ty var han mycket bekymra om mig, huru han skulle bära sig åt med mig, efter våra hästar allareda vore i Wismar. Ty sade han åt mig om morronen och fråga mig, efter vädret stillar sig, om jag hade lust till att komma på landet och åka på bonnevagn till Wismar heller om jag tyckte, att det vore mig alltför besvärliget, och heller ville vara på skeppet. Så ville han göra för min skull hocken delen jag ville, efter han såg, att jag var af allt mitt hjärta sjuk och inte, som jag var fatt, länge utan skada kunde stå ut sjön. Och därtill med var han hjärtelig rädd om mig, att jag skulle fara illa, och bad han mig, att jag rätt skull säja, som jag ville, och inte tänka det att han misshaga det. ”Ty jag väl ser, att du inte längre kan så här vara.”
Och efter jag hörde, att han tillböd mig det, bad jag honom, om det inte fölle honom alltför besvärlig, att jag måtte komma på landet, fast jag skulle gå, först jag slapp skeppet.
Och droge vi den 24 om afton ifrån skeppet och till landet. Och tog han intet mer än 2 drängar och jag en piga med oss till lands. Och allt det andra blef kvar på skeppet och gick till Wismar. Men vi satte oss på bonnevagnar sent om afton och komme till Bergen om natten klockan 1.
Och var jag så sjuk och trött. Både af det, jag har varit på sjön sjuk, och af det, att bondevagnen har skakat mig, så var jag så öm, att jag ingenting orka röra mig, när jag kom fram. Men så akta jag allt det inte annat utan för lek. Allena jag feck vara hos min hjärtans aldra käresta man och han satt på vagnen hos mig, så kände jag inte, att det var besvärlig.
Och när han fråga mig, huru jag behaga detta
