Den här sidan har korrekturlästs

162

herren Lennart Wærn och Georg Adlersparre mitt emot varandra.

En blåaktig kall dager låg in över de vita möblerna och väggarna. Kalla och stränga blickade den gamle Tauben och hans friherrinna ned på de båda männen.

Kyligt förnäm och avmätt hälsade också deras ättling revolutionsarméns anförare.

»Jag har själv kommit för att till herr brukspatron framställa en bön», hördes Adlersparres låga stämma.

»Bön» — avbröt brukspatronen litet gäckande, »överstelöjtnanten menar — befallning.»

»Ja — om så behövs — men en man av ära som Lennart Wærn skall icke döma någons förehavande ohördan.

Mina åsikter tvingar jag icke på någon, ej heller fordrar jag, att någon, som själv ej vill, skall följa mig på vår vågsamma färd, vilket ju herr brukspartron har sig nogsamt bekant, då ni i edert hus mottagit baron Wrangel, den ende av mina officerare, som dragit sig tillbaka.

Men respekt kräver jag för den känsla, som drivit mig till verket.

Herr brukspatron, får jag be er läsa detta brev. Därutinnan ligger motivet till mitt handlingssätt.»

Lennart Wærn gjorde en otåligt avvärjande gest men tog så motvilligt brevet — det brev, som Adlersparre emottagit på julnatten.

Allt efter som han läste, rynkade han ofrivilligt ögonbrynen. Utan ett ord lämnade han det så tillbaka.

Adlersparre stoppade det åter på sig.

»Vi människor äro så olika», sade Lennart Wærn äntligen efter en stunds tryckande tystnad, »vi ha så olika erfarenheter, därför se och döma vi olika. Det enda beståndande för Gud och evighet blir dock en ärlig viljas redliga uppsåt.»