Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/40
| ← Fram över Gästrikland |
|
I Medelpad → |
XL.
EN DAG I HÄLSINGLAND.
Nästa dag for pojken fram över Hälsingland. Det låg under honom med nya, ljusgröna skott på barrträden, nytt björklöv i hagarna, ny grönska på ängarna och nyuppkommen säd på åkrarna. Det var ett höglänt och bergigt land, men mittigenom det drog en vid och ljus dalgång, och från denna utbredde sig åt ömse sidor andra dalgångar, somliga trånga och korta, några breda och långa. »Det här landet får jag visst likna vid ett blad,» tänkte pojken, »för grönt är det som ett blad, och dalgångarna förgrenar sig över det ungefär på samma sätt, som ådrorna förgrenar sig över en bladskiva.»
Från den stora huvuddalen utgingo först två väldiga grendalar, en åt öster och en åt väster. Sedan sände den bara ut smådalar, tills den kom rätt långt mot norr. Där sträckte den åter ut två starka armar. Efter detta fortgick den ännu en god bit rätt framåt, men så smalnade den av och försvann i obygden.
Mitt i den stora dalgången flöt en bred, präktig älv, som mångenstädes vidgade ut sig till sjöar. Närmast älven lågo ängar, som voro tätt besatta med små gråa lador, ovanför ängarna vidtogo åkrarna, och vid dalens gräns, där skogen började, stodo gårdarna. De voro stora och välbyggda och följde den ena efter den andra i nästan oavbruten rad. Kyrkorna höjde sig nere vid älvstranden, och omkring dem samlades gårdarna till stora byar. Likaså trängde husen ihop sig kring järnvägsstationerna och sågverken, som lågo här och där vid sjöar och älvar och voro lätt igenkännliga på brädstaplarna, som voro upplagda omkring dem.
Grendalarna voro på samma sätt som mittdalen fyllda av sjöar, åkrar, byar och gårdar. De smögo ljusa och leende in mellan de mörka bergen, tills de så småningom trängdes samman av dessa och blevo så smala, att de inte kunde rymma mer än en liten bäck.
På höglandet mellan dalarna höll barrskogen till. Den hade inte jämn mark att växa på, utan en mängd berg lågo kringvräkta däruppe, men skogen täckte alltsammans som en luden fäll, utbredd över en knotig kropp.
Detta var ett grant land att skåda ner på. Pojken fick också se rätt mycket av det, därför att örnen försökte leta reda på den gamla spelmannen Klement Larsson och for från dalgång till dalgång och spejade efter honom.
När det led ett stycke framåt morgonen, blev det liv och rörelse vid gårdarna. Dörrarna till fähusen, som i det här landskapet voro stora, högtimrade och hade skorsten och höga, breda fönster, slogos upp på vid gavel, och korna släpptes ut. Dessa voro vackra och ljusa, småväxta och smidiga, säkra på foten och så muntra, att de gjorde de lustigaste språng. Kalvarna och fåren kommo också ut, och det var inte svårt att se, att de voro i sitt bästa lynne.
För varje ögonblick blev det livligare på gårdsplanerna. Ett par unga flickor med ränslar på ryggen gingo omkring bland boskapen. En pojke med ett långt spö i handen höll fåren samlade. En liten hund for omkring bland korna och skällde på dem, som ville stångas. Husbonden spände en häst för en kärra och lastade denna med smörbyttor, ostformar och allehanda matvaror. Människorna skrattade och trallade. Både de och djuren voro muntra, som om de väntade sig en riktig glädjedag.
En stund efteråt voro alla dessa på väg uppåt skogarna. En av flickorna gick i spetsen och lockade boskapen med vackert klingande rop. Efter henne följde kreaturen i en lång rad. Vallgossen och vallhunden löpte hit och dit för att se efter, att intet djur vek av från rätta kosan. Sist av alla kommo bonden och hans dräng. De gingo vid sidan av kärran för att hindra den från att välta, för vägen, som de följde, var bara en smal, stenig skogsstig.
Antingen måtte alla bönder i Hälsingland ha för sed att sända sin boskap uppåt skogarna på en och samma dag, eller också bara föll det sig så det året. Men nog såg pojken de glada tågen av människor och boskap vandra ut från varenda dal och varenda gård, rycka in i den öde skogen och fylla den med liv. Från de mörka skogsdjupen hörde han hela dagen valljäntornas låtar och koskällornas pinglande. De flesta hade långa och svåra vägar att färdas, och pojken såg hur de med stort besvär tågade över sanka mossar, hur de måste göra omvägar för att kringgå vindfällen, och hur det mången gång hände, att kärrorna stötte mot stenar och välte med allt, som fanns i dem. Men folket mötte alla svårigheter med klingande skratt och lustigt humör.
Fram på eftermiddagen nådde de vandrande röjda platser i skogen, där ett lågt fähus och ett par små gråa stugor voro resta. När korna kommo in på gården mellan stugorna, råmade de muntert, som om de kände igen sig, och började genast beta av det gröna, saftiga gräset. Människorna buro under skämt och glam vatten och ved och allt, som hade fraktats på kärran, in i den största stugan. Snart trängde rök ut ur skorstenen. Och så slogo sig fäbodjäntorna, vallgossen och de vuxna karlarna ner kring en flat häll ute i det fria och började spisa.
