högtidlighålla erinringarna om den unge svenske botanist, som för nära halftannat sekel sedan i dessa trakter lade grunden till sitt verldsrykte. Bland alla de berömda främlingar som någon längre eller kortare tid vistats i Holland — vi behöfva blott anföra namnen Descartes, Bayle, Locke, Shaftesbury, Puffendorf och Thomasius — är dock Linné utan jemförelse den mest berömde och det fins heller ingen, hvars minne der så hålles i helgd som hans.
Att det ofvan nämnda literära palatset i den ståtliga zoologiska trädgården, hvilket innesluter en vald naturhistorisk boksamling, ett etnografiskt museum m. m., på utsidan företer i gyldene bokstäfver namnet C. von Linné, vid sidan af Buffon och andra vetenskapliga storheter, innebär ju ingenting annat än en hyllningsgärd, som man kunde vänta hvarhelst i verlden dylika inskrifter förekomma. Men öfverraskande är, att i hvardera af bygnadens båda uppgångar står Linnés byst och i bibliotekssalen intages hedersplatsen af den ofvan nämda oljetaflan, hvarjemte der fins en samling af icke mindre än fyrtio särskilda Linné-porträtt i litografi, fotografi o. s. v. På hyllorna stå hans verk, omfattande äfven hans flesta akademiska afhandlingar, men framför allt ett exemplar i praktband af hans berömda, i Amsterdam tryckta »Hortus Cliffortianus». För minnesdagens firande voro redan förliden sommar förberedelser i gång: en af Hollands vetenskapliga celebriteter skall hålla festtalet, och en utställning af Linnés arbeten kommer att anordnas. För att nämna en redan försiggången och alltjemt beståndande ärebetygelse åt »blomster- konungen» från Sverige, förtjenar det hågkommas att 1868 öppnades i närheten af Amsterdam en skola för trädgårdsanläggningar, hvilken bär namnet Linnæus. Den har ett årligt statsanslag af 3000 gulden och ett provinsunderstöd af 2000; kursen är treårig.
Att man inom den till universiteten hörande holländska literaturen måste påträffa åtskilliga uttalanden om Linné, är lätt att förstå. Så t. ex. redogöres för Linnés promotion i Harderwijk samt för hans förbindelser med holländska lärde i Geschiedenis van de voormalige Geldersche Hoogeschool door Hermannus Bouman (Utrecht 1847), men äfven under den allra senaste tiden hafva holländarne skrifvit monografier öfver den ryktbare svenske gästen. Detta har varit fallet både i innevarande årtionde och ett föregående. Sålunda innehåller Hollands förnämsta literära tidsskrift, De Gids, i årgången för 1875, en utförlig uppsats om Linné af professor Rauwenhoff i Utrecht, författad egentligen med anledning af Gistels 1873 utgifna arbete, men dock ej i saknad af rätt intressanta originalnotiser, till hvilka vi längre fram återkomma. Och detta är icke den ende Utrechtprofessor som i nyare tid egnat sin penna åt ämnet. Den i Groningen utgifna periodiska skriften Album der Natur innehöll 1859 en afhandling af zoolog. professor J. van der Hoeven i Utrecht »Het leven en werken van Linneus». Äfven må nämnas, att en i Haarlem utkommande populär illustrerad tidskrift för allmän bildning och konst: Elk wat wils kennis en kunst meddelade 1872 en af porträtt åtföljd lefnadsteckning öfver Linné.
