blef min fru mor på Häringe och låg där i barnsäng efter min enda bror Axel Horn, hvilken blef född den[1] på Häringe. Och strax därefter drog min mormor ifrån oss och till Preussen, och såg hon aldrig mer min fru mor sedan.
Och vi blefvo sedan den vinteren öfver på Häringe allt intill om våren.
Anno 1631 uti april månat fick min fru mor bref,
att hon skulle komma ut till Tyskland till min herr far till
armén, det hon ock strax gjorde. I samma måna tog
hon min lilla bror och mig med sig och steg till skepps
i Elfsnabben. Och alla både henne, att hon skulle lämna
oss barnen hemma i Sveriget, men hon ville intet, utan
sade, att hon ville nu gärna fägna sin man med sina
tu barn. Ty tog hon oss båda med sig och seglade så till
Tyskland med oss och landsteg vid Wolgast, och där kom
min herr far emot henne och tog henne och oss med sig
till armén, som då låg uti Neumark.
Och unte då Gud mig den stora lyckan, att jag hade både far och mor, men så varar det inte länge, att den fattige har något, utan det blir snart allt. Rätt så gick det ock mig, ty min svåra lycka lät strax se, att inte är vankelbarare och ostadigare än hon, och att en människa intet måtte bygga på henne, ty som bäst hon upphöjer en människa som aldra mest, så är olyckan aldra närmast och störst. Och så har min underliga lycka lekt med mig såsom en fisk med en krok och vet inte däraf, förrän han är fången.
Allt så har ock min svåra lycka gjort med mig och handlat mycket underlig med mig i alla mina dagar.
- ↑ Dagen af Agneta ej utsatt.
