Mysteriet i öknen/Kap 05

←  Överfall

Mysteriet i öknen av Arthur Conan Doyle Översättare: Tom Wilson Ökenritten

Ett sista villkor  →

V.
ÖKENRITTEN

Kamelerna, somliga bruna och somliga vita, knäböjde i en lång rad; deras tuggande käkar rörde sig rytmiskt från den ena sidan till den andra, och deras behagfullt uppburna huvud vredo sig åt höger och vänster på ett affekterat, självmedvetet sätt. De flesta voro vackra djur, äkta arabiska travare med de spensliga lemmar och fint svarvade halsar, som utmärka fullblodet; mien bland dem förekommo även några av de trögare och klumpigare djuren, med oryktad hud, vanställd av de svarta ärren efter gamla inbrända märken. Dessa voro lastade med rövarnes proviant — durrakorn — och vattensäckar, men det dröjde icke länge, förrän deras packning hade blivit fördelad på de andra och plats beredd för fångarna. Ingen av fångarna hade blivit bunden med undantag av mr Stuart; ty araberna, som förstodo, att han var präst, och voro vana att förbinda religion och våldsamhet med varandra, hade betraktat hans vilda utbrott såsom någonting helt naturligt och ansågo honom nu som den farligaste och mest tilltagsne bland sina fångar. Hans händer sammanbundos därför med ett flätat kamelgrimskaft; men de andra, dragomanen och de två sårade negersoldaterna inbegripna, tillätos sitta upp utan andra försiktighetsmått mot deras rymning, än det som låg i deras kamelers tröghet. Under skrik av männen och bölande av kamelerna tvingades nu dessa på benen, och det långa stretande tåget satte sig i rörelse, med ryggen vänd mot floden och ansiktet mot det glittrande, violetta diset, som insvepte den ofantliga, sköna, skräckinjagande öknen med sina tigerränder av svarta klippor och gyllene sand.

Ingen av de vita fångarna, med undantag av överste Cochrane, hade någonsin förr suttit på en kamel. Då de tittade ned, tyckte de, att avståndet till marken var förskräckligt, och de besynnerliga gungande rörelserna jämte sadelns osäkerhet skrämde dem och skaffade dem kväljningar. Men bristen på yttre bekvämlighet glömdes helt och hållet i stormen av bittra tankar inom dem. Vilken avgrund gapade icke mellan deras gamla och deras nya liv! Och ändå, huru korta voro icke tiden och rummet, som skilde dem ät! För mindre än en timme sedan hade de stått på toppen av denna klippa och skrattat och pratat eller knotat över hettan och flugorna och tagit illa vid sig för små obehag. Headingly hade hållit ett hyperkritiskt föredrag över landskapets färgtoner. De kunde icke glömma hans egen färgton, där han nu låg med kinden mot den svarta stenen. Sadie hade pladdrat om dräkten från damskräddarna och parisiska garneringsgrannlåter. Nu klängde hon sig, halvt vansinnig, fast vid bommen på en träsadel, och för hennes fantasi stod självmordet som en röd hoppets stjärna. Humanitet, förnuft, skäl — allt var borta, endast det råa våldets förödmjukelser voro kvar. Och under allt detta låg därnere vid den andra klippudden deras ångare och väntade på dem — deras salong med det vita duktyget och de glittrande glasen, den senaste romanen och londontidningarna. Till och med den minst fantasirika av dem kunde se det så tydligt: det vita soltältet, mrs Schlesinger med sin gula solhatt, mrs Belmont, halvliggande i segelduksstolen. Där låg den nästan inom synhåll för dem, denna lilla flytande från hemmet avbrutna spån, och vart och ett av kamelernas tysta, klumpiga steg förde dem allt hopplösare bort därifrån. Ännu i dag på morgonen, huru välvillig hade icke Försynen tyckts dem, huru behagligt livet — litet vardagligt kanske, men så lugnt och stilla! Och nu!

