P D A Atterbom (Grip)

P. D. A. Atterbom av Elias Grip

VÅR VITTERHETS STORMÄN

UNDER 1800-TALET

III.

P. D. A. ATTERBOM

AV

ELIAS GRIP

---

SVERIGES KRISTLIGA STUDENTRÖRELSES FÖRLAG, UPPSALA

---

L. Norblads Bokhandel, Uppsala (i distribution)

UPPSALA 1916

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

FRÄMST i spetsen för den flock av unga författare, som vid slutet av 1800-talets första årtionde löpte till storms mot den av Svenska akademien företrädda smakriktningen och det föregående tidsskedets, upplysningstidevarvets, hela livsåskådning stod en ljuslockig yngling med drömmande blick. Det var Per Daniel Atterbom. Ehuru han i grund och botten var en fridsam, inåtvänd natur, kom han genom omständigheternas makt att bliva en förgrundsgestalt i den kamp mellan nytt och gammalt, som kännetecknade det nittonde århundradets början, och länge stod striden het omkring hans namn.

En romantiskt skön trakt av södra Östergötland, socknen Åsbo, är Atterboms födelsebygd. På en kulle och omgiven av björkar och lönnar låg komministerbostället Pålsbo, i slutet på 1700-talet en låg torvtäckt stuga. Här föddes Per Daniel^[1] Atterbom en januaridag år 1790.

På både fars och mors sida härstammar Atterbom från prästsläkter, som länge verkat i Linköpings stift. Hans fader var komminister i Åsbo och hans morfader kyrkoherde i samma församling. Fadern, som var en enkel och flärdfri man, tog tidigt hand om sonens uppfostran och förde honom in i den värld av diktning och böcker, som sedan skulle bliva hans verksamhetsfält. Redan vid fyra års ålder hade han av modern fått lära sig läsa, och såsom sexårig pilt låg han framför brasan och läste nordens konungasagor. Då bokförrådet i hemmet ej räckte till, plägade fadern ofta muntligen berätta för den ivrigt lyssnande gossen ur fäderneslandets och antikens historia och sagor.

Sjalv skildrar Atterbom på följande sätt sina intryck från barndomshemmet i ett brev till Geijer: »Född av en mor med ett melankoliskt och kontemplativt sinnelag, hon kunde ofta, särdeles i de senare åren av hennes levnad, sitta flera timmar fördjupad i ordentliga extaser (och jag erinrar mig gärna det sällsamma behag, som då spriddes över hennes milda bleka anlete och de på ett visst föremål medvetslöst fixerade blå ögonen), uppväxte jag i en romantisk men avlägsen och gömd landsort i den strängaste enslighet; jag blev tidigt van att sysselsätta mig med mig själv och befolkade nejden med diktade väsenden, med vilka jag umgicks. Min far, en man av from, huslig och något passiv karaktär, skaffade mig stugan full av sagor och gamla krönikor och lät mig för övrigt hushålla därmed som jag ville; med några ordentliga lästimmar ansporrade han mig sällan till studier, han var snarare rädd för min övermåttliga läslust.»

Då bokskatterna tröto i det enkla prästtjället, begav sig den vetgirige gossen till sina morföräldrar, prosten Kernells, som hade sin prästgård framme vid Åsbo kyrka, en halv mil från Pålsbo. Där var han en gärna sedd gäst, och i morfaderns välförsedda bibliotek fick han tillfredsställa sin brinnande håg för läsning. De båda gamla lyssnade för övrigt gärna, då Per Daniel läste högt ur något av de gamla banden med vitterhetsalster, som en gång tjusat dem i deras ungdom. Här gjorde han bekantskap med den första roman, som författats i vårt land, Mörcks Adalrik och Göthilda, och njöt av dess naiva diktvärld. I ett annat arbete av samme författare kom han ock i beröring med upplysningstidevarvets idéer. Redan vid åtta års ålder företog sig den brådmogne gossen att författa en »roman» »Alphonsus och Marina», ett vitterhetsförsök, som emellertid ej är bevarat.

Ifrån prostgården fick han även taga böcker med sig hem. Modern deltog gärna i hans läsning och övade ett stort inflytande på hans utveckling. Deras liv i det trevna herdetjället har Fr. Vetterlund skildrat på ett förträffligt sätt. Några rader därav må anföras:

»När vintern kom och kvällsmörkret föll därute över den fjärran och vilda skogsbygden men brasans röda sken förtroligt lyste i rummet, då läste de tillsammans. Eller också sjöng hon vid sländan, ej blott de vanliga psalmerna utan på sonens begäran även världslig poesi, Dalin, kämpen Grimborg eller Sinclairsvisan. Sjungen av modern, mötte honom här i hemmet tillika den svenska konstpoet, som tidigast oemotståndligt grep honom: det var Franzén. Och fantasien var tillika verksam på egen hand; härinne fladdrade lågan i riset, och vinterstormen hördes; därute färdades nu hjältevålnader i snörustning på de mörka nattmolnen. Dessa lyckliga stunder hos modern i hemmet ristades för alltid i Atterboms håg och inspirerade hans dikt.»

Starka och förblivande intryck mottog också den känslige gossen av den sköna natur, där han växte upp. Åsbobygden är en nejd, som erbjuder rik växling. Där nere i dalen böljande sädesfält, på avstånd mörk tallskog, här och där dunkla hagar och lövskogsklädda höjder. Nedanför den kulle, där komministergården var belägen, slingrade sig en å med kvarn vid fallet. På andra sidan låg en hage, och där bortom vidtog den mörka skogen, ett sagornas outgrundliga rike. De växlande årstidernas stämningar gömdes ock i Per Daniels själ. Gång på gång återkommer han i sin mannaålders skrifter till dessa intryck, och i ett förklarat ljus ser han de kära föräldrarna, i vars bägn han fick framleva denna lyckliga tid i »stilla barndomsdalar».

Ett saknades i detta eljest så rika barndomsliv, och det var umgänget med jämnåriga lekkamrater. Atterbom kände emellertid knappast behov därav. Han gick hellre fördjupad i egna funderingar och drömmar, än han deltog i lek och ras. En enda jämnårig vän hade han under barndomsåren, och det var en liten flicka Karolina, som dog vid 6 à 7 års ålder. Hon stod sedan för skaldens fantasifyllda erinran såsom en genius, omgjuten av barndomspoesiens skäraste glans. Minnet av henne har inspirerat ett flertal dikter, den första författad då Atterbom var en sextonårig gymnasist. Hon har här omdiktats till en ungmö. Skalden har själv berättat, att han efter Karolinas död aldrig intresserat sig så för någon flicka som för henne. I flera dikter skymtar hon vid moderns sida, då diktarens blick vändes till barndomsminnenas Eden. Så i följande rader, där författaren skildrar ett drömbesök på de elyseiska fälten:

Och ett purprande sken göt sig kring fästets rand;
det var himmelens kväll: högre vart strängspel ljöd
 i ohärmliga toner
 sångarhjärtats lycksalighet.

Nu på skullran mig lätt rörde en huld gestalt,
och ditt öga, min mor! glänste med stjärnblick fram
 ur lövskuggorna; Lina
 följde himmelska vandrerskan.

I september 1799 inskrevs Atterbom i fjärde klassen av Linköpings lärdomsskola. Under sin första skoltid i stiftsstaden hade han förmånen att äga den bästa ersättning för föräldrahemmet hos sin morbroder, konsistorienotarien Per Kernell. Denne var en mångsidig och fint bildad man, älskare av konst och litteratur. I detta hem hade Per Daniel rikt tillfälle till vitter läsning, bäde nyare och äldre litteratur, så väl svensk som utländsk. Redan i föräldrahemmet hade han inhämtat ganska aktningsvärda kunskaper i tyska språket, icke ur läroböcker, utan direkt ur historiska och geografiska arbeten. De kunskaper han sålunda förvärvat kommo honom nu väl till pass. Av samtida svenska diktare studerade han Leopold och beundrade dennes eleganta, vårdade språk, ehuru han på grund av hela sin läggning kände sig mera dragen till känslofullare skalder sådana som Lidner och Franzén.

Då Kernell ett par år efter Atterboms inskrivning vid läroverket lämnade Linköping för att tillträda en kyrkoherdebefattning i Hällestad ej långt från stiftsstaden, fortfor han att med råd och dåd stödja sin unge systerson, och denne var ofta på besök i Hällestad. En kortare tid vistades han även därstädes såsom informator för sin kusin.

Om Atterboms Linköpingsår äro för övrigt underrättelserna ganska sparsamma. Ferierna tillbragte han alltjämt i Åsbo och längre fram i Hällestad. Skollivet var grått och enformigt. K. F. Dahlgren har i sin förträffliga bok Nahum Fredrik Bergströms krönika givit oss en bild av skolförhällandena. Latinplugget dominerade alla andra ämnen, och karbasen var det förnämsta pedagogiska hjälpmedlet. Somliga lärare kunde med sin blotta åsyn injaga skräck hos eleverna. Men det fanns också ljusa sidor. Ungdomen fostrades till enkelhet, allvar och arbetsamhet och omfattades mången gång från lärarnas sida med en hjärtlig, patriarkalisk välvilja.

Av lärarna må särskilt omnämnas en lektor Harlingsson, som utövade ett visst vittert inflytande på ungdomen och torde ha riktat sina lärjungars uppmärksamhet på engelsk och tysk vitterhet. Bland kamraterna i Linköping var det veterligen blott en, som delade den unge Atterboms vittra intressen, och det var soldatsonen Samuel Hedborn. Denne började vid sexton års ålder sina skolstudier i Linköping. Han hade växt upp i en avskild bygd i Östergötland. Psalmer och folkvisor hade varit hans käraste läsning. Han hade lyssnat till skogens sus och bäckens sorl och befolkat naturen med sin fantasis sagogestalter. Denna yngling, som av kamraterna hånades för sitt bondaktiga, lantliga sätt, uppsökte Atterbom. Tillsammans läste de båda gymnasisterna dikter och njöto av att få hängiva sig åt poesiens trollmakt. Så grundades ett vänskapsförbund, som i Uppsala utvidgades till en krets av likasinnade, vilka bundos samman av gemensamma vittra intressen och gemensamma ideella mål.

Efter sex års skolstudier var Atterbom år 1805 färdig att begiva sig till universitetet. Mycket hade femtonåringen hunnit tillägna sig. Det var ingalunda bara skolkursen. Ur de bokskatter, som stått till hans förfogande, hade han druckit, såsom en törstig vederkvicker sig ur en frisk källa, och var redan vid denna tid i många stycken en lärd på egen hand. Men böckerna hade hindrat honom att komma i kontakt med verklighetens värld. Han var inåtvänd, grubblande, i högsta grad opraktisk och ej så litet sentimental samt benägen att dröja i betraktelser över det egna jaget.