Vi återgå imellertid nu till föremålet för alla dessa nutida hyllningar, sådan han i verkligheten i april 1735 anträdde sin utländska resa. Från Falun genom de sydliga svenska provinserna styrdes kosan till Helsingör. I förbifarten besökte Linné sin födelseort, der han nu saknade sin moder, som föregående år aflidit. Öfver Traveminde och Libeck anlände han till Hamburg och emottogs der med mycken artighet af rådssekreteraren Spreckelsen, känd såsom en kunnig man, hvilken var varmt intresserad af naturhistorien och stod i brefvexling med de mest betydande naturforskare. Öfver hans namn har i följd af en förvexling en anstrykning af löjlighet kommit att hvila. Det berättas nämligen af Linnés äldre biografer, Stöver och Hedin, så väl som af den senaste, Gistel, att Spreckelsen hade bland sina naturhistoriska samlingar ett uppstoppadt skinn af en orm, som troddes hafva haft sju hufvuden, hvilka alla i bästa ordning voro fästade vid skelettet. I Linnés egenhändiga anteckningar upp- gifves dock att det var i hamburgborgmästaren Johann Anderssons och dennes broders museum, som hydran med de sju hufvudena befann sig. Öfvertygad att naturen icke gör någon så stor afvikelse från sin regelbundna gång, ville icke endast Linné sjelf här öfvertyga sig om ett slags bedrägeri på naturens bekostnad, utan äfven derom öfvertyga andra. Han blef införd i naturaliekabinettet, och vid en undersökning af det förmenta vidundret fann han att man till det naturliga hufvudet af en orm på hvardera sidan fogat trenne falska hufvuden, som blott af en kännares öga kunde urskiljas.
Upptäckten var fatal icke blott för borgmästaren, utan äfven för Linné. Hydran hade betraktats såsom en synnerlig dyrbarhet, och det sällsamma djuret tjenade till och med till underpant för 10,000 mark — nu var det kanske knapt värdt 100. Men skammen och skadan föllo icke på bedragaren, utan på den bedragne. Derför uppstod stor förlägenhet, och efter många öfverläggningar fordrades af Linné lagliga bevis, att ormen icke vore något under. Sanningen och dess försvarare hotades härigenom tydligen af den tyska advokatyrens konstgrepp. Under dessa förhållanden fick Linné af en doktor Jänisch det vänskapliga rådet att han så fort som möjligt borde söka att komma ifrån den fria riksstaden. Linné följde anvisningen och yttrade sedan: »I Hamburg har jag haft blott en enda vän, det var doktor Jänisch.»
Så började Linnés resa med äfventyr och oväntade tilldragelser, och han måste, enligt sitt eget uttryck, »för att undvika Anderssönernas hämd», hufvudstupa lemna den stad, åt hvars trädgårdar och museer han fröjdat sig inemot en månad, egentligen längre än hans finanser det tilläto.
Till Amsterdam for nu Linné sjövägen och uppehöll sig en veckas tid i den stora staden, för att se på den prakt och omkostnad, som här voro nedlagda, hvarefter han fortsätter färden till Harderwijk i Geldern. Väl hade medicinen för honom hittills blott varit ett bistudium, men den afhandling om orsakerna till frossan, särskildt i hans fädernesland (»Hypothesis nova de febrium intermittentium caussa», tryckt i Harderwijk), hvilken han försvarade vid det holländska lärosätet den 23 juni 1735, vitnade dock om hans originalitet också på detta område, i det han sökte sjukdomens hufvudorsak i det lerhaltiga dricksvattnet. Äfven i muntliga förhör hade han inför fakulteten i Harderwijk bestått profvet, och den 24 juni promoverades han till medicine doktor.
Hufvudändamålet med den långa resan var alltså vunnet. Enligt sin blifvande svärfaders råd, borde Linné efter erhållen doktorsgrad återvända till Sverige, för att bosätta sig som praktiserande läkare. Han ville dock icke lemna Holland, utan att först lära känna dess förnämsta märkvärdigheter och förnämsta lärde.
Särskildt måste det hafva legat honom om hjertat att få se de stora blomstersamlingarna. Den tiden var väl redan förbi, då man i Holland idkade blomsterodling med ett slags monomani och betingade fabelaktiga summor för i synnerhet sina tulpaner, som voro döpta med dussintals namn efter generaler, målare, fåglar, strömmar, städer och skalder — den tiden, då löken till tulpanen »Admiral Lievkenshoek» såldes för 4,400 gulden och »Semper Augustus» för 13,000 gulden. Det var kring medlet af sjuttonde århundradet, som man spekulerade i blommor och framför allt i tulpaner liksom i statspapper. Man sålde för oerhörda summor, hvad man icke hade i handom att leverera på en viss dag, och på detta sätt afyttrades många flera tulpaner, än Nederländerna i sin helhet hade att uppvisa. I en enda stad lär saluvärdet uppgått till tio millioner gulden, och en köpman i Amsterdam skall på sådan handel hafva inom fyra månader förtjenat omkring 68,000 gulden. Säljarne hade aldrig egt hvad de utbjödo, och köparne fingo icke se det, men slutligen begaf det sig, att åtskilliga köpare vägrade betala hvad de aldrig bekommit, och häraf uppstodo helt naturligt vissa rättegångar. Regeringen bestämde att dessa skulder skulle betraktas som andra och lagligen indrifvas. Då föll med ens priset på »Semper Augustus» till femtio gulden, och den skandalösa handeln upphörde.
