låter sigh til bettrings medh min hustru» och hänvisar till hustru Karin för närmare underrättelser om hennes sjukdom. Hustru Karin har ej kunnat lämna dem, »för en», säger han, »min hustru kunne si wart siukan wille wenda sigh».
Äfven för de följande åren erbjuda Lars Cruus’ bref till Axel Oxenstierna några jämförelsepunkter med Agnetas anteckningar. Så skrifver han den 23 augusti 1651 från Sätuna och beklagar, att en uppgjord plan gått om intet och att de ej varit »så lyckesamme» att få dit till sig sin »h. a. k. Moderfader»; på samma gång lugnar han rikskansleren med att »wåra små» (för att begagna hans eget uttryck), sedan de skildes åt i Stockholm, varit vid god hälsa. I slutet af februari 1652 skrifver han från Gudhem, där han då vistas med Agneta och deras »lille sohn», att han d. 24 haft generalmönstring i Skara och dagen därpå skall resa till Alingsås, där 2 kompanier af hans regemente skola mönstras den 3 mars. Sedan ämna de med första resa tillbaka till Uppland.
I det sista bevarade brefvet, skrifvet i Stockholm den 10 september 1653, berättar Lars Cruus, att han den 7 anländt dit med hustru och barn och att Agneta väntas snart »komma wthj barnsengh heer att liggia». Kanske måste han själf resa till Sätuna igen »för siukdomm skull». I Stockholm för spörjes emellertid, att pesten något skall grassera och att »några folck» i ett hus dött däraf. »Ähr och», säger han, »några andra huuss som igenslagne ähre». Drottningen lär vara betänkt på att lämna staden med hela hofvet, och Lars Cruus förutser nödvändigheten att, om sjukdomen tager öfverhand, med första föra sin familj tillbaka till Sätuna.
Ättartaflorna ha intet att förmäla om ett barns födelse vid denna tid. Det är möjligt, att en brådstörtad flykt till Sätuna undan pesten måste företagas och att Agneta, om hon fortsatt sin själfbiografi, än en gång måst anteckna: »gick det mig illa».
Lars Cruus bref andas den uppriktigaste tillgifvenhet för Axel Oxenstierna, och han uttalar en gång sin tacksamhet »för denn stoora och gooda omwårdnaden och faderlige afection, såsom min högtähre (!) k:e moorfader emot oss, sina barn, beter.»