»Ingen skald», säger Böttiger, »har varit sin barndoms minnen och sin ungdoms drömmar mera trogen än Atterbom. Barndomen låg för honom i förklaringsskenet av ett förlorat paradis, till vars slutna portar han med vemod och saknad tillbakablickade, och ofta återspegla hans dikter leende bilder från denna guldålder, visande oss än den fagra Östgötabygden och särskilt Åsbotrakten, än åter den lönnomskuggade föräldraboningen, den torftiga komministergården,

’där de ljusa björkar stå
på en enslig höjd’,

och framför allt den fromme fadern, den ömma modern, den vördnadsbjudande morfadern och denna Karolina, leksystern, som varit hans ’lilla gudamaka’. Sin första hemvärld kallar han en prästerlig idyll… På äldre dagar verkade det föryngrande på skaldens sinne att i erinringen leva om sin barndom. Gärna och ofta återvände han såsom man till hembygden för att där bland ljuva barndomsminnen njuta vila och vederkvickelse.»

Atterbom var endast femton år gammal, då han på hösten 1805 inskrevs vid Uppsala universitet. Om sin första tid i Uppsala berättade han gärna sedermera några drag, som förtjäna att anföras. Redan nu var han en teoretiker, som helst dvaldes i sin fantasivärld, främmande för livets praktiska sidor. Vid ankomsten till Uppsala hade han ej på förhand gjort upp om husrum utan följde med sina kamrater från Linköping, som togo in i en studentkasern med små, ytterst enkla rum. Stora anspråk hade man ej. Atterbom kände sig mycket nöjd över att hava om inte eget rum, så åtminstone egen bädd och eget bläckhorn. Här bodde han en kortare tid, levde på matsäck, stekte fläsk i kakelugnen och sökte mildra oset genom att bolma tobaksrök ur sin kritpipa.

En vacker dag erinrade han sig emellertid, att han hemifrån medförde rekommendationsbrev till historieprofessorn Olof Kolmodin. Denne mottog honom med stor vänlighet och erbjöd honom fri kost och bostad i sitt hus, ett anbud, som naturligtvis med tacksamhet mottogs. Och i det skytteanska professorshuset stannade han flera terminer. Han kände sig där ha fått en fristad, så mycket mera uppskattad, som han förlorade både far och mor kort efter sin ankomst till Uppsala. Man kan lätt förstå, att detta skulle vara ett hårt slag för den känslige ynglingen, som var så djupt fästad vid de sina. Han kände sig utkastad och rotlös och skriver, att han nu förlorat det band, som fäste honom vid jorden; armod, svårmod och vana gjorde honom till en enstöring. Men snart träffade han några jämnåriga, som delade hans tycken och intressen, och nu börjar en tid av de djärvaste drömmar och planer, som gingo ut på ingenting mindre än att reformera svenska vitterheten.

Atterboms nyförvärvade vänner voro Georg Ingelgren och Vilhelm F. Palmblad. Den förre, som var 8 år äldre än Atterbom, hade studerat vid Växjö läroverk och var särskilt hemmastadd i klassiska språk, ifrån vilka han utfört förträffliga översättningar. För vitterheten hyste han det varmaste intresse. Palmblad var östgöte, son av en kronofogde i Söderköpingstrakten. En allvarsam höftsjuka hade gjort honom ofärdig, och på grund av detta lyte hade han ej kunnat gå i skola. Sin uppfostran hade han fått dels genom informatorer och dels genom studier på egen hand. Han hade en fullkomlig passion för böcker och läste allt, vad han kunde komma över. Redan vid 12 års ålder hade han försökt sig såsom författare och skrivit ett skådespel, som uppfördes av skolgossar i Söderköping. I Uppsala studerade han nu ivrigt tysk vitterhet, som i hög grad fängslade honom.

Under en ferievistelse i hembygden sommaren 1807 fick Atterbom besök av sin vän Hedborn och dryftade med honom sina planer för framtiden, och då de samma höst återkommo till Uppsala, fortsattes det förtroliga umgänget, och tillsammans med ett par kamrater stiftade nu Atterbom, Ingelgren och Hed- born ett litlerärt sällskap, som fick namnet Musis Amici. Bland medlemmarna i detta förbund må ock nämnas Per Elgström, en ursprunglig och rikt begåvad skaldenatur, som tyvärr tidigt bortrycktes från en lovande författarbana.

Redan före Atterboms Uppsalatid fanns i den uppsvenska universitetsstaden ett litterärt sällskap, stiftat 1803, Vitterhetens Vänner. Verksamheten i denna förening var ordnad efter Svenska akademiens mönster med utsättande av prisämnen för behandling både på vers och prosa. Det var i överensstämmelse med tidens sed att omgiva förhandlingarna med en viss hemlighetsfullhet. Vid inträdet måste man avlägga tysthetslöfte. Föreningens syfte var att genom tävlan sporra medlemmarna och utveckla deras författaranlag. Någon ställning av opposition gentemot den härskande, akademiska smakriktningen intog ej detta sällskap. Ur detsamma framgingo dock ett par män, som sedermera skulle intaga en bemärkt ställning i den vittra fejden, nämligen Lorenzo Hammarsköld och Klas Livijn. Redan under sin första Uppsalatermin hösten 1805 blev Atterbom inskriven i sällskapet, som emellertid till hans stora saknad upplöstes redan följande år. Genast började då Atterbom uppgöra planer till ett nytt förbund med liknande syfte. Det blev Musis Amici, ett namn, som är en latinisering av det ovannämnda Vitterhetens Vänner.

En bland de ivrigaste medlemmarna var Palmblad. Denne var en utomordentligt energisk natur, ägde ett genomträngande, skarpt förstånd och en framstående förmåga såsom partiman och polemiker. Det var han, som gav förbundet en bestämd, mot den äldre vitterheten revolutionär tendens. Träffande säger Böttiger om honom, att det var han, som med sina strategiska planer eggade upp Atterbom till anfall, till krig, till storverk, blåste friskt mod i det fromma, sörjande, drömmande sångarhjärtat och gjorde lammet till lejon.

Redan i sitt förslag till kallelseformulär hade Atterbom förändrat förbundets namn: »Jag överlämnar åt sällskapets omprövande» säger han, »om vi ej borde förbyta namnet Sällskapet Musis Amici i det mycket mer melodiska, innehållsfulla, originella Auroraförbundet».

Såsom förbundets syfte angives: »att efter en konsekvent plan, enligt fasta och eviga grunder, hämtade ur de mönster, greker och tyskar lämnat, först förädla och utbilda sin styrka, sedan kraftigt motarbeta den fördärvade smaken och sist, åtminstone med en ljus strimma på svenska vitterhetens himmel, företeckna banan för solens antåg». Namnet var symboliskt: »En morgonrodnad» ville samfundet vara för svensk diktning.

Förbundets sammanträden ägde rum i Atterboms bostad. Man samlades, såsom Palmblad skriver i ett versifierat brev

»med pipan i hand endräktigt alla inunder
Atterboms rökvirvlade ås».

Här uppläste medlemmarna sina dikter, tal höllos, och man diskuterade om gammal och ny vitterhet. För tysk litteratur visade man alltjämt ett beundrande intresse. Skarpa ord yttrades ock emot den fransk-klassiska smakens målsmän, särskilt mot den förtunnade, ytliga vitterhet, som sett dagen i Sverige under det nittonde århundradets första årtionde, vilket med rätta betecknats såsom den svenska litteraturens järnår, då de stora skalderna från tredje Gustafs vittra hov hade gått bort eller förstummats och mest andrarangsdiktare och efterbildare läto höra sig i dikter, som saknade varje spår av fläkt och lyftning.

För att förstå den motsättning, som nu gjorde sig gällande mellan gammalt och nytt, mellan franskt och tyskt, måste vi kasta en blick tillbaka på det föregående århundradets diktning samt de strömningar, som på kontinenten och hos oss ledde till en brytning med den franska smaken.

Under upplysningstidevarvet, 1700-talet, behärskades Europa av tankar och strömningar, som utgått från England och Frankrike. De stora upptäckterna på naturvetenskapernas område, bland vilka Newtons upptäckt av tyngdlagen särskilt må framhållas, åstadkommo en omvälvning av tankesättet, Lagbundenheten i naturen var en alldeles ny tanke, och den blev dominerande. Filosofen Locke och hans efterföljare hävdade det mänskliga förnuftets prövningsrätt även i religiösa frågor. I Frankrike blev den härskande filosofien utpräglat materialistisk. Av människans själsförmögenheter skattades förståndet högst; fantasi och känsla däremot tillmättes en underordnad betydelse. Man älskade att resonera om tillvaron, att söka förnuftssammanhanget i företeelserna. Detaljforskningen fick träda tillbaka för ett arbete, som gick ut på att utreda, klarlägga och popularisera eller — upplysa.

»Upplysningen», denna tids älsklingsbegrepp, hade en bestämd, praktisk innebörd. Den kunskap man vunnit skulle ställas i »nyttan» tjänst. En svensk upplysningsfilosof, Rosenstein, definierar också upplysningen sålunda: »En kännedom om naturen, som lär oss att använda den till vår lycka, och en kännedom om människorna, som lär oss att bliva lyckliga i sammanlevnaden». I samband härmed står den höga uppskattning, som ägnades åt de praktiska vetenskaperna. För de ideella värdena hade man intet sinne. »Egentligt värde», säger Tegnér i sitt bekanta jubelfesttal om denna tid, »hade intet annat än det så kallade nyttiga, det vill säga med andra ord, det som dugde att äta eller kläda sig med... I historien beräknades allt liksom på ett handelskontor, efter vad det inbragte; och en spinnhusinrättning eller en tröskmaskin skattades i sig själv högre än Alexanders äventyrliga tåg till Indien eller Karl XII:s onyttiga segrar.»

Religionen förtunnades till en flack morallära. Från predikstolarna talades i allmänna, försiktiga ordalag om »det högsta väsendet», om man ej tog steget fullt ut och uppbyggde den församlade allmogen med föredrag om potatisodling, växelbruk och andra »nyttiga» ting. Kulturen var helt och hållet utåtriktad mot samfundsväsen, sociala inrättningar och reala värden. Umgängeslivet spelade en stor roll, men för det inre, personliga livet hade man föga sinne.

Den litterära riktning, som närmast föregick den fransk-klassiska, hade älskat det konstlade och bombastiska och överlastat stilen med mer eller mindre uppstyltade liknelser och grannlåter. Den franska smakriktningen strävade framför allt efter klarhet, reda och harmoni. Den har också haft sin stora betydelse just som regelbindande och tuktande och förde med sin stränga skolning till ett förut okänt välde över de formella uttrycksmedlen. För vårt språk, som förut ej var på långt när utarbetat, var denna skolning helt enkelt nödvändig, om det skulle kunna utdanas till tankens smidiga redskap.

1700-talets diktning hade en strängt aristokratisk prägel och stod i det närmaste förhållande till hov- och societetsliv. Sunt förnuft i prydligt korrekta verser blev målet. Lyriken blev ej uttryck för författarens känslor utan kallt resonerande vältalighetsprov. Å andra sidan drogs den ned till ett förströelsemedel i salongerna; man älskade små bagatellartade dikter med fyndiga, artiga eller smickrande vändningar.