De röda huvudbonaderna, de rutiga blusarna och de gula skodonen hade redan upplyst översten om, att dessa män icke voro några kringströvande rövare, utan en trupp av kalifens stående armé. Och medan de nu redo över öknen, visade de, att de hade den stränga disciplin, som deras yrke krävde. En engelsk mil i förväg och långt ut på vardera flanken redo deras spejare, dykande upp och ner bland de gula sandkullarna. Ali Wad Ibrahim anförde karavanen, hans kortväxte, undersätsige underbefälhavare red sist. Tåget var ett par hundra meter långt, och i mitten befann sig den lilla gruppen av modlösa fångar. Intet försök gjordes att skilja dem åt, och mr Stephens lagade snart att hans kamel kom emellan de båda damernas.

»Var inte så bedrövad, miss Adams», sade han. »Det här är en oförsvarlig våldshandling, men det är inte möjligt annat än att myndigheterna komma att ställa saken till rätta. Jag är övertygad om, att vi endast komma att bli utsatta för ett tillfälligt obehag. Om inte den skurken Mansur varit, skulle ni aldrig behövt visa er.»

Det var upprörande att se den förvandling, som hade försiggått med den lilla Bostondamen, ty hon hade på en timme krympt ihop till en gammal gumma. Hennes brunhylta kinder hade sjunkit in, ögonen glänste vilt ur sina djupa, av mörka ringar omgivna hålor. Hennes förskrämda blickar riktades oupphörligt på Sadie. Det måste bestämt finnas någon räddningsängel, som endast kan samla sina bästa skatter i ögonblick av olycka och undergång på livets hav. Ty här gingo nu alla dessa världsbarn sitt sorgliga öde till mötes, och redan hade tanklöshet och själviskhet vikit från dem, och var och en tänkte endast på och ängslade sig för de andra. Sadie tänkte på sin tant, tanten tänkte på Sadie, männen tänkte på kvinnorna, Belmont tänkte på sin hustru — och därpå tänkte han också på någonting annat, och han sporrade sin kamel med hälen, tills han kom alldeles inpå miss Adams.

»Jag har någonting åt er», viskade han. »Vi kanske snart bli skilda åt, så att det är bäst att vi vidtaga våra anordningar.»

»Skilda åt!» jämrade sig miss Adams.

»Tala inte högt, den förrädiske Mansur kan förråda oss igen. Jag hoppas, att det inte måtte bli så, men omöjligt är det inte. De kunna till exempel besluta sig för att göra sig av med oss män och behålla er.»

Miss Adams ryste.

»Vad skall jag göra? För Guds skull, säg mig, vad jag skall göra, mr Belmont! Jag är en gammal kvinna, jag har mitt liv bakom mig. Men Sadie jag blir alldeles galen, då jag tänker på henne. Där sitter hennes mor hemma och väntar på henne, och jag …»

Hon knäppte ihop sina smala händer i sina ångestfulla tankar.

»Stick ut handen under er dammkappa», sade Belmont, i det han lät sin kamel stryka tätt intill hennes. »Fatta stadigt i den! Så där ja! Göm den nu i er klänning, och ni skall alltid ha en nyckel som öppnar vilken dörr som helst.»

Miss Adams kände, vad det var han hade smugit i hennes hand, och ett ögonblick stirrade hon häpen på honom. Därpå knep hon ihop läpparna och skakade ogillande på huvudet. Men hon gömde i alla fall den lilla pistolen och fortsatte ritten med sina tankar i vild förvirring. Kunde detta verkligen vara hon, Eliza Adams från Boston, vars enkla, lyckliga liv hittills hade svängt mellan det bekväma hemmet vid Commonwealth Avenue och Tremonts presbyterinnska kyrka? Här satt hon nu uppretad på en kamel, med handen på en pistolkolv och inom sig övervägande det berättigade i ett mord. O, du lömska, illistiga, förrädiska liv, huru skola vi någonsin kunna lita på dig? Visa oss ditt hotfullaste ansikte, och vi kunna möta det, men det är, då du är som ljuvast och inställsammast, som vi ha mest att frukta av dig.

»I värsta fall, miss Sadie, kommer det endast att bli en fråga om lösen», sade mr Stephens talande mot sin egen övertygelse. »För övrigt befinna vi oss ännu alldeles inpå Egypten, långt ifrån dervischernas land. Det blir säkert en kraftig förföljelse. Ni får inte tappa modet, ni måste hoppas på det bästa.»

