än besvärligare marscher på uppblötta och nästan ofarbara vägar. Hon måste slutligen ha varit med vid öfvergången af San, detta djärfva vågstycke, som räddade den instängda svenska hären och gjorde det möjligt för den att framtränga till Warschau.
Om återtågets mödor och vansklighet får man en föreställning af uppgiften att Karl Gustaf själf, medan det pågick, på tjugu dagar ej var ur kläderna. För Lars Cruus, som därunder gjort tjänst som generalmajor, blef det ödesdigert. Personalierna, som här tydligen bygga på Agnetas egna uppgifter, förtälja att han på vägen till Warschau, alldeles utmattad ”af de kontinuerlige svåre marscher och travallier”, uttalat sin önskan att gå till skrift. ”Och då hon”, heter det, ”däruppå bad honom vela fördröja till påskedagen och de kunde få bli stilla i Warschau, svarade han, det han intet vore viss uppå, om han kunde ha påskedagen mer fri än som jule- och nyårsdagen var. Begick alltså dagen efteråt, som var den 4 april, medan de vore i marschen, den helige nattvarden med störste devotion och gudelighet.”
Påskdagen den 6 april tillbragte de i Warschau, där Lars Cruus, som hade upprepade feberanfall, erkände att han gärna velat ligga stilla några dagar. Armén skulle dock nu bryta upp till Thorn, och den tappre öfversten, som mest af allt fruktade skenet af att vilja draga sig undan, svarade på Agnetas böner, ”att hon ju heller skulle begära till att ha en död med ärligit namn än en lefvande man och skämder”. Därmed skildes de annandag påsk. Agneta, som följt sin man på så många äfventyrliga färder, blef denna gång kvar i Warschau.
Lars Cruus kunde de båda första dagarna följa marschen till häst men blef sedan tvungen att låta