Redan vid mitten av 1700-talet hade opposition framträtt mot den strängt förståndsmässiga tidsriktning jag här ovan sökt karakterisera. Rousseau förkunnade känslans rätt, öppnade kamp mot det aristokratiskt förfinade stads- och kulturlivet och lärde människorna att se och uppskatta den oberörda naturens skönhet. Men det var först sedan det nya århundradet ingått och en nationell nyväckelse gripit de germanska folken, som den nyromantiska rörelsen på allvar framträdde och åstadkom en nydaning inom diktningen och i förening med den kantska filosofien en omvälvning av upplysningstidens hela livsvärdering.

Det var från Tyskland den nya rörelsen utgick. I de germanska folkens lynne ligger ett drag av idealism, som här framträder ännu skarpare genom motsättningen mot upplysningsskedets nyttighetsdyrkan. Bland rörelsens främsta målsmän må nämnas filosofen Schelling och diktarna Tieck och Novalis. Om 1700-talets kultur framför allt varit riktad mot det praktiska, gick man nu till en motsatt ytterlighet, såg med förakt eller ovilja på den omgivande »råa» verkligheten och älskade att hängiva sig åt drömmerier och fantasiens fria lekar.

Från verkligheten vände man sig gärna till det förflutna, till den av 1700-talet så föraktade medeltiden. Ordet romantik användes att beteckna kristen medeltidsdiktning och medeltidens hela mystiskt färgade världsåskådning. Den nyromantiska riktningen gick ut på ett närmande till denna åskådning. Allt, som i tillvaron är hemlighetsfullt, utövade på denna rörelses män en särskild dragningskraft. De betonade det mänskliga förståndets begränsning och hävdade, att det djupaste och rikaste i tillvaron aldrig nås på förståndsanalysens väg utan endast genom känsla och aning och fantasi. Genom dem kunde människan höja sig upp över vardaglighetens värld och närma sig gudomen.

Från prosaiska vardagsbestyr drömde man sig också gärna bort till främmande, helst exotiska länder eller till en diktad sagovärld, som ej för fantasien uppreste några som helst hämmande skrankor. Även från naturen hämtade man inspiration till diktning, men man tänkte sig naturen såsom besjälad och framställde ofta naturföremålen såsom sinnebilder för mänskliga tankar och idéer. Skalden betraktades såsom vida höjd över det vanliga människomåttet och över de moralbud, som gällde för vardagsmänniskorna.

Den föregående tidsriktningen hade varit kosmopolitisk. Nyromantiken är nationell och strävar att bevara och utforma det för varje nation säregna. Man lärde sig ock värdera den skatt av poesi, som finnes i den gamla folkdiktningen, vilken förut föraktats såsom bondsk och vulgär. Den franska smaken hade bundit diktaren med allehanda regler och föreskrifter. Nu lossades dessa band, och en översvallande formrikedom efterträdde 1700-talets rätlinjiga enformighet. Det enda versmått, som undveks eller snart sagt bannlystes, var den förut till övermått brukade alexandrinen.

I sin helhet betecknar nyromantiken trots det dunkel, från vilket riktningen ej helt kan frikännas, och trots de överdrifter, vartill flera av dess märkesmän gjort sig skyldiga, en omdaning och föryngring, som burit rika frukter.

Vi återvända till Auroraförbundet. Medlemmarna voro livligt medvetna om sin förenings vittfamnande betydelse. I ungdomligt övermod talar Atterbom under överläggningen angående stadgarna om »våra långa mödor, våra viktiga planer, kanske de viktigaste, som något sällskap från världens begynnelse fattat». För alt förstå, hur ett sådant yttrande kunnat fällas, måste man fasthålla, att den unge diktarens högtflygande planer gingo ut på att skapa en poesi, som i sin upphöjdhet närmade sig eller sammanföll med religionen. I ett märkligt tal, där han närmare utvecklade förbundets program, säger han:

»En äkta, idealisk skald är en föreningslänk mellan änglar och människor, han sammansmälter himlen och jorden i en enda olymp, bortom vilken han profetiskt visar ännu dunkelskönare nejder… Han är en inspirerad varelse, av sin gudomliga natur absolut tvungen att i ord söka uttryck för sitt melodiska inre. Hans vilja är att fröjda sympatiserande själar, gjuta mod i den förtryckte och för den lidande öppna poesiens sorgfria övervärld, förhärliga det stora och bringa det för svagare själar till närmare åskådning, inviga de mindre bildade i den högre mänsklighetens mysterier, med ett ord vara för den odlade klassen av människosläktet detsamma som prästerna för den råare: himlens profetiska sändebud.»

Högre än här angives kan skaldens uppgift ej sättas. Hans kallelse blir av religiös art och i viss mån högre än prästens, som enligt Atterbom blott skulle verka för de råare bland människorna, under det att skalden skulle tala för de invigda. Denna uppfattning vidhöll Atterbom även senare. Han föraktade hopen och bekymrade sig ej om att forma sin dikt så, att den kunde förstås och njutas av en större allmänhet. Vilken himmelsvid skillnad mellan den poesi, vars idealbild här ovan tecknats, och de platta rimmerierna av den närmast föregående tidens efterklangsdiktare. Om dessa yttrar han i samma tal följande ord, över vars skärpa man ej kan förvåna sig:

»Vi behöva icke någon vidsträckt beläsenhet i vårt fäderneslands litteratur för att finna, hur djupt den är sjunken under massan av rimmad och orimmad platthet, framalstrad av de försök våra missbildade samtida gjort att flytta poesiens ideal ned till sig och förvandla gudarnas tungomål till rimmade moraliska sentenser, supvisor, sånger om kanariefåglar, känslosamma kväden i både metrisk och ometrisk form, vilka var och en småherre kan dikta sin sköna till uppbyggelse».

I samma tal säger Atterbom: »Jesu historia är den högsta poesi, en återförening mellan himlen och jorden, och jungfru Maria poesiens symbol». Härmed kan jämföras ett uttalande av en annan Aurorabroder, Ingelgren: »Madonnan, det sköna idealet av kvinnlig fullkomlighet, inger verklig inspiration». Den katolska kyrkans stämningsmättade kult gjorde i själva verket på nyromantikerna ett mäktigt intryck, och flera av denna riktnings märkesmän i Tyskland övergingo rent av till katolicismen.

Ett bland de mål, som Auroraförbundet satt sig före, var att »kraftigt motarbeta den fördärvade smaken». Detta kunde emellertid icke ske med tal — vore de aldrig så poetiska — om de förklingade inom samlingsrummets väggar. Skulle de unga reformivrarna kunna uträtta något, så måste de göra sin stämma hörd över landet. Snart voro därför planer å bane att utgiva en tidskrift, som skulle bli den unga rörelsens språkrör.

Även i huvudstaden funnos emellertid några unga män, som voro missnöjda med den samtida vitterheten i landet. Det var de forna medlemmarna av Vitterhetens vänner, Hammarsköld, numera biblioteksman, och Livijn, jurist, samt docenten Agardh och den energiske ämbetsmannen Askelöf. Dessa beslöto att utgiva en tidning, där de med satirens och löjets vapen skulle angripa den franska smakriktningens representanter och påvisa det innehållsfattiga och poesilösa i deras alstring. I december 1809 förverkligades denna plan. Då utkom första numret av Polyfem, vilken därefter fortsatte till mitten av 1812. Namnet hade man hämtat från en i den grekiska sagan nämnd, enögd jätte. Polyfem var en skämttidning, vilket markerades av undertiteln »Ett blad att läsas på sängen». Av innehållet må särskilt nämnas en serie artiklar: »Prov på tungusernas vitterhet ur Sjökapten Baggfots papper» av signaturen Nils Nyberg. Dessa voro författade av Hammarsköld, som här drog i härnad mot de akademiska författarna och deras efterföljare.

Auroraförbundets medlemmar voro ej odelat belåtna med den nya tidningens framträdande och detta av det skäl, att de gärna hade velat vara de första på vädjobanan för att få äran av att ha tagit initiativet till den vittra fejden. Men när Polyfem nu en gång fanns, drego de sig ej för att medarbeta i densamma. Atterbom skrev dels en följd av epigram, Xenier emot Leopold, Wallin, Valerius och andra anhängare av den akademiska smaken, dels senare Scener ur den tungusiska tragikomedien Rimmarbandet. Han riktade här ett skarpt anfall åt samma håll emot »Polyhistrio» (Leopold), dennes trogne vapendragare Wallmark och några småskalder. Tunguser var ett spenamn på den akademiska riktningens män.

Dessa blevo ej svaret skyldiga. I sitt organ Journal för litteratur och teater vände man sig emot den av den nya skolan beundrade tyska filosofien och anklagade de svenska oppositionsmännen för »tyskeri» och dunkel. Tonen var på båda sidor ganska hätsk. Den stridbaraste på den akademiska sidan var den ovan nämnde Wallmark, men även Leopold själv, den mest betydande av de dåtida akademiska skalderna och veteran från tredje Gustavs vittra hov, deltog i striden med några av de kvickaste bidragen.

För de ivriga Uppsalaungdomarna var det ej tillfyllest att medarbeta i Polyfem. De hade redan förut tänkt bringa till offentligheten något av Auroraförbundets alster. Vad man nu behövde, var en tidskrift av allvarlig läggning, som skulle meddela avhandlingar, uppsatser och kritiker samt jämväl diktalster. Här skulle den nya skolans idéer framställas och poem införas, som visade världen, vad de unga Aurorabröderna själva kunde åstadkomma inom vitterheten.

Sommaren 1810 utkom första häftet av den nya tidskriften, vars namn blev Phosphoros, som betyder ljusbringaren. I bjärt röda omslag lyste den i boklådorna och väckte från början ej ringa uppmärksamhet. Såsom den nya riktningens främste man hade Atterbom författat inledningsdikten Prologen, som skulle utgöra nyromantikernas fältrop. I en följd av praktfulla naturscener skildras den nya vitterhetens inbrott. »I mästerlig sammanfattning», säger en litteraturforskare^[2], »och härligt ungdomsfager glans skildras morgonstjärnans uppgång, då skogar och marker lysa av färg och ljus, då dagern tycks alstra en dallrande ton och stjärnorna glittra hän i den allt starkare gryningen som små glänsande stoftkorn i en solstråles väg». Prologen börjar med följande anslag:

De nattliga zoner
bepurpras av glans.
Ren vakna i dans
de eviga toner.
Ur himmelens öknar
bland sjunkande töcknar
går Phosphoros fram;
och skogarna glimma,
och rosorna strimma,
och stjärnorna simma
i klingande vågen som glittrande damm.

I dikten beröres också det ynglingaförbund, som framträtt för att kämpa för främjandet av svensk diktning:

Vi bjuda Er till själens stilla fester,
till tankens värv och fantasiens spel;
vi sakna ej bland oss Sophias^[3] präster,
dock konstens tolkar är den större del.
Förvånens ej, o ädelsinta gäster!
Om ungdom stundom röjs i konstnärns fel:
I redlig kamp han långsamt palmen hinner,
om lågan skär på Vestas altar brinner.

