Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/216

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

208

til wästergiötlandh och mönstra sit regemänte, hwilket han och så giorde i februarie månat och kom til bakars igen til stokholm den 24 martsi. Och då i maij blef han giordh til frihäre. Och blef så sedan stadigt här vpe på sina gos, efter han intet hade någet synderligh til at giöra i ståkholm intil 1652 om hösten, at häredagen skule stå i ståkholm. Reste han ifrån sina gos och hitil stokholm, så länge häredagen skule stå.

(Fortsättningen är meddelad i själfbiografiens text.)


Sid. 152. Ett annat vittnesbörd om Agneta Horns sinnesstämning under den första änketiden finnes bevaradt i några verser, som hon skrifvit för sin ungdomsväns, Kerstin Posses, stambok.[1] De äro visserligen otympliga — Agneta Horns prosa har mycket mer flykt än hennes vers — men blifva rörande genom den sorg, som genomströmmar dem. De säga tydligt, att hon ej vidare kan tänka sig någon lycka här på jorden utan ställer hela sitt hopp till en annan värld.

Med afseende på dateringen af hennes själfbiografi kunna dessa verser hafva en viss betydelse, i det de visa, att hennes tankar just vid denna tid, efter mannens död, sysselsätta sig med hennes eget lefnadslopp, hennes »swåra lyka» och »tunga wärd» alltifrån barndomen:


Den tidh jagh har warit liten och vngh,
hafwer min swåra lyka warit migh mycket tungh;
och när iagh än war komin til några få åhr,
och än war min blinda lyka migh licka swår.
Män nu iagh har trot min högsta lyck til niuta få,
har min högsta hiärtans sårg och olyka kommit migh på.
Och brukar så lykan mädh migh sit vnderliga spel åhr ifrån åhr
och giör min bedröfwade och tunga wärd migh myket swår;
ty håler så mädh migh min tungha lyka dagh ifrån dagh,
in til des Gudh täkes hiälpa migh i min graf.
Gudh, som har lagt migh en så tung och blindh lycka på,
han hiälp migh alt mädh gåt tålamod wäl igönom gå
och wne migh i al min h[i]ärtans stora sårgh, motgång och nödh

  1. Den tillhör Bergshammars arkiv.