Sida:Agneta Horns lefverne.pdf/34

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

26

fru Ebba Leijonhufvud, var så mycket rädd för pesten och annars sade, att hon inte kunne mista sina hästar, utan hon måtte dagelig lell bruka dem. Måste vi alltså sittia kvar i Stettin, allt intill att Gud gaf herr Johan Sparre in, att han förbarma sig öfver oss och sände sin vagn till Stettin efter oss och lät föra oss till Wolgast.

Och när vi komme dit med herr Johan Sparres vagn, lät fru Ebba Leijonhufvud akta på i porten och lät taga oss med våld utur kareten och lät bära oss in i sitt hus emot herr Johan Sparres vilja. Och var hans fru mycket ond därföre, men det halp inte. Jag måste lell hålla hunden och blifva hos fru Ebba Leijonhufvud.

Midt i oktober komme vi till henne, och vore vi båda så utsvälta och illa medfarna, att det var föga lif i oss, utan vi såge ut som bara bittra döden. Och tordes då ingen gifva oss så mycket mat, som vi ville äta, utan måste mäta åt oss maten, ty vi vore som di uthungrade stöfvarna, som inte veta magehof. Ty de vore rädda, om vi skulle få äta, som vi har velat, att vi hafva ätit vår död. Så stog det till med mig. Och på allt annat lade fru Ebba oss i en kammar, där alla fönstren voro sönder; och när det snöga, så låg det stora snödrifvan i kammaren, och ingenstans där vi finge göra upp eld.

Och efter min lilla bror var så mycket liten och illa farin, hinte han inte till att stå ut den stora kölden, vi vore uti, utan måste så dö, när han har varit 14 dagar hos fru Ebba. Men jag, arma och elända barn, som är född till mycken sorg och hjärtans vedervärtighet, fick allena behålla lifvet efter både min käre fru mor och enda bror.

Och sedan begynte jag till att komma mig före, den ena dagen mer än den andra, att jag blef folkelik