Hur olika är ej denna dikt de akademiska författarnas resonemangsartade framställning. Med avsikt brukar Atterbom språkets alla resurser för framkallande av en stämmning. För språkets musik hade skalden fint öra. Här och där förekomma emellertid uttryck och vändningar, som äro svårbegripliga nog. Under strävan efter klangskönhet har klarheten stundom fått sitta emellan. Till och med meningsfränder gjorde författaren uppmärksam härpå, men han förklarade, att genom vattenklar redbarhet hade man t vitter ära intet vunnit.

I den nya tidskriftens första häfte förekomma ytterligare två dikter av Atterbom. I Guldåldern, som framställer bilden av en längesedan svunnen lyckotid, har han använt ett svårhanterligt sydeuropeiskt versmått med invecklad rimflätning, vilket förlett honom till konstlade ord, sådana som »försystring» och »flistring». Av betydande poetiskt värde är emellertid Erotikon. Det vilar en svärmisk stämning över denna dikt till

»detta hjärtas anade gudinna, 
målet för mitt himlaburna hopp».

Ur densamma må en strof anföras:

Snart vi återgå till fosterlandet,
snart det brister, detta trånga bandet
av en sinnlig rymd, som skymt vår syn.
Och när stjärnorna i kretsar sjunga,
tingens urgestalter kring oss ljunga,
skall i skönhet och musik försmälta
varje bild från jordens töckenbryn.

Karaktäristisk för nyromantikern Atterbom är den här uttryckta längtan till en värld bortom jordens gräns. Mäktigast möter oss denna känsla i Stagnelius’ diktvärld.

Phosphoros väckte, såsom man kunde vänta, ganska stort uppseende. En samtida författare säger, att den enligt allmänna meningen »är snillrik och har det vackraste språk man kan tänka sig». Vid senare år yttrade sig Atterbom ganska strängt om sina ungdomsdikter. Han säger om dem, att de innehöllo »barnsliga och omogna utbrott av en svällande ungdomslåga, som ville giva luft åt sina aningar och skapnader åt sina begrepp, obekymrad om prövning av sina krafter samt ofta föga sorgfällig vid sina medels urval och behandling».

I ett följande häfte förekommer en av Atterbom verkställd översättning av den italienske skalden Tassos sång om »Armidas ö». Denna översättning måste emellertid betecknas såsom på det hela taget misslyckad. Den blev också föremål för en hårdhänt, befogad kritik av den gamle gustavianen Leopold.

År 1811 stiftades Götiska förbundet, en frukt av den nationella väckelse, den fosterlandskänslans pånyttfödelse, som vid denna tid gick såsom en mäktig våg över Europa. Förbundets ändamål var att uppliva minnet av göternas bedrifter och återuppväcka den frihetsanda, det mannamod och det redliga sinne, som utmärkte våra förfäder. Dessa strävanden omfattades med intresse även inom nyromantikernas krets. Härom vittnar Atterboms dikt Skaldarmal, som infördes i första häftet av Phosphoros för 1811. Här skildrar diktaren förfädernas liv, hur de drogo ut på vikingatåg med skalden kämpande vid konungens sida. Ännu lever emellertid Brages harpa. Dikten slutar med följande maning:

Så draga vi åter, i ledungsfärd,
den väg, som till Skönheten leder;
hon längtar att vinnas av snillets svärd
och redan till brud sig bereder.
Upp, nordmannayngling! Är bloden dig varm,
stäm åter för fädernas sånger din barm!

Det häfte, där denna dikt offentliggjordes, sände Atterbom till Tegnér, som förut i brev till Geijer uttalat sig gynnsamt om Atterboms talang. På samma gång anhöll nu denne, att Tegnér skulle sända bidrag till Phosphoros. Tegnér, som hyste föga sympati för nyromantikerna, avböjde emellertid detta förslag. De unga vitterhetsreformatorerna fingo ej den uppmuntran av publiken, som de väntat, och redan 1813 upphörde Phosphoros att utkomma. Atterbom avslutar den sista årgången med en Epilog, som innehåller ett förhärligande av poesien. Konstens blomstringsåldrar framställas under bilden av tre tempel. Det första är antikens:

Tre tempel glimma inom demantmuren, 
som landets värn mot låga sinnen är.
En pelarkrets av parisk marmor skuren
det förstas runda, ljusa välvning bär.…

Det andra ter sig såsom en götisk kyrka:

Det andra fjärran tusen spetsar sträcker,
en gyllne skog av malm, mot aftonskyn.
Med valv på valv och torn på torn, det räcker,
ett genombrutet fjäll till fästets bryn.

Det tredje templet bygges nu i norden i korsform, och en valkyria av asynjors släkt leder arbetet och tecknar i luften, huru det skall danas. Detta tempel skall utgöra en sinnebild av samtidens och kommande tiders poesi.

Phosphoros’ uppgift såsom litteraturkritiskt organ övertogs av Svensk litteraturtidning, som utgavs av Atterbom och Palmblad i förening. Redan 1810 hade man börjat utgivandet av Poetisk Kalender, avsedd uteslutande att meddela prov på den nya skolans vitterhet. Förebilder till denna publikation funnos flerstädes i Tyskland. Beträffande planen säges i förordet: »Författarnas gemensamma traktan är, att poemerna i allmänhet måtte befinnas populära utan att misshaga kännare. De äro klädda i de enklaste rytmiska former; mytologiska hänsyftningar förekomma sällan och endast sådana, vilka vi förutsätta såsom allmänt kända».

I den första årgången av Poetisk Kalender ingick såsom det mest betydande bidraget Atterboms diktserie Blommorna. Han ville här giva en poetisk tolkning av den schellingska naturfilosofien. Enligt denna lära stå natur och ande i ett mystiskt samband med varandra; »naturen är omedveten ande och anden medveten natur». Skalden tecknar blommorna icke sådana som de äro utan framställer dem såsom symboler för idéer. I inledningsdikten till Blommorna säger skalden:

Ett liv i cirkeln av det Hela tågar,
naturen evigt dess prästinna är;
hon bönhör moderligt vart bröst, som frågar,
och blomsterspråket svaren återbär.
I var gestalt en egen känsla lågar,
var planta har sitt levande begär,
och för var urbild, av vårt hjärta buren,
en motbild föds ur hjärtat av Naturen.

Den första samlingen omfattade elva blommor, Språket i dessa dikter utmärker sig för melodiskt välljud. Det har också ofta framhållits, att Atterbom ägde en underbar förmåga att, såsom B. E. Malmström uttrycker det, »genom språkets konstrika behandling antyda en inre stämning, som i grunden var rent musikalisk och därigenom icke kunde finna ett fullt motsvarande uttryck i blotta ord».

Rosen framställes såsom en sinnebild för den berusande kärleken. Några strofer av denna sköna dikt må här anföras:

Den levande fullhetens yppiga prakt,
den eldiga kyssens berusande makt,
sötman av livets festliga dag,
skänkte mig hulda nornors behag.

Spinnande årens ändlösa garn,
smycka de vårens skönaste barn:
kinder av purpur! mun av korall!
pärlor om halsen av daggens kristall!

Bestrålar ej skarlakansslöjan min barm?
Omlindar ej klara rubinen min arm?
Av grönskande sammet min livklädnad är,
och skor av smaragd jag på fötterna bär.…

Ett hjärta blott slår i det eviga Allt!
En lag blott jag lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod,
och alla sig läska ur varandets flod.

Så delar jag med mig till tidens fördriv
den flödande strömmen av tjusande liv;
vad mer, om där skummar förgängelsens våg,
blott rytm är i störtande timmarnas tåg.

Så kyssens i ådrorna blixtrande kraft
och nektar-champagnens astraliska saft
och ambran, som höjs från mitt purprade bräm,
förklara dig blommornas drottnings system.

Bland de övriga »Blommorna» må nämnas För-gät-mig-ej, sinnebild av längtan, Liljan, bilden av en ängel, fängslad i jordiska band, och Vallmon, symbol av sömnen och döden. De ovan anförda verserna ur Rosen giva någon föreställning om Atterboms poetiska språk. Liksom övriga nyromantiker älskade han prunkande ord och talar ofta om ädelstenar, rubiner och smaragder, om purpur och ambra. »Blommorna» förvärvade skalden många beundrare även utanför nyromantikernas krets. Själv värderade Atterbom dem högt. Flera omarbetades sedermera, andra tillades, så att samlingen till slut uppgick till närmare ett fyrtiotal dikter. Innan vi lämna Atterboms »Blommor», vill jag i sin helhet anföra en från senare år, som är synnerligen karaktäristisk för skaldens uppfattning av världen och människorna, nämligen

Blåklinten.

Ljus och skuggor skifta vänligt,
strömoln fly för vinden blid;
solen sänker, omisskännligt,
färden nedåt västerlid.

Harmas ej, o mänskoöga,
som bland rågen mig försport,
att Naturen ock den höga
någonting för sig har gjort.

När till gagn för er så mycket,
jordens herrar! fram hon bär:
Skall hon ej få fägna tycket
åt vad endast hennes är?

Sjunger näktergaln, måhända,
blott när han av er blir hörd?
Djärvs ej dagens bloss sig tända,
innan eder sömn är störd?

Ofta flyger skönsta fjäril,
där av ingens blick han följs;
pärlan, född i musslans käril,
ofta städs av havet döljs.

Skald, som strövar kring på bergen,
glad och gagnlös, du som vi,
dig, jag vet, behagar färgen
av vår fägring klar och fri.

Men där sitter tung och trumpen
på sitt stenrös Nyttans son;
räknar oss och pipnubbs-stumpen
slår i kras med vredens dån.

När vi vaja på hans gärden
böljevis bland gyllne ax,
önskar han allt ont i världen
över oss med Parcens^[4] sax.

»Idel flärd», han skriar, »glitter
utan korn till mjöl och malt». —
Tvärvigg! bläng där bäst du gitter:
Skönhet har sin egen halt.

Hennes yrke, hennes levnad
är att utan huvudbråk
slå en ring av himmelsk trevnad
kringom jordens lumpna tråk.

Se, ur tjäll av grenar täta
nygift par på renen går.
Vad? Vill man till krans oss fläta
kring den unga husfruns hår?

Hulda, ja! låt dem dig smycka
Ceres-blommans^[5] döttrar blå;
blomstringslycka, skördelycka
önska dig de fromma små!

Blåklinten är här en sinnebild av skönheten i och för sig utan något samband med det nyttiga. Den uppfattas och njutes av skalden, som strövar omkring »glad och gagnlös»; märk sammanställningen: Såsom en fullkomlig motsats till denna poetiska, gagnlösa varelse står vardagsmänniskan, här kallad »nyttans son». Han kan ej glädja sig åt annat än det, som duger att äta eller dricka eller kläda sig med. Tung och trumpen sitter han på sitt stenrös och förargar sig åt blommorna i den vajande såden. Han har ej öga för deras skönhet, han ser dem blott som ogräs »utan korn till mjöl och malt». Han förstår ej, att skönheten har sin egen uppgift — att höja människans blick över de låga vardagsbestyren eller, såsom skalden uttrycker det, »slå en ring av himmelsk trevnad kringom jordens lumpna tråk».

