116
under tiden inte annat än hon skulle dö; och han väl visste, om hon skulle dö, att det åter skulle gå an för mig.
Och sade han åt mig: ”Min kärste, det skulle mycket högt bekymra mig, om jag skulle dra ifrån er med mig och om er mormor skulle imedlertid dö, och I på nytt skulle lida förtret och kanske slita ondt för min skull; och annars mycket annat, som mig ligger på sinnet” — ty han älska mig utur viset mycket. Och gjorde jag honom detsamma igen.
Och fällte jag mången hemlig hjärtans tårbad om nättren och när jag var allena, och stunnom så att han såg det med, ty jag tänkte: Om min värld nu åter i detta fallet skulle bli mig vedervärtig och jag längre skulle lita på andra, där jag nu har haft det hoppet till att en gång slippa min tunga lycka, och nu på nytt skulle falla där in igen, så skulle det bli mig utur viset svårt och mycket tyngre, än det har varit mig förr. När jag inte visste af min lycka, utan såg inte annat än bara vedervärtighet för min ögon, så hade jag inte annat till att tänka på; men nu, lyckan har litet låtit mig sett sig, att hon vill ge mig en god och from man, den både väl kunne och ville försörja mig, och nu utan all min förhoppning platt bli i mitt gamla lag igen, det gjorde mig mycke ondt.
Grät jag fördenskull natt och dag, att min ögon har mått gått ut på mig, det han ock själf märkte. Ty kom det honom ändå mer till att älska mig och lofva mig, att om han för sin äras skull kunde göra det, så skulle han bida till den sista stunden; om vi än skulle vigas den ena timmen och den andra gå på skeppet och segla ut, så skulle han ändå inte dra bort, förrän han får mig med sig. Däröfver jag blef mycket glad.
