igen, och måtte så lära mig gå på nytt. Och blef jag sedan hos fru Ebba mången ond dag, och var hos henne i 2 år där ute och stod där ut mången sur och hjärtans bitter hård dag och stund och så mycket ondt, att jag inte så kan klaga mig. Ty mor var då död för mig, och far och alla andra mina så långt borta, att ingen annan var, som kunde taga mig till sig, utan min mycket hårda farbrorhustru, fru Ebba. Men i min stora hjärtans sorg och olycka, så unte Gud mig min enda käre farbror, herr Klas Horn, hvilken mig så högt älskade, som jag har varit hans eget barn, och såg intet gärna, att hon for så illa med mig. Ty förtog han mig mången elak och ond stund, som mig kom tillhanda, och kunde han intet lida, att något skedde mig förnär, medan han var därhos.
Men hon var en utur viset hård fru både emot mig och alla andra, och hade jag hos henne i de 2 åren 6 dagar i hvar vecka, och den sjunde var söndagen, och ingen bättre än den andra. Och gick ingen af dem förbi, att jag icke måste till det ringaste få en gång om dagen och stundom tre gånger ris. Och så ofta min onda och lättfärdiga piga blef ond på mig, så tog hon mig i min arm och kasta mig in till fru Ebba och sade, att jag gjorde illa.
Och tordes hon aldrig gå in till fru Ebba med mig, ty hon begynte till att blifva allt för mycke fet; men jag, arma barn, måste strax få hugg för den horans skull. Det halp mig ingen bön. Och gick det mig så där, att det var mig utur viset långa och elaka 2 år.
Min Gud, som har unt mig så mycket ondt och när alla mina blefve döda, som bättre har haft behof till att lefva, täckts att unna mig mitt bedröfvade och vedervärtiga lif och nådelig erhållit mig det i så mycken
