hon sig föga bry sig om gods och gull, men hennes omgifning misstänkte henne för att göra det. På äldre dagar är det inte något tvifvel om att hon höll på sitt och ökade sina från början stora pund.
Så t. ex. finnas en del bref från henne till hennes inspektor i Lifland Erik Erlandsson Borre från åren 1669—72. Af dessa synes, huru hon hade egen skuta, som gick med varor från de lifländska gårdarna. Oxar, 14 stycken, slaktas på höstarna och sändas insaltade i tunnor. Unghästar sändas öfver, och Borre begär någon ut, som kan taga emot dessa och ”sköta dem i vägen”. En gång skrifver Agneta Horns kamrer från Stockholm, att Pär skeppare ligger där med skutan och väntar efter vind. Han har inne hafre, tjära, ärter och torrfisk och bör få taga hö och malt tillbaka, ”efter här äro några kreditorer, som begära malt i betalning”.
År 1669 hade fru Agneta fått en dålig skörd, ”elakt korn”, som ingen ville köpa, men hon vet råd. ”Skall vara eder kunnigt”, skrifver hon till Borre, ”att jag hafver försålt till handelsmannen Olof Håkanson här i Stockholm 80 läster råg eller så mycket som hans skutor kunna draga, hvilken spannmål I låten honom bekomma utan dröjsmål. Oansedt jag hafver kontraherat med honom om a:o 1668 års växt, dock likväl låten I honom få halfparten af a:o 1669 års växt, hvilket skall ske allt oförmärkt, utan att hans utskickade däraf få veta.”
Hvem kunde ha väntat slikt af Axel Oxenstiernas dotterdotter, i den gamla tiden, enligt så mångens mening hederns och redbarhetens tid?
I ett annat bref ber hon fogden skicka endast af det bättre slag, som hon lofvat i kontrakt och i enlighet med prof, ty ”eljes söker han process med mig”.