»Jag är inte rädd, mr Stephens», sade Sadie och vände mot honom ett likblekt ansikte, som motsade hennes ord. »Vi äro alla i Guds hand, och han skall säkert inte vara grym mot oss. Det är lätt att tala om att tro på honom, då allting går bra, men nu är den rätta prövostunden. Om han finnes däruppe i den blå himmeln …»

»Ja, det gör han», sade en röst bakom dem.

Det var prästen från Birmingham, som hade slutit sig till dem. Hans bundna händer klamrade sig fast vid sadeln, hans feta kropp svängde på ett farligt sätt från den ena sidan till den andra vid varje kamelens steg. Flugorna svärmade kring det blödande såret i hans ben, och den heta ökensolen brände hans bara huvud, ty han hade förlorat både hatt och parasoll under handgemänget. En börjande feber målade röda fläckar på hans fylliga bleka kinder och tände glans i hans bruna oxögon. Han hade alltid förefallit sina medresande som en tämligen plump och simpel person. Nu hade denna sorgens bittra läkedryck förvandlat honom. Han var renad, förandligad, upphöjd. Han hade fått en sådan lugn kraft, att de andra kände sig starkare, då de sågo på honom. Han talade om liv och död, om det närvarande och deras hopp för det kommande; och i deras olyckas svarta moln började visa sig en gyllene rämna eller ett par. Cecil Brown ryckte på axlarna, ty han kunde icke på ett ögonblick byta bort sitt livs övertygelser, men de andra, till och med Fardet, fransmannen, blevo rörda och styrkta. De togo alla av sig hattarna, då han bad. Därpå gjorde översten en turban av sin röda cummerbund^[1] och påyrkade enträget, att mr Stuart skulle bära den. Med sin europeiska vardagsdräkt och sin prunkande huvudbonad liknade han en man, som har klätt ut sig för att roa barn.

Nu kom även törstens dova, oavlåtliga, olidliga plåga till den värkande tröttheten, som framkallades av kamelernas rörelser. Solen sken på dem med sina stickande strålar, som därpå studsade tillbaka från den gula sanden, och den stora slätten skimrade och glödde, tills det kändes, som om de redo över en avsvalnande yta av smält metall. Deras läppar voro sönderspruckna och förtorkade, deras tungor voro som läderbitar. De läspade så besynnerligt, då de talade, ty det var endast vokalljuden de kunde få fram utan ansträngning. Miss Adams hade låtit sitt huvud sjunka mot bröstet, och den stora hatten dolde hennes ansikte.

»Tant svimmar, om hon inte får vatten», sade Sadie.

»Ack, mr Stephens, finns det ingenting vi kunna göra?»

De närmast ridande dervischerna hörde alla till baggarastammen, utom en neger, en klumpig figur med koppärrigt ansikte. Uttrycket i hans drag föreföll godmodigt i jämförelse med hans arabiska kamraters, och Stephens dristade sig att vidröra hans armbåge och peka först på hans vattensäck och sedan på den utmattade damen. Negern skakade häftigt på huvudet, men kastade samtidigt en menande blick på araberna, som om han velat säga, att om det inte hade varit för dem, skulle han ha handlat annorlunda. Därpå lade han sitt svarta pekfinger på bröstet.

»Tippy Tilly», sade han.

»Vad är det?» frågade översten.

»Tippy Tilly», upprepade negern med sänkt röst, som om han ville, att endast fångarna skulle höra honom.

Översten skakade på huvudet.

»Min arabiska är inte mycket värd. Jag vet inte, vad han säger», sade han.

»Tippy Tilly. Hicks Pascha», upprepade negern.

»Jag tror, att karlen är vänligt stämd mot oss, men jag förstår honom inte riktigt», sade Cochrane till Belmont. »Tror ni han menar, att hans namn är Tippy Tilly och att han har dödat Hicks Pascha?»

Negern visade sina stora vita tänder, då han hörde sina egna ord upprepas.

»Aiva», sade han. »Tippy Tilly — bimbaschi Mormer — bom!

»För tusan, nu har jag det!» utropade Belmont. »Han försöker tala vårt språk. Tippy Tilly skall föreställa 'egyptiskt kavalleri'. Han har tjänat vid egyptiska artilleriet under 'bimbaschi' Mortimer. Han blev tagen till fånga, då Hicks Pascha besegrades och han måste bli dervisch för att rädda sitt skinn. Inte sant?»