I de närmast följande årgångarna av Poetisk Kalender, vilken fortlevde ända till 1822, förekomma åtskilliga äktlyriska dikter av Atterboms hand, bland andra den fosterländska sången Vikingasäten, åldriga lundar, som alltjämt hör till studentsångens stående repertoar. I årgången för 1814 meddelas ett fragment av sagospelet Fågel Blå. Här har Atterbom kommit in på ett område, som i hög grad passar hans romantiska läggning. På sagans mark kan han lämna sin fantasi fria tyglar. Här kan han fullständigt se bort från verklighetens vardagsvärld. Detta fragment väckte stor beundran. Vad som hindrade Atterbom att fortsätta detta arbete var examensstudier. Han erhöll också den akademiska lagern vid promotionen 1815. Under en vistelse i Italien några år senare återupptog han dikten. Den blev emellertid aldrig fullbordad.

Utom dikter i nyromantisk anda författade Atterbom även stridsskrifter mot den akademiska riktningens anhängare. Skarpast bland dessa inlägg är hans utförliga »Anmälan av Svenska Akademiens Handlingar» i Svensk Litteraturtidning (1814—1815). Här säger han rent ut, att om man undantager en dikt av Franzén och Geijers skrift om Inbillningens betydelse, är det mesta av vad dessa »Handlingar» innehålla utan egentligt värde. En sträng förkastelsedom uttalas ock över hela den franskklassiska smakriktningen. Akademiens förnämste målsman Leopold kritiseras särskilt skarpt. Om honom säger Atterbom bl. a.: »Det vore ej möjligt att med större virtuositet blotta en ödemark i sitt eget inre eller med djärvare övermod skryta över sin brist på ursprunglighet». I denna anmälan ger Atterbom även uttryck åt sin beundran for Svedenborg, vilken han kallar »en av de största människor, som den otacksamma svenska jorden burit». Han betraktar Svedenborg såsom en profet, som förebådat nyromantiken.

Såsom man kunde vänta, uppväckte denna kritik en storm av förbittring inom det akademiska lägret. Det gick så långt, att hovkansleren tilldelade Litteraturtidningens redaktör en varning för att i fortsättningen framkomma med dylika personliga förolämpningar.

Vad motståndarna särskilt förebrådde Atterbom och hans meningsfränder var »tyskeri», d. v. s. överskattning av den tyska filosofien och vitterheten samt dunkelt uttryckssätt och benägenhet för ordprål, »karbunkelpoesi». Den vittra fejden med dess hugg och knappnålsstyng tärde emellertid på den unge Atterboms krafter. Med frejdigt mod hade han kastat sig in i kampen, viss, att han stred för en stor sak, men så småningom började han nedtyngas av misstämning. Härtill bidrogo ock en vacklande hälsa och bekymmer för framtiden. Åt vittert och vetenskapligt arbete stod alltjämt hans håg, men utsikterna på den akademiska banan syntes honom små, och han funderade en tid på att söka sitt levebröd såsom präst eller jurist.

År 1816 gjorde Atterbom bekantskap med en snillrik kvinna, som kom att utöva ett ej ringa inflytande på hans utveckling, nämligen Amalia von Helvig. Denna, som var gift med en svensk officer, hade i sitt hemland vid det vittra hovet i Weimar kommit i beröring med flera av Tysklands ryktbaraste författare. Själv en begåvad skaldinna, hade hon lärt mycket av sådana andens stormän som Goethe och Schiller. Till Uppsala kom hon såsom en levande förmedlarinna av tankar och idéströmningar, med vilka de flesta här förut blott i böcker gjort bekantskap. Hon blev också i hög grad uppburen under sin vistelse i den uppsvenska lärdomsstaden. Särskilt Atterbom och Geijer blevo hennes trogna umgängesvänner. Den förre skriver: »Friherrinnan Amalia von Helvig tillbragte med en yngre syster näst före deras återflyttning till Tyskland år 1816 våren och begynnelsen av sommaren i Uppsala hos en dem värdig väninna^[6], vid vars sida hon blev medelpunkten för en krets, som inneslöt allt vad snille, kvickhet, naivitet, konstnärstjusning, den renaste godhet, den ädlaste själsstyrka, den öppnaste, trognaste vänskap tillsammans äga mest behagligt».

Amalia von Helvig intresserade sig lifligt för den unge romantikern och eggade honom till fortsatt diktning. Med anledning af väninnans sjuårige sons bortgång skrev Atterbom följande vackra sonett, som inleder den samling dikter han senare sammanfattade under rubriken Amaliaminnen:

För vek han var, för skön för jordens skiften;
gläds! Ej hans väg till vårens hem blev lång.
Till ros slog knoppen ut vid andars sång,
till änglaliv den späda, dunkla driften!

Men i ditt hjärta bränner minnesskriften;
med gråt du ville smälta tidens tvång!
Och nordens stjärnor i sin kalla gång,
de blicka stumma på den lilla griften.

Dock nej! de säga dig, att himlen gömmer
i sina palmers skygd för snö och ilar
det lån, som där du får till egendom.

Ack! vid din ömma barm visst ljuvt man vilar,
din Bernhard visst den aldrig, aldrig glömmer:
Men — bäst man vilar dock »i Herranom».

Fru von Helvig insåg, att Atterbom med hans känsliga sinne och bräckliga hälsa ej egentligen passade för den vittra stridens värv. Han behövde komma bort från sin omgivning, bli fri från sin ledareroll och få ro för motståndares angrepp. Han behövde mottaga nya intryck, se främmande platser och andra människor. Hon bragte honom därför på den tanken att företaga en resa till Tyskland och Italien och bidrog själv till denna tankes förverkligande. Vänskapligt understöd erhöll han ock av sin vän, den såsom politiker sedermera ryktbare August von Hartmansdorff.

Sommaren 1817 lämnade Atterbom Sverige och författade under överfarten från Ystad till Stralsund en gripande dikt Till fäderneslandet. I Berlin mottogs han med uppriktig glädje av Amalia von Helvig, som genom sina talrika litterära förbindelser blev honom till största gagn. Han fick nu göra bekantskap med flera av Tysklands mest framstående tänkare och skalder. Särskild glädje beredde det honom att i München få lyssna till sin beundrade läromästares filosofen Schellings föreläsningar. Från Tyskland begav sig Atterbom till Italien och njöt i fulla drag av den skönhetsvärld, som här öppnade sig för honom, av att på konstens klassiska mark få fullfölja sådana studier, för vilka här hemma saknades fast underlag. Han sammanträffar även här med konstnärer och författare från olika håll.

Under sin vistelse utrikes mottog Atterbom anbud att stanna såsom professor vid något av de tyska universiteten, men ehuru utsikterna till akademisk befordran i Sverige synas honom ringa, avböjer han dock detta anbud. Han skriver därom till en vän: »Jag kan icke vänja mig vid denna tanke (att stanna i Tyskland), den förekommer mig gruvlig; djupt känner jag i min själ, att varken mitt hjärta eller mitt huvud kunna slå rötter annorstädes än i Sverige».

På hösten 1819 återkom Atterbom till Sverige. Sina intryck och upplevelser under utrikesvistelsen har han skildrat i Minnen från Tyskland och Italien, en samling resebrev, som i sin helhet utgåvos först efter författarens död. Denna resa blev av den allra största betydelse för Atterboms utveckling. Han hade nu fått vidgade vyer och kommit till större mänsklig och konstnärlig mognad. I stället för fortsatt fejd mellan de vittra skolorna ville han ha frid och endräkt med rätt för envar att sjunga och dikta efter sin egenart. Hans förra meningsfränder voro emellertid fortfarande stridslystna och drogo i härnad mot den akademiska riktningen med ett stort satiriskt epos Markalls sömnlösa nätter. Atterbom gav emellertid uttryck åt den försonliga stämning, som fyllde honom, i en vacker dikt Fridsrop, infört i Poetisk Kalender för 1821. Det heter där:

Rymd för oss alla det har, det härliga Skandien;
annat kräver det, än att i köld varje sig söndrar för sig.
Slutom då ringen, och tubbe oss ej den dömande hopens
eviga kiv att igen skiljas och grubbla därpå!
Fritt må emellan sekter och namn sig tvistande splittra
de som vid namn och person fästa det skönas begrepp:
skulle dock vi, som leva för ljuset, som leva för sången,
glömma, hur fjärran dess mål är för var endaste satt?

Dessa ädla maningsord förfelade ej sin verkan. Tegnér, som haft för avsikt att uppträda mot några av Atterboms dikter, uttalar sin beundran och säger, att »Fridsropet»avväpnat honom. De ivrigaste nyromantikerna fortsatte emellertid striden och utgåvo samma år, 1821, andra delen av den ovan nämnda satiren Markalls sömnlösa nätter. Men härmed avstannade också den egentliga striden.

Kort efter sin hemkomst utsågs Atterbom till kronprinsens lärare i tyska språket, något som väckte ej obetydlig harm hos den gamla skolans män. Om »överheten» förut sett de unga reformivrarnas anlopp mot den akademiska, man skulle kunna säga officiella smakriktningen med ett visst misshag och fruktat, att här uppäxte en revolutionär ynglingakrets, så hade man nu förstått, att nyromantikens banérförare icke voro några samhällsomstörtare. Deras politiska ståndpunkt var konservatismens.

Atterboms ekonomiska ställning lämnade emellertid ännu någon tid mycket övrigt att önska, och detta bidrog jämte kroppslig svaghet till det tungsinne, som tidtals nedtryckte honom och kom honom att misströsta om kraft och förmåga att uträtta något i vitterheten. I ett brev till Geijer från 1820 säger han:

»I mitt huvud är en rastlös och brännande oro, som gör mig otillgänglig för all slags vila och förströelse. — — — Det var en tid, då jag lockades av den flödande trånaden i min barm efter ljus och skönhet att sätta den i ord på lumpna papperslappar, och bedårad av några vänners bifall, trodde jag mig utrustad med kraft att i Sverige skapa ett nytt poetiskt tidevarv. Verktyget var för svagt för en så stor sak, det sönderbröts av sitt öde och förkastades; blott en skuggbild återstår, som bär det forna namnet. Den bespejas av vänner med redan villrådiga förhoppningar och av fienderna med en icke villrådig triumf. Vilken som kände mig för tio år sedan, när jag först uppträdde såsom författare med en så modig och flammande själ, skulle förmoda, att min banas mål var så ömkligt nära?»

Skillnaden i kynne mellan de båda författarna framlyser bjärt i några ord av Geijers svar. Sedan han uttryckt sitt beklagande av Atterboms svaga hälsa, säger han med avseende på hans själs oro bl. a.: »Friskt mod, min broder, jaga undan töcknen… Sorg är synd, ty tillvarons innersta är salighet».

På hösten 1820 utkom i Götiska förbundets tidskrift Iduna Tegnérs första Fritjofsdikter. Atterbom läste dem med beundran. Hans ställning till Tegnér hade förut varit, ganska kylig. Nu skriver han i ett brev till en vännina, att dessa dikter »kunna sättas vid sidan av det yppersta, som i något lands skaldekonst blivit frambragt» och han uttalade också i en recension i Litteraturtidningen öppet sin beundran. Fritjofs saga inspirerar också hans diktning. Han griper sig an med ett större ämne, som redan förut lekt honom i hågen, sagospelet Lycksalighetens ö, ett arbete, varmed han hoppades kunna tävla med Fritjofs saga. Arbetet med detta diktverk gick emellertid icke så raskt, som Atterbom önskade. Akademisk verksamhet upptager nämligen hans tid. År 1821 blev han av Geijer kallad till docent i historia och hade såsom sådan att hålla offentliga föreläsningar. Till adjunkt i filosofi utnämndes han 1824, samma år utkom första delen av Lycksalighetens ö, och tre år senare förelåg diktverket fullbordat. På gamla dagar företog skalden en omarbetning av detsamma.

