han ville lämna mig där kvar. Men jag ville ingalunda; ty jag sade, att jag må stå ut hvad jag kan, först jag får vara hos er. Och rådde mig både furstinnan och alla, att jag skulle bli kvar, men det var inte till att tänka på, sedan till att tala om.
Och när vi har varit där i några dagar, var där kapten Wingarten med 50 dragoner och en ryttmästare med 100 friryttare och ville till armén samt öfverste Platow och ryttmästar Podewils. Och vore vi alla i ett följe, Och medan vi vore i Leipzig, var jag på slottet. Så feck jag se öfverste Wanke, som satt fången för det han ville förråda kurfursten af Sachsen.
Den 16 ginge vi ifrån Leipzig med det parti, som då var där och skulle till armén, och ginge till ett adelmanshof om natten.
Den 17 ginge vi dädan och öfver Mulden ved Kolditz i Meissen, hvarest är en mäktig hög brygga, och till en liten stad, het Waldheim. Där låge vi om natten.
Och finge vi larm om natten af Svarte Nickel. Och ryckte de strax ur byn. Och jag måtte ock ut med om natten och i kareten, det som föll mig mycke ovant; men det halp allt inte; jag måtte nu så taga till godo, som det kom. Och när de såge, att di inte kunne falla oss in, droge di af och gjorde inte mera larm af sig.
Den 18 om morgon, för dag, ginge vi ifrån Waldheim. Och där ginge vi igenom en stor, stark ström, som heter Zschopauflod. Och var där så djupt vatten, att det stog rätt opp i säte på vagnen. Och min man ärna sig till att gå genaste vägen åt Prag. Men medan vi vore i vår marsch och komme till en liten stad, som het Hainichen och de utur staden hafva fört ut åt oss, att vi skulle äta middag där, kom där en boden med bref