Översten sade några ord på arabiska och fick ett svar, men två av araberna närmade sig, och negern skyndade på kamelens steg och lämnade dem.

»Ni har fullkomligt rätt», sade översten. »Karlen är vänligt stämd mot oss och skulle hellre vilja kämpa för kediven än för kalifen. Jag vet inte, att han kan vara oss till någon nytta, men jag har varit i värre klämma än den här och kommit ur den. Vi äro ju i alla fall inte längre bort än att man kan förfölja våra tillfångatagare, ja till och med om två dygn är det inte för sent.»

Belmont anställde en beräkning av saken på sitt tröga och betänksamma sätt.

»Det var vid tolvtiden vi voro på berget», sade han. »Man skulle bli orolig på ångbåten, om vi inte hade kommit tillbaka klockan två …»

»Ja», avbröt översten, »det skulle bli vår lunchtimme. Jag kommer ihåg, att jag sade till om, att då jag kom tillbaka, ville jag ha … O, min Gud, det är bäst att inte tänka på det!»

»Kaptenen var en sömnig gammal kruka», återtog Belmont, »men jag har absolut förtroende för min hustrus raskhet och beslutsamhet. Hon har nog inte givit sig, förrän man gjort allarm. Antag, att de vände om två och trettio, då skulle de vara vid Halfa klockan tre, ty de hade strömmen med sig. Hur lång tid sade man, att det tar att få ut kamelkåren?»

»Låt oss säga en timme.»

»Och en timme för att få dem över floden. De skulle då ha varit vid Abusirklippan och tagit upp våra spår vid sextiden. Sedan är det en ren kapplöpningsfråga. Vi ha endast fyra timmars försprång, och somliga av kamelerna äro mycket uttröttade. Ännu kunna vi bli räddade, Cochrane!»

»Några av oss kanske. Inte väntar jag att få se prästen vid liv i morgon och inte miss Adams heller. Ingendera är skapad för sådana här saker. Vidare måste vi komma ihåg, att de där gynnarna ha för vana att mörda sina fångar, når de se, att det finns en utsikt för dem att undkomma. Hör på, Belmont, ifall ni kommer tillbaka till England och inte jag, skall ni vara god och ordna en inteckningsaffär åt mig.»

De fortsatte ritten tätt intill varandra, fördjupade i affärens detaljer.

Den vänlige negern, som hade talat om sig själv såsom Tippy Tilly, hade lyckats smyga ett i vatten doppat tygstycke i mr Stephens’ hand, och miss Adams hade fuktat sina läppar därmed. Till och med dessa få droppar hade givit henne nya krafter, och nu, då den första förkrossande skräcken hade gått över, började hennes sega, spänstiga yankeenatur åter ta ut sin rätt.

»De här människorna se inte ut som om de ville göra oss något ont, mr Stephens», sade hon. »Jag tror bestämt, att de ha en religion, sådan den nu är, och att vad som är synd för oss också är synd för dem.»

Stephens skakade tyst på huvudet. Han hade sett åsnepojkarnas död, men det hade icke hon.

»Kanske äro vi sända för att leda dem in på en bättre väg», sade den gamla damen, »kanske äro vi särskilt kallade till att verka gott bland dem.»

Hade det icke varit för den oro hon kände för sin brorsdotters skull, skulle hon ha varit i stånd att triumfera över utsikten att få evangelisera Khartum och förvandla Omdurman till en liten väl dränerad och med breda avenyer försedd kopia av en stad i Nya England.

»Vet ni vad jag tänker på hela tiden?» sade Sadie. »Ni kommer ihåg templet, som vi sågo — när var det? Kors, det var ju i morse!»

Alla tre uppgåvo ett utrop av förvåning. Ja, det var verkligen i morse, men det föreföll dem som en mycket, mycket avlägsen och dunkel händelse i deras liv, så ofantlig var förvandlingen, så nya och överväldigande de tankar, som hade kommit emellan. De redo tysta, uppfyllda av betraktelser över denna tidens sällsamma utvidgningsförmåga, tills slutligen Stephens påminde Sadie om, att hon icke hade talat till punkt.