Sagospelet är en diktform, som utgått från Italien och med förkärlek odlades av tyska nyromantiker. Ämnet till sitt diktverk har Atterbom hämtat från en gammal fésaga, som han fann återgiven i en svensk folkbok. Sagans innehåll har skalden utvidgat och fördjupat. Dikten har dramatisk form men är alltför vidlyftig och i saknad av handlingens koncentration, för att den skulle kunna uppföras på scenen. Detta var icke heller författarens avsikt. Vad han givit, är ett läsdrama med en rikedom av däri inlagda lyriska dikter av stor fägring. Själva sagan inbjöd till framställning av två motsatta världar, verklighetens och fantasiens. Dramat är indelat i »äventyr».

I det första äventyret försättes läsaren till »ett land i nordpolens grannskap». Dess konung är den sköne, drömmande hjälteynglingen Astolf. En jägarskara är samlad, man prisar konungens bedrifter i avvaktan på hans återkomst från en ensam vandring i okända skogsbygder. Under sina drömmerier har emellertid kung Astolf förirrat sig och kommer till vindarnas grotta. Han mottages av vindarnas moder Anemotis. Snart hemkomma sönerna och berätta för modern, vad de sett och uträttat under sina strövtåg över länder och hav. Västanvinden Zefyr framställes såsom en skön gosse med långt, ljuslockigt hår och vitskimrande vingar, klädd i en dräkt av silverskir. Zefyr berättar för sin moder om sitt besök på Lycksalighetens ö och hos dess underbart sköna drottning Felicia. Han slutar sin hänförda skildring med orden:

Nämn vad jord och himmel skönast ha
i ett enda namn: det är — Felicia.

Konung Astolf har under stigande förtjusning lyssnat till Zefyrs ord. I sina drömmar har han sett detta lyckoland, och dess drottning är den idealgestalt han trånat efter. Han utfrågar Zefyr närmare och får veta, att Felicia är en kvinna av evig ungdom. Till slut måste Zefyr lova att på nästa färd taga Astolf med sig till Lycksalighetens ö. Han skänker också Astolf en kappa, som vid framkomsten dit skall göra honom osynlig; så tager han Astolf i sin famn och flyger med honom mot den uppgående solen.

Under tiden sitter prinsessan Svanvit — en gestalt, som skalden tilldiktat och ej har någon motsvarighet i fésagan — ensam och klagar över att den älskade Astolf är försvunnen. Hon ger uttryck ät sin nedstämdhet och saknad i följande vackra sång, till vilken Geijer satt musik:

Stilla, o stilla!
Somna från storm och snö!
Ensliga lilla,
nu är det tid att dö!
Kallt är kring dal och sjö.
Stilla, o stilla!

Stunderna ila,
snart du den sista ser.
Vila, o vila!
Vissna, som andra fler!
Hjärta, vad vill du mer?
Vila, o vila!

Skuggan låt gömma
allt, vad du njöt och led.
Glömma, o glömma —
sådan är solens sed!
Lär dig i nattens fred
glömma, o glömma!

Domna blott, domna!
Snön är din bästa vän.
Gott är att somna,
vår kommer ej igen.
Hjärta, vi slår du än?
Domna blott, domna!

Tystna då, tystna,
töm i en suck din själ!
Upphör att lyssna.
Livet dig bjöd farväl:
»Arma, god natt, sov väl!»
Tystna då, tystna!

Det andra äventyret förflyttar oss till en trädgårdspark på Lycksalighetens ö. Det är morgon. Bergens hjässor skina genom vitblå, violetta och rosenfärgade dimmor. Man ser ett praktfullt slott. I en skuggrik dunge av palmer, lagrar och cypresser framsorlar ungdomens källa ur nischen av en smaragdklippa. Samlade omkring denna källa äro Felicias sju nymfer, med vilka skalden symboliserat de sköna konsterna, inbegripna i samspråk. Höljd i Zefyrs kappa, som gör honom osynlig, anländer Astolf och tjusas av den skönhetsvärld, som här uppenbarar sig för honom, och allra mest av Felicia. Denna har just för sina tärnor berättat om en dröm, i vilken hon sett fågel Fenix, den skönaste av alla skapade varelser, vilken har sin boning i paradiset. Under det Astolf lyssnar till hennes ord, gör han en rörelse av otålighet, varvid Zefyrs kappa faller av hans axlar. Klädd i rik, skarlakansröd furstedräkt står han framför Felicia och de häpna tärnorna. De tro alla, att han är fågel Fenix. Till deras häpnad förklarar han, att han är en man. Någon sådan ha Felicia och hennes tärnor aldrig skådat. Astolf och Felicia upptändas genast av kärlek till varandra. Astolf begär att få stanna och svär, då han får löfte härom, att förbliva hos sin älskade, ända till dess Tiden under fåfängt letande efter honom uppgivit sin kalla andedräkt.

De leva nu ett liv av ogrumlad sällhet och giva i glödande växelsånger uttryck åt sin kärlek. En strof ur hithörande parti må anföras. Astolf sjunger:

Hur hon fram för mig svävade! Hur gjuten
af luft och snö och rosenglans hon flög!
Hur stolt från hårets natt i molnsvall bruten
spreds diademets gloria, mild och hög!
Från handen djärvt av mina fingrar sluten
en ström av eld vid hemlig tryckning smög,
och liksom sträng vid sträng, till samljud slagen,
var sena skalv, var ådra spratt betagen.

På Lycksalighetens ö lever nu Astolf vid Felicias sida trehundra år, som förefalla honom såsom några få dagar. Det är ett liv av sällhet och skönhet. Ungdomskällans vatten bevarar honom från ålderdomen.

Det tredje äventyret visar, huru Astolf genom Felicias moder Nyx (natten, ödet) bragts till besinning av att han har andra plikter än mot Felicia. Han börjar känna längtan efter hemlandet och efter en verksam levnad. För Felicia framhåller han, att han bör leva icke endast för egen sällhet utan för andras väl, så att hans namn må varda välsignat:

 »För dessa rösters bud —
min varelses ursprungligaste grundton —
har jag som människa, som man, som kung
för länge döv mig gjort: de hämnas bittert
sen i mitt öra de ånyo skaka.»

Felicias övertalningar förmå honom emellertid att ändra tanke, men då uppenbarar sig Nyx och manar sin dotter att skilja Astolf ifrån sig; genom att kvarhålla honom motarbetar hon i själva verket både hans och sitt eget eviga väl. Så blir skilsmässan besluten. Astolf erhåller en bevingad häst, som skall föra honom till hembygden i höga norden. Han tager ett ömt avsked av Felicia och erhåller en lock av hennes hår, vilken, så länge han bär den, skall skydda honom från faror. Därefter anträder han färden genom rymden till sitt så länge glömda fosterland.

I fjärde äventyret skildras Astolfs hemkomst. I landets fjällbygd, dit han först anländer, träffar han en gammal man Florio, avkomling i sena led av en bland Astolfs hovskalder. Genom samtal med honom får han kännedom om huru oerhört förhållandena omgestaltats i hans forna rike under hans långa bortovaro. Hans rike har blivit en republik, ett statsskick, som för Atterbom var i högsta grad motbjudande. En levnadstecknare berättar, att skalden i ett brev uttrycker sin glädje däröver, att Svedenborg försäkrar sig ha funnit den republikanska styrelseformen i avgrunden. I dikten lämnar Atterbom också en satirisk karikerad skildring av den demokratiska styrelsen.

Astolf kommer till den »hyperboreiska republikens» huvudstad och beser först under djup rörelse sin släkts kungagravar och sin faders kung Adelands fana. Därefter gör han bekantskap med de demagoger, som utgöra regeringen, bland dem en skräddare »kostymartisten Marcus Porcius Klut» och Mopsus, som är »generalstatsopinant». Vad härmed menas och om styrelsens organ för övrigt berättar en ämbetsman för Astolf med följande ord:

 Var jul,
då stora Oklos^[7] här tillsammanträder,
det väljes ut bland olika slika siarmän^[8]
ett hundra till opinionsråd; dessa
utkora sedan tio inom sig,
som nämnas till eforer och regera
sin suverän, det suveräna folket.
Men som de ständigt käbbla sinsemellan,
så ställs av gatornas acklamation
en generalstatsopinant i spetsen,
som färdar för var dag ett påbud ut,
vad man till nästa natt bör tro och mena.

Ej underligt, att Astolf finner detta vara ett »vidunderligt regeringssätt». Presidenten har ej mycket att säga och behandlas med vanvördnad, Då han träder in i eforatspalatsets sal, sätta alla medborgare på sig sina mössor. Såsom exempel på rättskipningen meddelas, att en fästningskommendant, som rymt från sin post och överlämnat kastellet åt fienden, blir frikänd, då han försvarar sig med att han vid överfallet var sysselsatt med författandet av en tidningsartikel om att »människan är född till frihet».

Astolf uppbjuder nu alla sina krafter för att lyfta fosterlandet ur denna förnedring. Han erbjuder sig att taga överbefälet i ett krig, som republiken för, men hans tapperhet är förgäves. Överallt mötes han med misstro, otack och lumpenhet. Till slut förklarar man honom fågelfri. Nu besluter han att avstå från sina fruktlösa bemödanden och återvända till Felicia.

Det femte och sista äventyret förtäljer om återfärden. Nu är det slut med Astolfs lycka. Han förlorar Felicias hårlock, som skulle skydda för alla faror. Just då han står i begrepp att för alltid lämna sin fädernejord och sträcka ut mot Lycksalighetens ö, hör han en svag gubbröst, som anropar honom om hjälp. Han vill ej lämna en värnlös man i nöd utan stiger av sin häst och fattar gubbens hand. Den är iskall och fattar honom med ett hårt grepp. Nu ser Astolf framför sig en hög gestalt med kal hjässa och långt isgrått skägg. Från skuldrorna utgå ett par sammanlagda svarta vingar, en svart gördel sammanhåller den skarlakansröda, fotsida dräkten. Såsom stav bär han i handen en lie med skaft av ebenholts. Det är Tiden, som sökt Astolf under tre århundraden. Nu har han nått sitt byte. Utan barmhärtighet trycker han Astolf hårt intill sig och låter honom sedan död falla till marken.

Zefyr för nu Astolfs lik till Felicia. Denna överväldigas av sorg. Då kommer hennes moder såsom Teofania.^[9] Tiden tillsluter ungdomskällan med sin svarta mantel. Felicia luttras och renas genom smärtan och erfar tröst av gudomens åskådning. I stället för jordisk lycksalighet skall hon få himmelsk salighet. Dikten slutar med att Felicia sjunker till marken i bedjande ställning under en kor av stjärnor. Av denna sista sång må några strofer anföras:

Skiljer stoftet hjärtan
stoftet, skuggors hem?
Kärleken och smärtan
räcka bortom dem.

