112
till, efter I äre så misstänk[sam] om en annan.” Och blef min moster så ond, men han inte mindre.
Och den 18 augusti kom hans tjänare tillbaka ifrån Lifland med bref ifrån min herr far. Han svarade honom på sitt bref, att han gaf sitt samtycke därtill, att vi skulle få hvarannan, det han blef mycke glad åt. Och jag på min sida, huruväl jag inte lät mig märka, var inte mindre glad däråt.
Och sade min morfar åt mig, att jag nu skulle säja min mening. Och om jag intet vill, så var det ännu tid till att vända och inte så länge dröja, som jag gjorde med Sparren. ”Men sedan är det för sent.”
Därpå jag sade: ”Om min morfar vill, att jag skall säja nej, så vill jag göra det, men annars har jag inte annat tänkt än till lefva och dö med honom. Och har aldrig så vida Sparren intagit mitt sinne som denne man. Om jag visste, att det vore min morfar emot, så skulle det aldrig ske.”
”Det är inte min mening”, sade morfar, ”om du man själf vill hafva honom, att du skall säja honom nej. Ty jag sir det väl på honom, att han är en redelig och god man och inte af någet elakt sinne, att om du någet så när kan skicka dig efter hans sinne, så skall du inte hafva någen ond man af honom. Och kan jag det lätt döma däraf, efter han har varit så god emot min dotter, sin svägerska, och brorbarn, så att jag tviflar om hennes egna brö’r någen tid läre göra henne det som han har gjort emot henne. Och har han gjort dem så mycke godt, att han inte var skyldig till halft af allt det han unte henne. Och kan jag så mycke mer tänka, att han ju måtte bli god emot dig, som skall bli hans hustru, om du man rättar dig efter hans sinne. Och
