fråga hon hvem som har koka’t. ”När jag sade, att jag har gjort det, vände hon sig åt väggen och var så ond, att hon inte ville se på mig, och bad mig äta själf, det jag ock gjorde och satte mig sedan till att gråta.
Men när fru Ebba kom ifrån bolet och såg mig inte, begynte hon till att tala med min styfmor. Och huru det var, så gick det ut på mig, att jag inte gjorde det mig borde, och var inte inne hos henne, som mig borde — det jag lell aldrig kom ur hennes kammar, utan de icke viste mig ut. Och mycke annat mera, det mig gjorde mycket ondt.
Fru Ebba sade, att min styfmor skulle slå mig. Den andra sade: ”Gud bevare mig ifrån henne.”
Men när min herr far kom in, begynte de till att tala om mig allt det som illa var. Så gjorde det honom mycke ondt, ty han var lell mycke kär åt mig, att han tillförende, utan all orsak, var tvinga till att banna mig så illa.
Och han sade: ”Kära syster Ebchin, jag kan inte se, hvad hon mera skall göra heller hvad hon gör illa, så vida som hon ännu är ett barn och är så hjärtelig glad och all i leken, det jag inte väl kan neka henne. Hon läre väl tid nog få si surt ut; ty det är synd till att neka ett barn sin glädje, hon slipper så hastigt. Och om hon än gjorde någet, så gör hon det inte af odygd heller någen ond mening utan mera af barnslighet.
Därföre måtte vi inte så tyda det ut, att di unga sku kunna si surt ut allt för ett, när vi si surt ut.”
Och gick han därmed ut ifrån dem.
Och så begynte jag så hjärtelig till att gråta, så att de märkte, att jag var inne i kammaren. Och gick jag sedan ut i min kammar.
