Första Afdelningen
Himmelska Magter hvad grufliga öden!
O hwilken tid, öfver Sverje bestämd!
Röst, ifrån Thronen, af ropande hämd, -
Natt, öfver Templet, af Grafven och Döden, -
Samling af qval med förskräckelse nämd!
Bestörta Menighet och Fäder,
I tårar och i stoft till jorden sänken er.
Slån er för edra bröst, och rifven edra kläder,
Och klagen; GUSTAF är ej mer!
O skulder af blod öfver suckande Länder!
O blygd öfver våra olyckliga dar!
Vår Konung har fallit för mordiska händer,
Hans blod har befläckat den krona Han bar.
O samlade brott öfver suckande Länder!
O blygd öfver våra olyckliga dar!
På Thronens höjd, Tyrannen skryter
Af dygds och mensklighets föragt;
Det hämnas ej det blod som flyter,
Han grånar vid en hatad magt:
Och DU! - den mildaste bland alla
Som nånsin styrt ett söndradt land,
Din lön, din lott det blef, at falla
För sveket af en skonad hand!
En röst
Han är ej mer, o grymma lagar!
Han! - Sverjes Hjelte, Kung och Far!
En annan:
Han är ej mer: - och Jorden klagar,
Hvars ära, och hvars hopp han var!
Tillhopa:
Gråt Sverje dina sälla dagar;
En Niding deras kedja skar.
Han är ej mer din Kung och Far.
Hans blod är tömt, - och Jorden klagar,
Hvars ära och hvars hopp han var.
Den hämd som Våld och Tvedrägt svoro,
Till högre dygder blott Hans ädla hjerta dref.
Hans vapen däremot, Välgerningarne vore,
Förlåtelsen Hans Seger blef.
Fäld är Han; skördad, utan skoning,
För dygders höjd, för bragders glans;
Stoft är Han; grafven är Hans boning,
Och Sverjes Thron ej längre Hans!
Ditt lif en kedja var, GUSTAVERS Son och Like,
Af mödors – och af otacks rön.
Den sidsta stund deraf, som unnades vår bön,
Var än, på grafvens brant, en frälsning för Ditt rike.
För Dina dygder, - hwilken lön!
O skulder af blod öfver suckande länder
P blygd öfver våra olyckliga dar!
Andra Afdelningen
Dygder, Snille, Bördens ära,
Alt hvad lifvet värde ger,
Alt hvad störst en Thron fått bära,
Alt i grafven sänkes ner.
Jordens olycksfulla Söner,
Sen hur stoftet jemnar Er.
Slafvens lott Monarken röner
Fåfäng klagan, spilda böner,
Grafven sluts; - han är ej mer.
Dygder, Snille, Bördens ära,
Alt hvad störst en Thron fått bära,
Alt i grafven sänkes ner.
O hamn af Hjelte, Far och Maka,
Som skiftat, på så blodigt sätt,
Den Thron du, vådligt Stor, beklädt,
Mot en, som intet Agg och inga stormar skaka;
Se ner, uppå ditt Folk, förlåtande tillbaka,
Och, glömsk av menskors oförrätt,
Ännu ifrån Din höjd, med samma ömhet vaka
För Sverjes väl, och för din Ätt!
Kungars Gud! Mot brottets panna,
Slunga dina åskors brand,
Men förtyng ej straffets hand.
Låt ej Hämdens fasa stanna
Öfver ett olyckligt Land!