Kärleken och smärtan,
barn av samma hus,
föra trogna hjärtan
hem till samma ljus

Där försont med plikten
under livets trä
står den fagra dikten
vid din faders knä.

»Kommer du?» han talar.
»Långt du irrat har!
Dock av dessa dalar
bar du minnet kvar.

När ditt sinne glödde,
var dig jorden trång;
när ditt hjärta blödde,
flög du hit i sång.

Njut en fröjd otalig,
fäll din slöjas skir!
Du var där lycksalig!
här du salig blir.» — — —

Warburg säger med rätta om Lycksalighetens ö, att den »är full av ideal poesi, buren som kanske intet annat svenskt diktverk av en äktromantisk stämning, av en mystisk innebörd, av en musikalisk formgivning. Här om någonsin finna vi romantikens ’blå blomma’, en längtan hän till diktens evigt sommargröna ö». Skalden har velat framställa den grå vardaglighetens Astolfs rike såsom en motsats mot den drömda idealvärlden. Men icke ens den mest förfinade, estetiska njutning, icke ens poesien kan tillfredsställa människosjälens djupaste längtan, det förmår blott religionen.

Atterbom hade fäst stora förhoppningar vid detta diktverk, som skulle befästa hans rangplats i Sveriges vittra värld. Första delen förelåg färdig år 1824, men den nästan samtidigt utkomna Fritjofs saga ställde Lycksalighetens ö alldeles i skuggan. Den Tegnérska diktens skönhet var för allom fattbar. I Fritjofsgestalten igenkände man med beundran idealbilden av en svensk. I Lycksalighetens ö fanns det däremot åtskilligt, som ej var fullt klart för allmänheten. Därtill kom, att dess längd inverkade menligt och avskräckte somliga. Den fick ej heller det mottagande, som skalden väntat. Väl uttalade en sådan man som Geijer enskilt sin beundran, men den offentliga kritiken var föga uppmuntrande. Till och med Atterboms egna meningsfränder uttalade sig ganska kärvt. Skalden kände sig helt naturligt besviken. Att han det oaktat verkligen kom att fullborda den andra delen, var till icke ringa del hans fästmös förtjänst.

Länge hade Atterbom sjungit kärlekens lov (t. ex. i Rosen se ovan sid. 28) utan att själv ha smakat dess sötma. I början av år 1824 kunde han emellertid i brev till en av sina vänner omtala, att han funnit en ledsagarinna för livet. Hans utkorade var Ebba av Ekenstam, officersdotter från Östergötland. Då Atterbom sommaren 1823 var på besök i sin hembygd, sammanträffade han med den 22-åriga Ebba, som han sett en gång förut, då hon var barn. Ebba av Ekenstam var en vek och känslig men på samma gång glad och livlig natur. Under sina tidigare flickår var hon ofta inåtvänd och tillbakadragen. Kärleken till den med henne själsbefryndade skalden kom hennes väsen att slå ut i rik blomning. Hon var såsom skapad för Atterbom och förenade med ett praktiskt sinne en djup förståelse för skaldens diktning och ideella strävanden. En varm och innerlig religiositet var utmärkande för dem båda. Deras brevväxling från förlovningstiden är utgiven och ger en god inblick i deras, ej minst skaldens, känslo- och tankevärld vid denna tid. »Du liknar», skriver Atterbom till sin älskade, »och du verkar på mig som en vacker söndagsmorgon om sommaren, när himlen är blå, alla träd, gräs och blommor tyckas i helig glädjedruckenhet bedja till livets Fader, och man hör på fjärran håll de kallande kyrkklockorna ringa.»

På nyåret 1824 hade förlovningen firats. Av ekonomiska skäl måste emellertid bröllopet uppskjutas någon tid. Atterboms lön såsom adjunkt vid universitetet räckte ej till underhåll av familj. Dessutom var han sysselsatt med sitt ovannämnda diktverk Lycksalighetens ö, och hans trolovade uppmuntrade honom att trots det ringa erkännande, som kom första avdelningen till del, så snart som möjligt fullborda detsamma. Skalden säger också, att han med fullt skäl kan kalla Ebba sitt »personifierade poetiska samvete».

År 1825 företog Atterbom en resa till Danmark, där hans diktning var väl känd och hade förskaffat honom flera vänner. På vägen besökte han i Lund Tegnér. I brev till sin fästmö berättar han, att Tegnér mottog honom med överraskande vänskap och hjärtlighet. Den leende danska naturen väcker hans förtjusning och beundran. Han skriver därom till sin Ebba: »Präktiga bokskogar, skuggrika promenader, små täcka insjöar, välbyggda lantställen, luften full av vällukt från törnrosor och lindblommor. Allt utgör en enda vidsträckt trädgård med havet vid sidan och utsikt över Sundet åt den kära fosterländska stranden. Ack! men Du felas mig! och vad njuter jag riktigt, när icke du är med mig. Allt skönt och ljuvt, vare sig i natur eller konst, tjänar blott att påminna mig om Dig — om mitt hjärtas allrakäraste glädje».

I juni 1826 hemförde Atterbom sin brud. Den första sommaren tillbragte det lyckliga paret i en idylliskt belägen boning på Marmorbrukets ägor vid den natursköna norra stranden av Bråviken. Här arbetade han också flitigt på avslutningen av Lycksalighetens ö, som också hösten samma år var färdig till tryckning. Atterboms äktenskap blev utomordentligt lyckligt, man talade om hans hem såsom »kanske det lyckligaste svenska skaldehem». Hans minnestecknare J. H. Thomander säger därom: »En vän hade han framför alla övriga i världen: hon var honom allt, hon tänkte på allt, sörjde för allt, ordnade allt, lämnade honom sina fröjder och tog på sin lott alla bekymmer och gömde dem väl, missunnsamt väl, så att ingen fick se eller höra dem». Länge fingo de båda makarna leva tillsammans. De fingo fira sitt silverbröllop och se sina barn växa upp. I sin dikt »Till den hädangångna», skriven kort efter makans död, har Atterbom själv med sköna och innerliga ord uttalat, vad hon var för honom:

Ej vid din grav, förklarade! jag klagar,
när dessa blad jag där till offer strör.
Hur skulle jag ej unna dig de dagar
av evig sol dem ingen smärta stör?
Dock vet jag, att din tanke än ledsagar
ditt hjärtas vän; att än min röst du hör;
att över nattens svalg en grundfast brygga
odödlig tro och helig saknad bygga.
— — — — — — — — — — — — —
O, vad din gåva trofast mig beskärde!
En själ, från varje flärd ovanskligt fri;
ett liv, vars lust sig blott av plikter närde;
ett tempels helgd och bönens fröjd däri;
en gränslös självuppoffrings helgonvärde,
det enklas skönhet, dygdens poesi,
det allt jag fick till trettiårig lycka
i vänsällt hem mot saligt hjärta trycka.

År 1828 blev Atterbom utnämnd till professor i filosofi och erhöll därmed äntligen en mera tryggad ställning. Det var nu helt naturligt, att han huvudsakligen kom att sysselsätta sig med filosofiska arbeten och studier. Hans poetiska planer fingo vila; därtill bidrog ock den brist på uppmuntran hans stora diktverk rönt från kritik och allmänhet. Han ville nu visa, att han var väl berättigad till den lärostol han erhållit, och utgav 1835 sina Studier till filosofiens historia och system, däri han med utgångspunkt från sin läromästare Schelling framställde ett eget filosofiskt system på teistisk grund. Geijer yttrade sig mycket erkännande om detta verk. Han säger: »Det är ett respektabelt arbete i högsta mening och visar den grundlighet och innerlighet, som höjer dig över dagens lovord och tadel samt gör dig jämbördig med de bästa av alla tider».

Mera än för filosofien intresserade sig dock Atterbom för estetik och litteratur. Länge hade han arbetat för att få en professur i detta ämne upprättad vid Uppsala universitet, och nyssnämnda år 1835 gick denna önskan i uppfyllelse, och Atterbom utbytte nu sin lärostol i filosofi mot den nyinrättade professuren i estetik, till vilken han med rätta ansåg sig mera kvalificerad än någon annan.

Nu började också hågen vakna till förnyad poetisk alstring. Somrarna 1836 och 1837 tillbragte han på det naturskönt belägna godset Steninge vid Mälaren. Det var en lycklig tid, han kände skaparkraften sjuda i sitt inre, han »indrack sommarluft och poesi». Så tillkom den samling av lyriska dikter, som utgavs 1837—38. Främst bland de här intagna dikterna må nämnas en serie »Blommor», utgörande fortsättning av en tidigare samling med samma namn. Vad som skiljer dessa från de tidigare är, att den exotiska prakten fått vika för »mera doft från de svenska skogarnas och ängarnas egen flora». Även här framställas blommorna såsom symboler för idéer. Exempel härpå lämnar den i sammanhang med den tidigare samlingen ovan anförda »Blåklinten».

Även dessa dikter rönte ett mottagande, som ingalunda motsvarade skaldens förväntningar. Långt svårare än fiendens hugg var för den känslige skalden Geijers »björnsmekning», såsom han kallar dennes anmälan av dikterna. Geijer söker visserligen avväga förtjänster och fel, men tonen i hans kritik var kärv och sårande. De liberala Stockholmspublicisterna, bland vilka Atterbom på grund av sin politiska konservatism var illa anskriven, tyckte sig nu ha fått vatten på sin kvarn och trodde sig kunna lägga Geijers auktoritet i vågskålen, då de uttalade sig om Atterboms mindervärdighet. Detta angrepp från en väns sida vållade Atterbom mycken smärta. Han skriver därom till sin vän, tonsättaren A. F. Lindblad: »De första åtta dagarna led jag över all beskrivning. Det förekom mig, som hade jag från sträckbänken hunnit till rådbråkningen. Jag förlorade sömn, matlust, var feberaktig och nära att bli sjuk». Sedermera återställdes emellertid det goda förhållandet mellan de båda diktarna. Atterbom offentliggjorde ett i värdig ton hållet, högsinnat svar. Ganska länge dröjde det dock, innan såret var alldeles läkt.

Under tiden 1836—38 var Atterbom synnerligen rik på poetiska planer och utkast. Den redan tidigt påbörjade Fågel Blå skulle fullbordas. Den blev emellertid ej mer än ett fragment, som utgavs först efter författarens död. Motivet är hämtat från en gammal folksaga om en elak styvmor, som ville förmäla sin dotter med en ung konung. Då denne föredrog styvdottern, låter hon genom en trollkvinna förvandla honom till en blå fågel och instänger styvdottern i ett torn. En svartkonstnär Deoleteus återger emellertid konungen hans mänskliga gestalt, och de älskande förenas. Detta ämne har av Atterbom behandlats i äkta romantisk stil. Den unge konungen Amundus tecknas såsom idealet av en medeltida, hövisk riddare. Den elaka drottningen är en representant för det ondas makt. I svartkonstnären-skalden har Atterbom tecknat sin egen bild och i hans mun lagt sina tankar om natur och dikt.

