II.
Perpetuum mobile.
Jag förkunnar en lära —
— „Hvarför“?! kör jag någon fråga.
För att jag icke är dum.
Vore jag dum, skulle jag tro på en lära.
Läror äro för de dumme.
Läror, dogmer, ord, äro endast fotspåren af lifvet — märken efter dess fot — intet vidare. Men fot spår sammanbundna till väg för dem, k vilka ej kunna bana väg, hvilka endast kunna gå den, — för de dumme.
Nya läror, nya dogmer, nya ord, äro nya fot spår af lifvet sammanbundna till nya vägar, för dem, hvilka komma efter, — för de dumme, de hvilka också måste framåt, men annars ej skulle kunna det. —
Måste sade jag.
Menskligheten måste framåt — emedan den lefver. Och de, hvilka kunna se ock fatta detta lifvets stora „framåt !“ de måste leda de icke seende.
Dertill behöfva de läran, tvånget, religionen, — men endast dertill. —
