94
har mått lefva. Ty jag fruktar, att du aldrig får någen hugna af den dottren, ty hon är allt för elak och girig.”
Men Gud skall vara mitt vittne, att jag alldeles var oskyldig däri och tänkte aldri på någet arf, utan hvad Gud har villat ärna mig, det lät jag mig ock med nöja och sköt det allt till honom, som alla arf skiftar, och passte inte mer på, än han ville gifva mig.
Blef min herr far fördenskull mycket ond, det jag ock intet undrar på, efter hon så måla ut det, och kom han till mig och fråga hvad jag gjorde. Så sade jag, att jag laga mat åt fru mor. Men han sade: ”Det du lagar, det må svinen äta och du själf.”
Men han begynte till att banna mycke för min girighet, det jag först log åt och mente det har varit skämt, men så såg jag väl sedan, att det var allvar, och märkte väl, hvadan det kom. Efter han förde desamma ord, som jag hörde fru Ebba sade, visste jag väl, att hon var orsaken till alltsamman. Ty gjorde de ord mig af allt mitt hjärta ondt, och i synderhet efter hon har kommit min herr far till att fatta di misstankar om mig, att jag gärna har sett, att di alla har varit döda. Det jag lell aldrig önska, ty jag ved den tiden inte sörjde för morgondagen, utan lät hvar dag hafva sin egen omsorg. Och när jag feck så mycke jag kunne kläda på mig, att jag var väl klädd, så hade jag allt nog och bekymra mig inte om mera; men det öfriga så väl som detta, det lät jag allt min goda Gud sörja före och lät hvarken rikedom heller fattigdom bekymra mitt hjärta och sinne. Ty jag lefde i detta fallet alldeles utan omsorg och tänkte på inte annat än min lek och huru jag kunde komma dit jag fick vara glad. Hvarföre låg mig sådana obilliga beskyllningar så hårdt på mitt hjärta, att jag inte kunde