Vidare umgicks han med planer att i ett drama behandla den gamla Sigurdssagan och skriva en dikt om Karl XII och hans kämpar i Ryssland och Turkiet. Han kände ofta vid denna tid diktens källsprång välla fram i sitt inre lika rikt som under ynglingaåren. Att denna efterblomstring blev av så kort varaktighet, berodde i ej ringa mån på bristande uppmuntran. Han skriver själv därom: »Hade då den ringaste vänliga fläkt av värme och sympati kommit mig till mötes, så hade jag visst oavbrutet hängivit mig åt lockelsen att ännu bliva i förhållande till mina ringa krafter en skald på fullt allvar. Men vad de båda ömma provduvor hembragte, som jag utsläppte ur min ark — icke var det åtminstone oliveblad. Jag hade tagit för vårblomning en försenad eftersommarflora, och frostvindar från alla håll även från ett minst väntat straffade mig snart för min inbillning».

På ett arbetsfält, som låg poesien nära, har Atterbom utfört en betydelsefull gärning. Såsom professor i estetik hade Atterbom att sysselsätta sig med svenska vitterhetens historia. Så tillkom hans betydelsefulla arbete Svenska siare och skalder, där han ger en följd av konstnärligt utmejslade karaktäristiker av svenska diktare från 1600- och 1700-talen. Särskilt de utförligare framställningarna av författare sådana som Thorild, Svedenborg, Bellman äro utmärkta för innerlig förståelse och skarp analys. Att Atterbom i en ljus, man kan nästan säga förklarad dager framställer själsfränder sådana som dessa, är ej heller ägnat att väcka förvåning.

År 1839 blev Atterbom invald i Svenska akademien. Detta skulle nog hava skett några år förut, om han icke 1833 offentliggjort en skarp anmälan av Leopolds efterlämnade skrifter, som väckte misstämning i de akademiska kretsarna. Det var Tegnér, som hälsade honom välkommen i den vittra runden med en ståtlig dikt, ur vilken några rader må anföras:

Att här du sitter, att jag hälsar dig
välkommen bland oss, visar tidens välde,
ombildarens, som länge ställde
inunder skilda fanor dig och mig,
och ej blott mig men även mången annan
av sångarätten från kung Gustavs dar,
som bar ovansklig lagerkrans kring pannan.
Den kransen hänger än bland stjärnor kvar
på minnets valv, när kvällens vindar sopa
på vår förgätna grav tillhopa
blott vissna blad av min och mången anns
förgängeliga sångarkrans.
 Dock striden är förbi. Vad ont den vållat
förgätes bättre än det tänkes på.
Vi tacka glömskan, som sin aska sållat
på släckta glöd och undra bägge två,
vad sällsam villa, som vår syn förtrollat,
med åren komma frid och sans ändå;
och allt som skiljemuren börjat ramla,
den nya skolan flyttar i den gamla.

Nu några ord om Atterboms karaktär och enskilda liv. En av Atterboms förtrogna vänner, tonsättaren A. F. Lindblad, har i sina »Ungdomsminnen» givit en förträfflig skildring av skaldens person. Ett brottstycke härav må anföras: »En sådan man hade jag ej förut råkat ut för. Han var en liten, spensligt byggd man med stort, även i yttre avseenden ovanligt ljust huvud. Något rödsprängda ögon även då (det var år 1822), krämpfull och sjuklig med ett stilla, tankfullt väsende, oupphörligt i sitt inre arbetande och mediterande dock utan att någon tankspriddhet någonsin röjde sig. En egenhet hos honom var, att han synbarligen oupptagen och ouppmärksam av och på allt, som rörde sig omkring honom, dock såg och hörde allting och kunde för de samtal, i vilka han ej deltagit och som vi andra tyckte han visat sig alldeles likgiltig för, en lång tid efteråt fullkomligt redogöra.… Jag hörde fragmenten ur Lycksalighetens ö, hörde dessa verser först uppläsas av skalden själv med en känsla så djup och varm, i så egna, musikaliska tonfall, att de blivit mig oförgätliga — och varje försök av andra att deklamera dem förekommit mig misslyckade. Svanvits säng: ’Stilla o stilla’ skapade ett hav av musikalisk poesi i min själ, vars vågor ännu ej efter 30 år bringats till ro. Kritiken har haft mycket att anmärka emot Atterbom, och jag borde väl instämma däri för att ej vara sämre, dummare än den, men jag kan det ej och det därför, att jag fått, vad denna ej fått: ett omedelbart intryck av skaldens personlighet, som var varmare, innerligare, sannare än någon annans jag dittills eller sedermera lärt känna. — — — Det hörde till den tidens föreställningar, att poetiskt sinne var oförenligt med praktiskt förstånd — ja, man gick kanske så långt, att med tillgjord försakelse av det sista, köpa sig reputation för att äga det förra. Detta fel må gälla uppvaktningar i det fosforistiska hovet men var ej att tillskriva skolans huvudman. Atterbom var, som Geijer en gång sade om honom, ärligare än någon av hans vänner (han själv bland dessa inbegripen) kunde tro eller fatta. Hans praktiska oförstånd, oförmåga var så litet tillgjord, att den tvärtom utgjorde grundämnet i hans natur, villkoret för hans snille, som i denna sin blindhet vågade vara, vågade säga, vad han med vanlig mänsklig beräkning och praktisk omdömesförmåga icke skulle vågat och varigenom ej så många vänner men desto flera fiender tillfördes».

Detta uttalande ger oss en god inblick i Atterboms karaktär och personlighet, och dess riktighet bekräftas från flera håll. Han levde nästan uteslutande i diktens och böckernas värld. Sina dikter ansade och putsade han såsom en kärleksfull örtagårdsmästare sina plantor. Dikter från ungdomsåren tog han upp, omarbetade och fullständigade dem. Sitt största verk, Lycksalighetens ö, underkastade han ock mot slutet av sitt liv en bearbetning, och i sin förändrade gestalt rönte det verkligen ett bättre mottagande än vid sitt första framträdande. För verkligheten omkring honom stod Atterbom mycket främmande. Han betraktade tilldragelser och personer i livet ungefär som ett skådespel utan större intresse. Man kan förstå, att en sådan läggning skulle väsentligt bidraga att dana romantikern och ingiva honom denna outsläckliga längtan bort från den grå verkligheten till »diktens evigt sommargröna ö».

I den förtroliga umgängeskretsen var skalden vänsäll och angenäm. Kanske kunde det anmärkas, att han talade väl mycket om sig själv, om sina minnen och sina planer. För allt, som var ädelt och stort, hade han ett öppet sinne. Sverige och svensk dikt älskade han framför allt annat. Härom vittna ock de sköna, ödmjuka ord, varmed han slutade sitt inträdestal i Svenska akademien:

Men varje lott är god, när det stundar höst,
Om med sin norna mannen är enig vorden:
Gott är ett rum, förvarat i svenska bröst;
gott är, jämväl, ett rum — blott i svenska jorden.

Såsom ovan nämnts, fick Atterbom åtnjuta förmånen av ett i hög grad lyckligt familjeliv. I de akademiska kretsarna i Uppsala rådde på denna tid ett av innerlig vänskap präglat sällskapsliv, som med all sin enkelhet i yttre anordningar förenade familjerna med band av en »gyllene trevnadskedja» för att använda Atterboms egna ord. I överstinnan Malla Silfverstolpes vittra hem voro både Atterbom och Geijer efterlängtade gäster. Här lästes dikter och dramer, tablåer uppfördes, sången klingade, och man märkte ej, hur snabbt timmarna flydde. Efter Geijers bekanta »avfall» 1838 blevo emellertid förhållandena ändrade. Olikhet i politisk uppfattning fjärmade de båda diktarna från varandra.

På ålderdomens dagar klagade Atterbom stundom över tilltagande ensamhet. I ett brev från 1850 säger han: »De flesta personer, som jag älskat och beundrat, ha redan lämnat jorden och med blicken på den nuvarande allmänna och ohyggliga förbistringen kan man tvivelsutan ofta frestas att avundas deras öde». De följande åren bragte också skalden mycket lidande. Hans älskade, trogra hustru angreps av en sjukdom, som långsamt undergrävde hennes krafter, och sommaren 1854 rycktes hon bort från sin makes sida. Det hade varit Atterboms avsikt att, sedan han blivit pensionerad, slå ned sina bopålar i huvudstaden. Han behövde emellertid ej företaga någon flyttning. På våren 1855 drabbades han av en elakartad sjukdom, som krävde operation, och omkring ett år efter hustruns död hade hans varma, längtande hjärta upphört att slå. Det var den 21 juli 1855.

Atterbom var en stor, egenartad skaldepersonlighet. Av all svensk diktning torde hans lyrik hava kommit musiken närmast. Liksom i denna konst finner man i Atterboms dikter uttryck för människans innersta liv. Ofta är innehållet något drömlikt, som knappast till fullo fattas av andra än besläktade själar. Detta är det, som gör, att så många både av samtiden och eftervärlden ej förstått och därför också underskattat honom. För Atterbom är tillvarons innersta mystik, som ej kan uttryckas i logiska, klart formulerade satser utan blott nås på aningens väg. Hans betydelse för svensk vitterhet ligger framför allt däri, att han brutit med den torra förnuftsdiktningen och, såsom Warburg säger, »skänkt det svenska diktspråket en rikedom av nya stämningsvärden».

Denna framställning må avslutas med några rader ur dikten Hälsning till svenska allmänheten, vilka kunna sägas i sammanträngd form innehålla Atterboms poetiska testamente:

Allting åldras — blott Diktens panna
ristas aldrig av flydda år;
tidens hjul lockar hon att stanna;
själf är hon jordens och hjärtats vår.

Viljor givas, som aldrig hissna;
känslor givas, som aldrig vissna:
Bragd och sång deras tolkar bli.
Livets makter må växla, brista,
men dess första bli dock dess sista:
Tro och Kärlek och Poesi!

---

Litteratur.

H. Schück och K. Warburg. Illustrerad svensk litteraturhistoria, del III.

Fr. Vetterlund. Atterbom före Uppsalatiden (i Svensk Tidskrift 1895).

———. Studier och dikter 1901.

———. Skissblad om poeter 1914.

Ruben G:son Berg. Svenska studier 1910.

Brev till Adolf Fredrik Lindblad 1913.

Atterboms brev till sin fästmö 1823—1826, utgivna av Hedvig Atterbom-Svensson 1911.

Amalia von Helvigs brev till Atterbom, utgivna av Hedvig Atterbom-Svensson 1915.

---

---

1. Till dessa dopnamn lade Atterbom år 1809 det romantiskt klingande Amadeus.
2. Ruben G:son Berg i Svenska studier sid. 30.
3. Vishetens präster, vetenskapsmän.
4. Parcerna, tre till antalet, ödesgudinnor i den grekiska mytologien.
5. Ceres, skördens gudinna.
6. Överstinnan Malla Silfverstolpe.
7. Grekiskt ord = folkmassa.
8. Publicister, som förut omtalats.
9. Grekiskt ord = gudaskådning.