Emedan jag frånvarande allt sådant inte kan af bägge sidor afhöra, ty vill jag tillse att få någon god vän därute, som detta rannsakar —”
Landshöfdingen Udde Ödla utsågs, och fogden vederfors rättvisa.
Att Olof Jonsson i längden ej lyckades hindra Agneta Horns underhafvande att personligen framföra sina klagomål, framgår af ett bref, som hennes kamrer Gustaf Prosperius skrifver till henne från Stockholm den 10 juli 1668. ”Här äro så många supplikationer frå Finland”, skrifver han, ”ja ock många i person, som liggja här och vänta efter Ers Nådes ankomst. Och jag kan mig på deras besvär intet resolvera, förr än Ers Nådes betänkjande kommer däruti, ty jag ser, att Olof Jonsson intet aktar det jag gör eller skrifver.”
Utom fogdebrefven ger ännu en och annan till våra dagar bevarad skrifvelse inblick i de affärer, som fru Agnetas stora jordagods drogo öfver henne. Än skrifver öfverstelöjtnanten, sedermera generalmajoren Per Hierta till henne om ett föreslaget gårdsköp, än begär fru Karin Boije, änka efter landshöfdingen Axel Stålarm, att få se pantbrefvet på några pantsatta gods.[1] Året innan fru Agnetas död blir hon af en annan änka, fru Maria Ulfsparre, som varit gift med regementskvartermästaren H. Chr. von Scheiding, erbjuden att köpa en kvarn i Motala ström. Fru Maria är i förlägenhet, hennes ende son, som är i Paris, ”behöfver en post penningar”. Om fru Agneta ej vill köpa kvarnen, ber hon sin ”hjärtans käre syster” att få låna 1000 riksdaler ”för god pant” antingen i något hemman i Östergötland eller i
- ↑ Båda brefven, från 1658, höra, liksom de i det följande citerade, till Leuhusenska arkivet på Börstorp.
