102
hjertans bitter tår, ty mig kastas mången gång före, det jag inte rådde före heller var orsak till, utan måtte sittja och höra, det jag inte gärna hörde, när den stora hopen kom. Men jag måste låss, som jag inte hörde. Det jag bet så in i mig. Och Gud vet, allt sådant gjorde mig mycke ondt i mitt hjärta; men jag kunne inte ändra det, utan lät mig inte märka som det gjorde mig ondt, utan befallte Gud alltihop, den jag väl visste att han aldra bäst har sett all min sorg och svåra vedervärtighet, som mig har händt och har varit så mycket stor alltifrån mina 2 år och intill denna här stunden och för mig mycke vedervärtiga tiden, som inte var bättre för mig än den förra, undantagandes att Gud har låtit mig nu komma till di åren, att jag själf tordes svara för mig, när det gick allt för hårdt på, och har ock gifvit mig den gåfvan, att jag kunde göra det med besked. Och när jag ville den vägen ut, så vunne de inte mycket på mig. Och om inte annat halp, så satt jag och log åt dem, så visste di inte hvad de skulle säja.
Och har jag så därmed så saktelig med tålamod gått min vedervärtiga, tunga barndomsvärld igenom, och har af otålighet aldrig låtit någenting underkufva mig. Och hade jag ock nu det hoppet, att Gud inte till evig tid skulle låta mig blifva i oro, utan att han ock en gång skulle försörja mig så väl som andra på hvad sätt det ock vore, att jag inte i alla mina dagar skulle si en annan i händerna och, när jag skulle hafva någet, få vrånga och sneda ögen. Och allting var mig för godt. Och när di länge har sett surt på mig, så fick jag ändå inte. Och var det mig väl svårt, men så var jag van därved ifrån barndomen. Därföre föll det mig inte sällsamt, utan så trodde jag min Gud så väl, att han allting