»Javisst; det var inristningarna på tempelväggarna, som jag tänkte på. Kommer ni ihåg den ömkliga raden av fångar, som släpades fram till den store konungens fötter — hur eländiga de sågo ut bland krigarna, som ledde dem? Vem kunde tänka sig, att inom tre timmar samma öde skulle drabba oss? Och mr Headingly …»

Hon vände bort ansiktet och började gråta.

»Lägg det inte så mycket på sinnet, Sadie», sade hennes tant; »kom ihåg vad pastorn sade alldeles nyss, att vi allesammans äro i Guds hand. Vart tror ni att vi ta vägen, mr Stephens?»

Den röda kanten av hans Bædeker stack ännu upp ur juristens ficka, ty deras tillfångatagare hade icke ansett det löna mödan att taga den. Han tittade ned på den.

»Om man bara låter mig behålla den här, skall jag se efter några saker, då vi rasta. Jag har en allmän föreställning om trakten, ty jag ritade en liten karta över den häromdagen. Floden rinner från söder till norr, så att vi måste nu färdas nästan rakt västerut. Jag förmodar, att de voro rädda att bli förföljda, om de hölle sig för nära Nilstranden. Jag kommer ihåg, att det finns en karavanväg, som löper parallellt med floden, ungefär sjuttio engelska mil inåt landet. Den passerar en rad av källor. Den mynnar ut vid Assiut, om jag minns rätt, på den egyptiska sidan. På andra sidan leder den bort till dervischtrakten, så att det är möjligt, att …»

Han avbröts av en högljudd, gäll röst, som plötsligt bröt ut i en ström av brådstörtade ord, ord utan mening, som ivrigt slungade ut vredgade utrop och dåraktiga upprepningar. Den röda färgen på mr Stuarts kinder hade mörknat till purpur, hans ögon voro uttryckslösa men lyste som glödkol, och han pladdrade, pladdrade hejdlöst, medan han fortsatte sin ritt. Ömsinta moder natur! Hon vill ej, att hennes barn skola misshandlas alltför grymt. »Detta är för mycket, säger hon, »det sårade benet, de spruckna läpparna, det ångestfulla, trötta sinnet. Gå bort för en stund, själ, tills din kropp blir en lämpligare bostad.» Och så lockar hon själen in i feberyrselns Nirvana, medan de små cellarbetarna knåpa och knoga därinne för att få allting i bättre skick till själens hemkomst. Då man ser den slöja av grymhet, som naturen bär, skall man försöka titta genom den, och man uppfångar då stundom skymten av ett mycket trevligt och vänligt ansikte där bakom.

Araberna sågo betänksamma ut vid detta plötsliga utbrott från prästmannen, ty det gränsade till vansinne, och vansinne är för dem någonting fruktansvärt och övernaturligt. En av dem red fram och talade med emiren. Då han kom tillbaka, sade han någonting till sina kamrater, och två av dem togo plats på ömse sidor om prästens kamel för att hindra honom att falla av. Den vänskapligt sinnade negern red fram till översten och viskade till honom.

»Vi komma snart att rasta, Belmont», sade Cochrane.

»Gudskelov! Då få vi kanske vatten. Så här kan det inte längre fortgå.»

»Jag har sagt till Tippy Tilly, att om han kan hjälpa oss, ska vi göra honom till en 'bimbaschi', då vi komma tillbaka till Egypten. Jag tror, att han är villig nog, om han bara hade någon förmåga … Nej men se, Belmont, bakom er, åt floden till!»

Deras väg, som hade gått över sandbeströdda höjder med skrovliga, svarta åsar, där man knappast kunde anse det möjligt för en kamel att klättra upp, vidgade nu ut sig till en hård, vågformig slätt, tjockt betäckt med runda kiselstenar och gående i böljor ända till de violetta bergen vid horisonten. De långa, bruna, kiselströdda kurvorna voro så regelbundna, att de liknade en jättelik flodvågs mörka dyningar. Här och där stack en liten rugge stripigt, grönt kamelgräs upp mellan stenarna. Bruna slätter och violetta berg det var allt vad de sågo framför sig. Bakom dem lågo de svarta, skrovliga klippor, mellan vilka de hade färdats, med orangegula sandsluttningar, och i fjärran utmärkte en smal grön rand flodens lopp.

