rättare, än vi sku ha frusi ihjäl, och sedan en oerhördt ond väg, att den inte var utan berg opp och berg ner, och så höga berg på den ena sidan och på den andra sidan skräckelig djupa dalar. Och vägen var så brant[1] och inte bredare än hjulen kunde knappt gå på, och där nedan stora villande strömmana, så att jag mången gång tänkte, att jag skulle aldrig komma med lifve fram.
Den 27 om morron ginge vi ifrån Görkau på 2 mil när Elbogen och ginge till Saaz till natten. Och där låge vi två nätter stilla. Och den 29 ginge vi därifrån och har skulla gått till en liten stad, het Laun, som låg inte mer än 3 mil ifrån Prag. Men när vi komme en mil ifrån Saaz, red en ryttmästare, en pommer[2], och taltes ved utmed min vagn och fixera mig och fråga, huru det skulle taga lag, om jag skulle rida unnan för fienden, om ock icke sa’len skulle bli mig alltför trång. Och rätt som di skämta med mig, kom Schäffer ridandes och hade en boden med sig, som bragt honom di båden att generalissimus var uppbrutin ifrån Prag och var gången till Leitmeritz och att Piccolomini låg i Laun, dit vi har skulla lega om natten, med 22,000 man. Och om vi har gått fram, så har vi kommit till herredages.
Frågafördenskull Schäffer min man till rådes, huru han skulle bära sig åt, efter han ingen order hade till att gå utan till Prag. Då svara min man att: ”Partiet är er befallt, och jag är inte annat än en volontär. Och villa I dra den vägen fram, så vill jag taga min hustru och sättja henne på min häst och söka mig med mitt folk en säkrare väg.” Då sade Schäffer, att han ville gå den vägen åt Brüx.
Och efter vi har gått öfver Egern vid Saaz och
