nog, om han skulle villa vara stadig, ty jag var rädd, att han skulle betala mig, det jag har brutit andra emot.
Talte han mig nu strax den 20 november med allvare till, det jag i förstone ingalunda ville höra heller ock veta däraf; ty jag tyckte, att jag har slitit så mångt förtretligt ord för hans skull, så att jag icke därföre kunde älska honom. Gjorde jag honom i den tiden allt det största harm och förtret, som jag nånsin visste heller kunne upptänka. Och om jag inte annat kunne göra, så grina jag åt honom, ty jag mente, att han därved skulle bli förtreten och vända sitt sinne ifrån mig. Och har jag aldrig kunna lida så mycket af en, som han led af mig, ty han så hjärtelig högt älskade mig, att det halp inte, hvad jag gjorde, utan därmed jag tänkte till att vända hans hjärta ifrån mig, därtill jag bruka alla mina konster som jag visste, därmed kom jag hans sinne mer till att tänka på mig.
Och efter att han såg, att jag inte var så lätt till att öfvertala, utan jag var som di obändiga hästana, som i förstone inte ville låta råda med sig, och för allt sådant begynte han dess högre till att älska mig och satte sig i sinnet, att han aldrig skulle vänna igen, förrän han själf har bragt mig så vida, att jag älskade honom igen; det som hölt mycke hårdt.
Begynte han nu så saktelig till att handla med mig själf och bruka ingen annan därtill, hvarken den ena heller den andra. Och handla han så länge med mig, att innan jag själf visste ett ord däraf heller själf märkte det, så hade han hela mitt hjärta inne, att jag inte själf visste, huru jag kom därtill, utan märkte då, att Gud, som har hvar och ens hjärta i sin hand, han vänder det, hvart han vill. Så gjorde han ock mitt, det som