Huru svalt och skönt tedde sig icke detta gröna i den nakna, ohyggliga vildmarken! Å ena sidan sågo de den höga klippan den fördömda klippan, som hade lockat dem i fördärvet. På den andra sidan slingrade sig floden, och solen glittrade på vattnet. O, detta flytande glister därborta — och här hos dem de tilltagande animala kraven, de brutala inneboende behoven, som för ögonblicket roffade själen från dem alla! De hade förlorat anhöriga, hemland, frihet, allt, men det enda de kunde tänka på var vatten, vatten, vatten! Mr Stuart började i sin yra skrika efter apelsiner, och det var olidligt för dem att nödgas höra på honom. Endast den starke, härdade irländaren var höjd över detta kroppsliga behov. Detta flodglitter måste vara någonstädes nära Halfa, och hans hustru befann sig kanske just på detta vatten, som han såg. Han drog ned hatten över ögonen och red under dyster tystnad, bitande i sina tjocka, järngrå mustascher.

Solen sjönk långsamt mot väster, och deras skuggor började vandra framåt på den stig, där deras hjärtan ville gå. Det blev svalare, en ökenbris hade sprungit upp och drog viskande fram över den vågiga, steniga slätten. Emiren, som förde högsta befälet, hade låtit kalla till sig sin underbefälhavare, och de sågo sig omkring, beskuggande ögonen med handen, för att upptäcka något landmärke. Därpå syntes chefens kamel med ett belåtet grymtande liksom få sina knän avbrutna, därpå sina hasar och sänkte sig med tre besynnerliga ledbrutna knyckar, tills han låg med baken utsträckt på marken. Då varje efterföljande kamel kom fram till samma ställe, lade även han sig, tills de allesammans lågo utsträckta i en lang rad. Ryttarna hoppade av och bredde ut den hackade durrahalinen på tygskynken framför dem; ty ingen väluppfostrad kamel äter någonsin från bara marken. I deras milda ögon, deras lugna, stillsamma sätt att äta och i deras nedlåtande, tillgjorda manér låg det någonting, både kvinnligt och fint, som om ett sällskap siratliga gamla fröknar hade kommit tillsammans mitt inne i den libyska öknen.

Man höll ingen vakt över fångarna, varken de manliga eller kvinnliga, ty huru skulle de kunna undkomma på den ofantliga slätten? Emiren kom fram till dem en gång och stod där och kammade ut sitt blåsvarta skägg med fingrarna och såg tankfullt på dem med sina mörka, hemska ögon. Miss Adams märkte med en rysning, att det alltid var på Sadie som hans blick vilade. Då han förstod deras nödställda belägenhet, gav han därpå en befallning, och en neger kom med en vattensäck, ur vilken han gav dem en halv bägare var. Vattnet var varmt och dyigt och hade lädersmak, men ack, huru härligt var det inte ändå för deras torra gommar! Emiren sade några korta ord till tolken och gick därpå sin väg.

»Mina damer och herrar», började Mansur med något av sitt gamla viktiga sätt; men en skarp blick från översten hejdade orden på hans läppar, och han började utbreda sig i långa, jämrande ursäkter för sitt handlingssätt.

»Vad kunde jag göra annat», gnällde han, »då jag hade kniven på strupen?»

»Ni kommer att få repet om halsen, om vi någonsin komma tillbaka till Egypten», brummade Cochrane ursinnig. »Emellertid …»

»Det är gott och väl, överste», avbröt Belmont; »men för vår egen skull borde vi väl ta reda på vad chefen sade.»

»Jag för min del vill inte ha någonting att göra med den där uslingen.»

»Det är väl ändå att gå för långt. Vi måste höra vad han har att meddela.»

Cochrane ryckte på axlarna. Försakelserna hade gjort honom retlig, och han måste bita sig i läppen för att återhålla ett skarpt svar. Han gick sin väg långsamt, med stram militärisk hållning.

»Vad sade han då? frågade Belmont och gav dragomanen en blick lika sträng som överstens.

»Han tycks vara vid litet bättre lynne än förut. Han sade, att om han hade litet mera vatten, skulle ni få, men han har själv endast ett knappt förråd. Han sade, att i morgon komma vi till Selimales källor, och där får var och en fullt upp med vatten kamelerna också.»

»Sade han, hur länge vi skulle stanna här?»

