122
i detta fallet väl emot mig och låt dina heliga änglar ledsaga oss både bort och hem!
Och finge vi samma afton motvär, och det blåste mycket hårdt, och vi måste lofvera. Ty blef jag så hjärtelig sjuk både af sjön och af annat, som mig gjorde sjuk, att jag inte hvarken kunne äta heller röra mig.
Och lofvera vi så länge, att vi finge in södra udden på Öland; att vi komme honom förbi. Så lät min kära man skeppe segla inom udden, och kasta vi den 17 ankar ved Öland om aftonen och låge om natten för ankar. Och då lät jag värre än om vi har seglat, så att min man inte visste sig någen råd med mig, utan den 18 lät han sätta mig på slupen, och drog vi till lands till Öland, där vi vore intill den 20. Och tordes jag aldrig gå in i någen stufva, ty jag ville strax omkull.
Den 20, rätt som sol gick opp, finge vi vinn; ty satte vi oss på slupen och droge strax på skeppet. Och ginge vi samma dagen till segels och hade god vinn den dagen; men den 21 finge vi en hufvuflygande storm och tvärt emot, att vi måtte lofvera intill den 23 i den stora stormen. Om aftonen sent så kasta vi ankar under landt-Rügen ved Jasmunt, och rede vi där för ankar den natten, och vädret låg ända på landet. Och var det en skräckelig stor storm den natten, att det skeppet flög, så att ingen kunde dura[1] därpå heller rörasig; och måste di den natten kasta 2 gånger nya ankar ut, ty ett kunne inte hålla, utan skeppet drog in åt landet. Därföre måtte di kasta flera ankar ut. Och var jag så utur viset sjuk, att min kära man var rätt rädd, att jag skulle fara illa och inte så brådt kunna komma mig före igen.
Efter jag var så mycket sjuk och af mig kommin,
- ↑ Slumra in för en stund. (Rietz, a. a.)
