Den 30 komme vi till Wismar, och funne min morbror Jahan Oxenstierna där för oss, som då nyss har haft bröllop med fru Margreta Brahe. Och har jag inte sett min morbror på 7 år, ty vore vi båda mycket glada, att vi finge se hvarannan, och önskade hvarannan mycken lycka på bägge sidor, att hvar måtte få behålla sin lycka en lång tid. Och så gick min man och jag hem med min morbror till aftonmåltid. Och begynte min morbror straxt till att hålla mycket af min man.
Och när jag skulle gå hem om afton och steg utom porten, föll jag baklänges i en djup grop och stötte mig ett stort hål på min arm, och alla vore rädda, att jag skulle fara illa. Men så bevara mig Gud denna gången, som han alltid har gjort, att mig skadde ingenting, utan var om andra dagen lika glad och frisk.
Och ginge vi till Erik Hansson till måltides. Så fick min man bref ifrån min herr far, att han ändtelíg skulle lämna mig kvar i Wismar och inte taga mig den långa vägen med sig, det jag inte ville höra af, utan följde honom, hvart det bar på.
Den 7 september droge vi ifrån Wismar, och drog min morbror samma dagen till Osnabrück och vi till armén. Och böde vi hvarannan fara väl utom staden. Och vi ginge till Nykloster om natten. Och föll min man med sin häst samma dagen, har så när brutit sitt ben af sig, men så tackar jag min Gud som bevara honom.
Den 8 komme vi till Bützow. Och när min man om dagen gick i sitt stall, satte jag mig till att gråta efter honom. Och har gärna sett, att han allt för ett har kunnat suttit inne hos mig, det lell inte kunne vara.
Den 9 komme vi till Sternberg. Den 10 komme vi
