Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/172

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

164

En god inblick i det mångahanda, som under de senare åren af hennes lif upptog fru Agnetas tid och tankar, lämna brefven från hennes kamrer i Stockholm Gustaf Prosperius 1667-1668. De röra först och främst tvisten med hennes styfmor, ”fältherrinnan”, om arfvet efter Gustaf Horn. I oktober 1667 hade man kommit så långt, att delningen af godsen skulle företagas, då fältherrinnan och fröknarna plötsligt uppenbarade sig i staden; ”och tå blef strax alltsammans omkullslaget, så att de nu hålla på till göra nya uppsatt, men dem hafva vi ännu till denna stunden intet kunnat få ut, ehuruväl jag hvar dag 3 eller 4 gånger därpå fordrar och manar”, skrifver kamreraren. En vecka senare var sammanträde hos fältherrinnan för att ”jämka till lotterna”, då underhandlingarna afbrötos, genom att motparten för styfsystrarnas räkning framställde anspråk på två tredjedelar af Agnetas morgongåfvogods. Den framstående juristen Olof Arvidsson Thegner, som tyckes ha fört Agnetas talan under den föregående processen, lugnade emellertid Prosperius med en försäkran, att ”de skola intet vinna, de må gå hvart de vilja”.

Motparten synes ha byggt sina förhoppningar för en ny process på det inflytande, som den blifvande fältmarskalken Nils Bielke, trolofvad med Agnetas äldsta styfsyster Eva Horn, redan ägde. Följande sommar skrifver kamreraren: ”Jag märker... att de nu vilja försökja upprifva hela handelen såsom ock kullslå förlikningen och såväl hofrättens som kongens dom. Men alla, som något förstå och höra det, de le däråt. All förtröstningen står därpå, att herr Nils Bielke står mycket väl hos Hennes Maj:t dronningen och förmenas kunna där förmå hvad han vill.”