svenske visade mer än tillbörlig tapperhet — men nu är min gräntstullkommare full av blödande och stympade spillror från stormningsanfallet.
Alla mina rum äro belagda med blesserade soldater och officerare. Om en del av dem skall kunna räddas till livet, måste de föras till Karlstad för att få armar och ben amputerade. Men jag har inte dynor tillräckligt att lägga dem på, inte tillräckligt med täcken. Det är slut med linne till bindor, och läkande salvor tryta.»
»Allt vad vi ha, står naturligtvis till ditt förfogande», svarade Lennart Wern värdigt.
Stina Wern hade kommit ut. Hennes ögon hade dragit ihop sig, och en blixt sköt ur dem mot berättaren.
Men han hade ej märkt henne. De annars så godmodiga bruna ögonen brunno svarta, och han flög upp från bänken, där han satt, och gick fram och tillbaka med knutna händer.
»Ah, detta idélösa krig, som sänder landets barn ut i elände och krankhet och död — till ingen nytta!
Hur upprörd blir man inte i sin själ, då man ser, att på intet vis något ordnats för våra arma gossar! Allt, allt fattas för deras utrustning.
Med tomma magar och tomma gevär skola de däran.
Vad blir väl följden! Att sjukdom och sotdöd komma att sluka flera offer än själva kriget! Hur ska de ej anklaga dem, som sänt dem ut i allt detta!»
Lennart Wærn satte sig stilla på bänken och lutade sig ned över sina hårt knäppta händer.
»Anklaga dem, som sänt ut dem i detta», upprepade han långsamt och lågt, i det han såg ned i sanden. »Vem anklaga de då?»
Eric Noreen stod framför honom med händerna ännu knutna.
»Ännu veta de ej, vem de skola anklaga, men, se upp, Lennart Wærn, du och jag veta det, veta att
