98
Och var jag den barnsängen så utkommin, att om jag log, så log jag att barnen vore döda, sang jag, så unte jag min mor ingen ro, och såg jag surt ut hemma, så sade de att jag ville bitas, så att jag inte själf väl visste, hvad jag skulle taga mig före.
Och inte tordes jag klaga min nöd för min mormor, ty jag var rädd, att det skulle bli värre för mig, och drog det så för mig allena. Och var det mig en så svår tid, att om icke Gud då såväl som alltid har tröstat mig och hållit mig ved tålamod, så har jag rätt måst förgåtts.
Och en afton heller 2 därefter, satte fru Ebba sig i min styfmors kammar ved hennes säng, och jag satt bakom henne. Sade hon åt mig: ”Si, sitter du här inne, och Cruusen står där ute. Hvi går du icke ut till honom, som du inbillar dig så mycket om?”
Därpå jag svara: ”Han kan väl stå mig förutan i dag såväl som alltid, och han I inte mycke hört mig tala om honom hvarken ondt heller godt. Och är han god nog åt den honom behagar, och kan han väl få så god jungfru som jag, och jag så god man som han.”
Då svara fru Ebba: ”Ja, du må inte tänka, att du ändå får så god man, som Cruusen är. Han har allt för godt sinne åt dig, ty dig är spådt, att du skall få en så ond man, att han skall slå dig hvar dag, och I sku lefva ihop som hund och katt, och därtillmed en så fattig man, och när I hafva ätit den ena biten, så sku I inte veta, hvar I få den andra, och en sådan stor eländighet skall vara med er båda, att du inte tror. Och jag vet, det läre så gå dig, efter du inte ville hafva Sparren.”
Då svara jag: ”Då har det först gått an! Men
