10
moderns sida. Agneta Horn beklagar sig öfver hennes hårda lynne och säger rent ut, att hon var bortskämd. Det var två kraftiga viljor, som drabbade tillsammans, mosterns och systerdotterns.
Af det förtroende Axel Oxenstierna satte till henne[1] och af hennes bref ser man, att hon var begåfvad med ett godt, redigt hufvud och praktisk duglighet. Hon förstod sig på landthushållningen, men hade ej sin moders runda hand och milda sinne.
Såsom älskvärda morbröder, liksom de ock voro goda söner och förträffliga äkta män, framstå i Agneta Horns anteckningar ambassadören i Osnabrück Johan Oxenstierna och guvernören i Estland, slutligen faderns efterträdare, rikskansleren Erik Oxenstierna. Agneta Horn endast bekräftar härvidlag hvad som framgår af underrättelser från andra håll.
Hennes fader, Gustaf Horn, är känd endast som den store krigaren. Agneta Horn låter oss nu känna honom såsom en god familjefader — måhända något svag till lynnet. Inför de kraftfulla kvinnonaturer, som omgåfvo honom, blir den bistre krigaren förvånande vek.
Slutligen finnes det ännu en ädel krigartyp i Agneta Horns anteckningar, som äger föga annan märklighet än att ha blifvit hennes make och betvingat hennes stolta lynne.
Ännu en personlighet framträder ofta hos Agneta Horn. Det är Ebba Leíjonhufvud, som varit gift först med den siste Sturen, sedan med Agnetas farbror riksrådet Klas Horn. Denna fru målas af Agneta Horn svart i svart, med hårda, osympatiska drag. Fru Ebbas
- ↑ Se ock Ellen Fries, Teckningar ur sv. adelns familjelif I, s. 143—44.