Gorgo, örnen, trodde säkerligen, att han skulle finna Klement Larsson bland dessa, som drogo uppåt skogen. Så snart han såg ett fäbodtåg, sänkte han sig ner och
granskade det med sina skarpa blickar. Men timme efter timme gick, utan att han fann honom.
Efter mycket kringsvävande kom örnen mot kvällen till en bergig och ödslig trakt, som låg öster om den stora huvuddalen. Åter såg han en fäbodvall under sig. Folk och boskap hade redan kommit dit. Karlarna stodo och höggo ved, och fäbodjäntorna mjölkade korna.
»Se dit!» sade Gorgo. »Där tror jag att vi har honom.»
Han sänkte sig, och till sin stora förvåning såg då pojken, att örnen hade rätt. Där stod verkligen den lille Klement Larsson och högg ved på fäbodvallen.
Gorgo slog ner i täta skogen ett stycke från husen. »Nu har jag uppfyllt det, som jag har åtagit mig,» sade han och gjorde ett stolt kast med huvudet. »Du får nu försöka att komma till tals med karlen. Jag ska sätta mig däroppe i den täta talltoppen och vänta på dig.»
DJURENS NYÅRSNATT.
På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. »Ja, nu är vi här igen,» sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.
Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.
Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: »Vi borde inte behöva ha det så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och tittar oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar oss mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka.»
Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.
»För flera hundra år sedan,» sade han, »hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt bort i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var han på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.
När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng, var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast den inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.
Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.
Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund, innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.
Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just vad han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.
Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.
Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.
Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.
Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.
Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.
Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte den fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.
’Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!’ tänkte prosten. ’Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.’
Han fick inte länge grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.
Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.
Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.
Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. ’Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,’ sade han.
Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.
Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, såg han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick på honom, som var både bedjande och förebrående. ’Jag har tjänat dig och gjort din vilja dag efter dag,’ tycktes den säga. ’Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?’
Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. ’Gå på du!’ sade han. ’Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.’
Efter detta lät han hästen gå, som den ville, och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farlig och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. ’Du ämnar väl aldrig ge dig opp på Blacksåsen heller?’ sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.
Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sig väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.
Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.
Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för sig var han befann sig.
’Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,’ tänkte han. ’Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!’
När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.
Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.
Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Det märktes, att de hade stigit opp ur vintersömnen för att gå till tings, och att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga, utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste, då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.
Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.
Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. ’Det är ju alldeles omöjligt, det här,’ tänkte han. ’Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.’
Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.
Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax därpå hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.
Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.
Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.
Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.
Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på bergets topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskapen oantastad förbi vilddjuren.
Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.
För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt och glatt rytande, framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek till högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.
Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlades på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.
Knappast hade den första flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar var så små, att de bestod bara av en enda ko och några får. Andra utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.
Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. ’Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,’ tänkte han. ’De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.’
Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. ’Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få din dom,’ sade prosten till hästen. ’Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.’
Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuret bära honom fram mot skogsrået.
Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.
Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.
Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.
Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukar vara om vintern i vildmarken.
Då delade sig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.
När prosten hade ridit ner för berget och kom hem till sin gård, visste han inte mer om det var dröm eller syn eller verklighet, det, som han hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta.»
Här slutade Bärnhard sin berättelse. Han fick mycket beröm från alla håll, och det tycktes vara en avgjord sak, att han skulle få priset. De flesta ansågo nästan, att det var synd om Klement att nödgas tävla med honom.
Men Klement började oförskräckt. »Det var en dag, då jag gick på Skansen utanför Stockholm och längtade hem,» sade han, och så berättade han om pysslingen, som han hade friköpt, för att han inte skulle bli satt i bur och begapad av människorna. Och han talade vidare om, att knappt hade han utfört denna goda gärningen, förrän han hade blivit lönad för den. Han talade och talade, under det att åhörarnas häpnad blev allt större, och när han äntligen kom till den kungliga lakejen och den granna boken, hade alla fäbodjäntorna lagt ner sina handarbeten i knäet och sutto orörliga och stirrade på Klement, som hade fått uppleva så märkvärdiga händelser.
Så snart Klement hade slutat, sade den äldsta fäbodjäntan, att han skulle ha halsduken. »Bärnhard har bara berättat sådant, som har hänt en annan, men Klement har själv varit med om en riktig saga, och det tycker jag är förmer,» sade hon.
Detta höllo alla med om. De sågo på Klement med helt andra ögon än förut, sedan de hade fått höra, att han hade talat med kungen, och den lille spelmannen var rädd att visa hur stolt han kände sig. Men mitt uppe i denna stora lyckan hände det, att någon frågade honom var han hade gjort av pysslingen.
»Jag hann inte själv sätta ut en blå skål till honom,» sade Klement. »Men jag bad lappgubben göra det. Var han sedan har blivit av, det vet jag inte.»
Knappast hade Klement sagt detta, förrän en liten tallkotte kom farande och slog honom på näsan. Den kom inte från träden, och ingen av människorna hade kastat den. Det var alldeles omöjligt att begripa var den kom ifrån.
»Aj, aj, Klement!» sade fäbodjäntan. »Det ser ut, som om småfolket skulle höra på vad vi talar om. Ni borde nog inte ha lämnat åt någon annan att sätta ut den blåa skålen.»