Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/107

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
99

hvad den onda spådomen vedkommer, den aktar jag inte, utan tror min Gud mycke bättre, att han ju läre gifva mig en god, dygdig, redelig och from man heller ock ingen. Och där Gud än så ville straffa mig för mina synders skull och gifva mig en man som vore någet ond, så skulle åter jag ställa mig så fromt emot honom, att han inte skulle kunna vara ond emot mig, och skall sjunga:

Kommer min man onder hem,
jag vet mig ingen sak,
tager jag honom i min famn.
Jag rädes ej för min bak,

och ber, att ingen ville bekymra sig därom, utan låta Gud och mig man sörja därföre. Det skall väl blifva godt och bättre än boken säger.

”Men hvad fattigdomen vedkommer, så kan jag inte säja däremot, utan det kan väl vara möjeliget, att Gud har täckts till att lägga mig det på, ty han kan lätt göra en fattig rik och en rik fattig. När honom så behagar, kan ingen ändra, utan han lagar både med rika och fattiga efter sitt sinne; men så bekymrar mig inte den fattigdomen stort. Först att vi man älska hvarannan af allt hjärta och länge och väl få behålla hvarannan, så är en liten bit brö med kärlek mycke bättre än ett stort hus med allahanda godt, när 2 inte älska hvarannan; och där då fattigdomen blir så stor och kärleken är med, så drager han väl tyngsta lasset och gör allting lätt och ljufliget. Fast det än i allt annat ginge mig aldrig så svårt, så skulle jag lell vara glad där hos, och håller det för ingen redelig kärlek emellan 2, som har lofvat till att älska hvarannan i mot och med, och låter rikedom heller fattigdom komma sig någet ondt emellan;