»Mycket kort rast», sade han, >och sedan framåt! Ack, mr Belmont …»

»Håll munnen!» röt irländaren och började åter beräkna tid och avstånd. Om allt gick som han väntade, om hans hustru hade lyckats förmå den tröga kaptenen att ögonblickligen anmäla saken i Halfa, skulle deras räddare redan vara dem på spåren. Kamelkåren eller det egyptiska hästgardet skulle färdas bättre och snabbare vid månsken än på dagen. Han visste, att man i Halfa hade för vana att hålla minst en skvadron fullfärdig att ögonblickligen bryta upp. Han hade ätit middag i mässen, och officerarna hade berättat honom hur raskt de kunde rycka ut. De hade visat honom vattenläglarna och fodret, som lågo i beredskap vid varje djur, och han hade beundrat de fullständiga anordningarna, med föga tanke på den betydelse det framdeles kunde få för honom själv. Det skulle nu dröja minst en timme, innan karavanen bröt upp igen. Det var en ren timmes vinst. Kanske att följande morgon …

Här avbröts plötsligt hans tankegång på ett förfärligt sätt. Sprattlande som en galning visade sig översten på krönet av närmaste sluttning, med en arab hängande fast vid vardera handleden. Hans ansikte var purpurrött av raseri, och han ryckte och vred och slingrade sig under ursinniga ansträngningar att göra sig fri.

»Fördömda mördare!» skrek han, och då han såg de andra framför sig, ropade han: »Belmont, man har dödat Cecil Brown!»

Det hade gått till på följande sätt. Kämpande med sitt dåliga humör hade Cochrane gått över den närmaste kullen och träffat på några kameler i dälden nedanför och bredvid dem en liten skara vredgade, högröstade män. Brown var skarans medelpunkt, blek, med slö blick, uppåtvridna mustaschspetsar, och flegmatisk hållning som vanligt. Araberna hade undersökt hans fickor förut, men nu voro de beslutna att slita av honom alla hans kläder i hopp att finna någonting, som han hade gömt. En neger, ryslig att skåda, med silverringar i öronen, sladdrade och grimaserade rakt i ansiktet på den unga diplomaten. Översten tyckte, att det låg någonting heroiskt och nästan övermänskligt i detta bleka lugn och dessa uttryckslösa ögon. Hans rock var redan uppknäppt, och negerns stora svarta labb grep tag i halslinningen och slet sönder skjortan ända ned till midjan. Vid detta krasande ljud och vid beröringen av dessa grova fingrar slungade denna storstadsman, denna fulländade produkt av det nittonde århundradet, ifrån sig alla sitt livs traditioner och blev en vilde kämpande mot en vilde. Hans ansikte lågade, mungiporna drogos ned, han skar tänderna som en apa och hans ögon — de likgiltiga ögonen, som alltid blinkat så saktmodigt — spärrades upp och rullade vilt. Han kastade sig över negern och gav honom slag på slag i ansiktet, svaga men ilskna slag; han slog som en flicka, med krökt arm, och med flata handen. Karlen ryggade tillbaka ett ögonblick, skrämd av detta plötsliga, vilda vredesutbrott. Därpå lät han med ett otåligt, morrande läte en kniv glida fram ur sin långa vida ärm och måttade ett hugg uppåt under den fäktande armen. Brown sjönk ner i sittande ställning och började hosta — hosta som då man har satt någonting i halsen, våldsamt, oupphörligt, krampaktigt. Därpå förvandlades vredens purpurrodnad till en flammig blekhet, hans strupe gav ifrån sig gurglande ljud, han lade handen över munnen och rullade över på sidan. Med ett rått, föraktfullt grymtande stack negern åter in kniven i ärmen, medan översten, som var utom sig av vanmäktig vrede, greps av de kringstående och släpades, nu alldeles vild av raseri, tillbaka till det övriga sällskapet. Hans händer bundos med en kamelgrimma, och där låg han slutligen under bitter tystnad bredvid den feberyrande prästen.

Headingly var således borta, Cecil Brown var borta, och fångarnas bestörta blickar gingo från det ena bleka ansiktet till det andra och undrade, vilken man nästa gång skulle förlora av den sorglösa ryttarskara, som hade avtecknat sig så tydligt mot den blåa morgonhimmeln, sedd från däcksstolarna ombord på Korosko. Två på tio voro döda och en tredje vansinnig. Lustfärden nalkades sin höjdpunkt.

