Sekeldagen
| ← Titel och innehåll |
|
För fosterlandet → |
Sekeldagen.
»Statt upp och se» — så hörde jag en röst . . .
I förstone jag skönjer endast dimma,
men genom dimman sorl jag kan förnimma,
ett sorl af tusen sinom tusens bröst.
Men öfver sorlet slagen af en timma
förkunna klingande, att det är dag.
I samma stund så rassla där maskiner
och väldigt dåna tunga hammarslag,
det brusar som från rullande laviner . . .
Men östern rodnar, och en morgonbris
med hafsfriskt sus i trasor sliter dimman,
och i den första klara arlastrimman
jag ser en stad, en jättestad — Paris.
Och solen stiger: majklar morgondager
med solljus stänker vågorna i Seine,
Boulognerskogen ligger vårligt fager,
och friska fläkta boulevardens trä’n.
Till gränderna med värme smyger våren
och strör sin glans kring torg och aveny,
och halft försvinnande i solig sky
från Eiffeltornet fladdrar trikoloren.
Och nedanför där hafva folken brådt
att resa idoghet och konst ett slott,
som öfverglänser österlandets saga,
där de en gång ur sluten urna draga
på täflingsdagen segerlönens lott,
då stridens lager ej, men fredsoliven,
dem till triumfens tecken varder gifven.
Jag ser dem, känner deras drag igen,
men när jag räknar dem dock, alla dessa,
jag måste sänka rodnande min hjässa,
ty Sverige, Sverige, Sverige dröjer än,
allt medan underliga rykten rufva
om stormaktsdrömmar under pickelhufva . . .
Men så med ens där tynar sorlet af
och hamrarna de sjunka, hjulen stanna
och tyst det varder, tyst som i en graf,
då hög med frygisk mössa å sin panna
hon träder under Eiffeltornet fram
och hälsar segerglad, men allvarsam,
ty söners otack gnager hennes sinne,
den stora sekeldag, som nu är inne . . .
Jag känner henne: Frankrike hon är.
Och hvarje folk sin hyllning henne bär
på skilda tungomål från skilda zoner;
och hyllningsjublet varder till en kör
ej blott af tusenden, men af millioner.
Det är en domsens åska som jag hör
kring världar rulla fram i stolta toner,
och rymderna de dallra som af klang
vid folkens eniga: Allons enfants!
Men sångens sista eko snart förklingar
och Frankrike dem tackar . . . »Min ej är
den kraft likväl som skänker folken vingar,
då seklets ande något stort begär;
nej, kraften den är hennes, endast hennes,
hvars namn af några jublande bekännes
för att af andra åter vräkas ned i dyn —
för somliga ljusbringerskan ur skyn,
som öfver dunkla gungflyn leder folken;
från andra mörkrets makt med lönmordsdolken,
som hatar allt hvad ädelt är och stort,
den makt som störtar altaret och tronen
och hädiskt stormar själfva himlens port . . .
Och hennes namn det är Revolutionen.
Osynlig är hon, tager ej gestalt
af en förnuftets strålande gudinna
i allt hon lefver dock och öfverallt,
där frihetskraf i varma hjärtan brinna.
Från envåldshärskarn ryckte hon hans makt,
drog fram igenom Trianons boskéer
och skrämde bort herdinnor och abbéer,
som svängt sig nyss i menuettens takt.
Ur dvalan väckte hon de unga släkten
och gaf dem lösen: seger eller död;
och härligt flammande i solskensglöd
den randades den stolta morgonväkten,
som lyste på Bastiljens rifna häkten.
Mot slottets prakt hon vägde kojans nöd
och mänskovärdet sammaleds mot börden.
Åt bonden skänkte hon den mogna skörden,
som herremannen fordom trampat ned.
Hon löste trälen ur lifegenskapen,
där under fogdens piska förr han kved.
Och när hon folket kallade till vapen,
till ett gemensamt fosterlands försvar,
då lystrade till maningen en hvar
och grep med fröjd musköten eller piken,
att under Bernadotte, Hoche och Marceau
mot fiendens härar fram med stormsteg gå
och offra gladt sitt lif för republiken . . .
Vid hennes namn det sägs det klibbar blod,
ty ädel tålsamhet och högsint mod,
som sökte stötta vacklande ruinen,
hon offrade åt Moloks-guillotinen.
Det sägs som så . . . Och tårar rinna än
vid grafvar som martyrers aska gömma.
Jag tvår min hand — en högre makt må döma:
världsdomen heter världshistorien . . .
Och nu välkomna, syskon, som jag bådat
till fridens fest vid minnet af det år,
som lyser öfver tiderna vi skådat
mot framtidsdunklet, dit knappt aning når.»
Så talar Frankrike.
slår ut i prakt, det jubel är och klang
vid folkens eniga: Allons enfants . . .
Och synen är försvunnen som en hägring.