Äfven på Linnés tid, såsom ännu i dag, utmärkte sig dock holländarne genom kärlek till blommor. De rika köpmännen egde anläggningar, der växter från verldens alla trakter odlades. I synnerhet var detta, såsom ännu, fallet kring Haarlem och Amsterdam. Efter ett kort besök i dessa städer, dit han imellertid snart skulle komma att återvända, begaf sig Linné till landets äldsta lärdomssäte, som under innevarande årtionde firat sitt 300:årsjubileum. Till sin grundläggning närmast Leiden kommo universiteten i Franeker (1585), i Groningen (1614), i Utrecht (1638) och Hardervijk (1648). Som minne af Linnés promotion i Harderwijk stod länge hans byst uppstäld i dervarande botaniska trädgård, men universitetet i Harderwijk liksom i Franeker är numera upphäfdt.
Med Linnés reskassa var det vid hans ankomst till Leiden illa bestäldt. Han nödgades hyra sig ett vindsrum och lefva på det torftigaste sätt. Imellertid sökte han skaffa sig bekanta och vänner, och han fann dem äfven. Bland dessa var Johan Fredrik Gronov, såsom Linné uttrycker sig, den kuriösaste. Då Linné besökt honom, fick han ett genbesök, hvarvid Gronov erhöll del af hans Systema Naturæ i manuskript. Gronov föll i förvåning öfver denna skrift och begärde att på egen bekostnad få förlägga den samma, hvarpå tryckningen begyntes. Det var dock visserligen intet stort ekonomiskt vågspel, ty denna öfversigt af naturens tre riken utgjorde i tryck blott 14 foliosidor, men den lade dock i dagen författarens förvånansvärdt rika ande, den var hörnstenen till hela bygnaden, hvilken arkitekten sedermera uppförde i skön symmetri och som genom främmande konstnärer blifvit ytterligare förstorad. Det var denna skrift Linné inledde med de berömda, enkelt storartade orden: »Jag såg skuggan af det högsta väsendet skrida förbi mig, och jag intogs af vördnad och beundran. Jag letade efter dess spår i sanden — hvilken kraft, hvilken vishet! Jag såg djuren vara till endast genom växterna, växterna genom de liflösa partiklarna, och dessa åter bildade jorden. Jag såg solen och stjernorna utan tal hänga fria i rymden, hållna i handen af varelsernas varelse, det stora mästerstyckets konstnär.» Efter denna höga början, som vitnar om, huru Linné insåg sin kallelse, ingår han i det speciela af naturens riken och skildrar i enkla, träffande drag hvarje rikes egenheter och de särskilda naturkropparna, åt hvilka han anvisar en tillbörlig plats i tingens eviga ordning.
Man har i nyare tid — anmärker Agardh i sin minnesteckning af Linné — bemödat sig att upptäcka fel i detta arbete. Man har önskat att kunna förstöra äfven sjelfva grundlinierna deraf, för att kunna gifva sig sjelf äran af det snille, som frambragt det, men förgäfves. Grunddragen äro outplånliga, som den natur de tecknat, och i alla tider skall detta arbete blifva naturforskarens gyllene bok. Väl finnes mycket att dervid förbättra, Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/34 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/35 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/36 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/37 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/38 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/39 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/40 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/41 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/42 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/43 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/44 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/45 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/46 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/47 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/48 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/49 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/50 som fick komma in att kyssa sin store informators hand, med ett bedröfligt vale, då den svaga gubben hade ännu så mycket krafter, att han förde Linnæi hand till sin mun och kyste den tillbaka, sägande: »Jag har lefvat min tid och mina år, samt gjort hvad jag förmått och kunnat. Gud bevare dig, för hvil ken allt detta återstår. Det verlden af mig äskat, har hon fått, men hon äskar långt mera ändå af dig, Farväl min kära Linnæus.» Tårarna tilläto ej mera, och då Linnæus var hemkommen i qvarteret, sände han honom ett präktigt exemplar af sin kemi.