Fardet, fransmannen, satt där ensam med hakan stödd mot händerna och armbågarna på knäna, dystert stirrande ut över öknen, då Belmont plötsligt fick se honom rycka till och sätta upp huvudet som en hund, som hör främmande steg. Knytande händerna lutade han sig därpå fram och stirrade oavvänt bort mot de svarta bergen i öster, över vilka de hade färdats. Belmont följde hans blick, och — ja, ja, det var något, som rörde sig därborta! Han såg metall blänka och vita klädesplagg glänsa och fladdra. En av dervischernas utposter vände sin kamel två gånger som signal till fara och sköt av ett skott i luften. Ekot därav hade knappast dött bort, förrän alla araberna och negrerna sutto i sina sadlar. Ögonblicket därpå voro kamelerna på benen och satte sig långsamt i gång mot den punkt, där allarmsignalen hade givits. Flera beväpnade män omgåvo fångarna och lade in patroner i sina remingtongevär som en vink åt dem att hålla sig stilla.

»Det är, vid Gud, män ridande på kameler!» utropade Cochrane, och nu voro alla sorger glömda, och han ansträngde sina ögon för att riktigt få syn på nykomlingarna.

»De ha varit raskare än jag trodde», sade Belmont. »De äro här drygt två timmar innan vi med skäl kunde vänta dem. Hurra, monsieur Fardct, ça va bien, n'est-ce pas?»

»Hurra, hurra, merveilleusement bien! Vivent les anglais! Vivent les anglais!» tjöt den upphetsade fransmannen, då spetsen av en kolonn kamelryttare började slingra sig ut mellan klipporna.

»Hör på, Belmont», sade översten, »de här skurkarna komma säkert att vilja skjuta oss, om de se, att allt hopp för dem är ute. Håll er beredd att kasta er över den där enögda krabaten, så skall jag sköta den långa negern, om jag bara kan få mina armar lösa. Stephens, ni måste göra vad ni kan. Ni, Fardet, comprenez-vous? Il est nécessaire att göra de slynglarna oskadliga, innan de hinna skjuta oss. Ni, dragoman, säg till de bägge sudanesiska soldaterna, att de måste hålla sig färdiga … Men, men …» Hans ord dogo bort i ett mummel, och han sväljde ett par gånger. »Det är ju araber», sade han, och det lät som en annan röst.

Under hela denna bittra dag var detta det bittraste ögonblicket. Den lycklige pastor Stuart låg där på kiselstenarna, med ryggen stödd mot sin kamels sida, och skrattade hejdlöst åt något skämt, som de små cellarbetarna hade kommit över under sitt reparationsarbete. Hans feta ansikte var alldeles förvrängt och flottigt av skratt. Men de andra, huru bedrövade, huru dödligt bedrövade voro de icke allesammans! Kvinnorna gräto. Männen vände sig bort under en dov tystnad, som icke har några tårar. Monsieur Fardet föll framstupa och skakades av snyftningar.

Araberna sköto av sina gevär för att hälsa sina kamrater, och de andra travade på sina kameler över slätten och besvarade hälsningarna med att svänga sina gevär och lansar i luften. Det var en mindre talrik skara än den första — endast trettio man — endast trettio man men klädda i samma röda huvudbonad och storrutiga blusar. En av dem bar ett litet vitt banér med en purpurröd inskrift. Men det fanns hos dem någonting, som drog turisternas ögon och tankar bort från allting annat. Samma fruktan grep allas deras hjärtan, samma impuls höll var och en av dem tyst. De stirrade på en vaggande vit gestalt, som syntes halvt bland ökenkrigarnas led.

»Vad är det de ha mitt ibland sig?» ropade Stephens.

»Se, miss Adams! Det är bestämt en kvinna!»

Det var någonting på en kamel, men det var svårt att se, vad det var. Men plötsligt, då de två skarorna möttes, öppnades ryttarnes led, och man såg det tydligt.

»Det är en vit kvinna!»

»Ångbåten är tagen!»

Belmont uppgav ett rop, som överröstade allt annat.

»Norah, min älskling», skrek han, »tappa inte modet! Jag är här, och allt står bra till!»

1. En slags hinduisk gördel.