Således förnöttes lefnaden i Leiden till våren, då Linnæus får spörja hemifrån, att en hans vän sökte vinna hans käresta hos hans svärfader. Då skyndar Linnæus på resan, men fastnar i en svår frossa, för hvilken han likväl blifver kurerad af van Svieten, men fastnar i recidiv med kolera som brutit honom om halsen, derest icke dr van Svieten haft så mycken möda ospard. Ändtligen blef Linnæus frisk, och den förtörnade Clifford kommer då in att se Linnæus, beder honom följa sig på en natt till sin trädgård, föreställer honom äfventyret att resa så matt som han nu vore, tillbjuder honom sitt förra sälla vivre, med hästar på stall och att promenera då honom behagade, samt en dukat hvar dag han hos honom ville vistas. Linnæus blef qvar några veckor och åtnjöt allt detta goda, dock såg han aldrig sin helsodag, förrän han valedicerat Holland och kommit in i Brabant, då hans kropp blef liksom förnyad af luften.
Så snart Linnæus kommit till Paris, blef han levererad af den gamle professor Anton de Jussieu, hvilken var dagligen sysselsatt med praxis medica, till dennes broder, demonstrator plantarum, Bernhard de Jussieu. Här blef Linnæi göromål att genomgå den vackra trädgården, att se herbarier samt d’Isnards samling af böcker i botaniken. Bernhard de Jussieu anstälde resor åt Fontainebleau och Bourgogne endast för att visa Linnæus de vackraste växter, som finnas omkring Paris, i följe med La Serre, då Linnæus hade fri resa, och Bernhard de Jussieu tjenade honom dagligen. Den 14 Juni anhöll Linnæus hos då varande præses Du Fay att pro hospite få bese vetenskapsakademien, då han efter sessionen blef antydd att något dröja, och derpå fick veta att akademien antagit honom till korrespondent[1]. Du Fay föreslog om icke Linnæus hade lust att blifva fransman, derest akademien toge honom till membrum med årlig pension, men högre hog drog honom till sitt fädernesland.
Sedan Linnæus sett slottet Versailles, landet omkring Paris, biblioteken, museum, herbarier och Reaumurs samlingar, under hvilken tid han hos Jussieu'erna hade mest dagligen fritt vivre, tänkte han på hemresan. Ty Linnæi göromål var ej att lära franska seder och utländska språk, eftersom han höll före, att tiden på intet sätt dyrare köpes, än då man reser utomlands endast för språkens skull. Visst var det, att Linnæi tid icke tillstadde honom exkolera språken; men så var ock att märka, det hans geni var så alldeles intet för språk, att han hvarken lärde engelska, eller fransyska, eller tyska, eller lapska, ja, icke en gång holländska, fast han hela 3 åren vistades i Holland; icke desto mindre kom han allestädes fram väl och lyckligen. Sedan Linnæus således sett det märkvärdigaste i Paris, far han till Rouen, och seglar derifrån med en strykande vind och storm till Kattegat, der vinden straxt vänder sig åt Sundet, och Linnæus landstiger vid Helsingborg, hvarifrån han reser att besöka sin ålderstigne fader i Stenbrohult, och efter några dagars hvila begifver sig till Falun, der han finner sin käresta vänta hans hemkomst. Linnæus får nu formell förlofning, hvarpå han reser till Stockholm, att der söka sin vidare fortyn.
- ↑ 1762 skrifver Linné i sin dagbok med berättigad stolthet: »Franska vetenskapsakademien har frihet kalla 8 utländska ledamöter. Efter den frånfallne store astronomen Bradley invoteras den 8 December arkiater Linné. Denna heder räknas bland de lärde för den största och har aldrig tillförene händt någon svensk».